På tevenyheterna i går: Några girigbukar/kapitalister/entreprenörer/kreatörer (stryk det som ej önskas) har skapat en digital tjänst med det tjusiga namnet lexbase. Den som söker sig till sajten ska lätt kunna se om grannen är dömd för ett brott.
Inget nytt med den offentligheten. Absolut ingenting. Mer än möjligen storleken på avgiften, jämfört med vad domstolen tar.
Jag testade omedelbart lexbase. Slog in namn och personnummer på en person som jag vet är dömd. Jag vet för vad, jag vet var, jag vet vilket straffet blev.
Tomt i lexbase. Personen existerar inte. Lexbase fungerar inte i det här fallet. Huruvida det fungerar i andra fall vet jag inte. Kanske är alltihop en penningsmart bluff?
Med stort intresse studerar jag upprördheten kring fenomenet lexbase, som vore det något nytt och omvälvande. Det har funnits i Sverige tidigare, men då främst koncentrerat kring pedofiler. I USA är det sedan länge väl utvecklat. Pedofiler och andra hängs ut med namn, bild och adress på nätet.
Ty allmänheten, de oskyldiga har rätt att få veta, säger man. Och skydda sina barn.
Här är upprördheten stor. Argumenten är att människor som avtjänat sina straff har rätt till en andra chans. Att det finns människor som är oskyldigt dömda. Att våldtäktsoffer inte ska behöva hängas ut då de redan är straffade nog.
Allt det där är naturligtvis fullkomligt rätt.
Men vi glömmer en liten detalj, något som påminner om att sila mygg och svälja elefanter:
Allt det där som Lexbase nu påstår sig göra, har svenska staten gjort i evigheter, fast mycket värre. Jag pratar om den svenska offentlighetsprincipen.
I natt gjorde jag ett experiment. Jag mailade till två tingsrätter klockan 02.00 och ställde frågor om domar på den person som inte hade givit ”utslag” på Lexbase. När jag vaknade på morgonen låg svaren snyggt och prydligt redan i min inbox. Listor över domar, målnummer, advokater, datum – allt. Gratis och franco. Allt det där som Lexbase inte kunde förse mig med.
Naturligtvis kommer det att kosta mig en liten peng att få tingsrätten att bränna domen på skriva och posta den, eller printa ut den (om den är större än tio sidor). Men principen är precis densamma. Jag frågar svenska staten – inte Lexbase – i ett enkelt mail och får svar med vändande mail.
Det är – med samma argument som framförs ovan – helt förfärligt. Men det stannar inte där. Staten är värre än Lexbase. På alla sätt.
För några månader sedan genomförde jag på kul ett liknande experiment. Jag valde på måfå en person, lås oss kalla honom X – i min bekantskapskrets. Jag kände till hans ålder och födelsedag, men inte de fyra sista siffrorna. Så jag började med att ringa Skatteverket, fick de magiska fyra sista och sedan fick jag skriva så att pennan glödde i takt med att flickan i andra änden berättade. Vem han var skild ifrån, och hennes personnummer. Hennes inkomst och skatteskulder. Vad hans barn hette, när de var födda och var de bodde. Namnet på hans nya fru och hennes före detta och hennes barn. Hur mycket alla dessa människor hade tjänat året innan och året dessförinnan och innan dess. Vem som var registrerad hos Kronofogden.
Jag ringde vidare. Till Kronofogden. Till Bilregistret. Till andra myndigheter och register. På ett par timmar hade jag ritat upp ett helt komplett träd som avslöjade hur hela X liv, omgivning och dess leverne såg ut. Jag kände nu till bilarna, konkursen, skulden till fogden, hur han blivit av med villan, vem huset han nu bodde i stod skrivet på. Och så vidare i (nästan) all oändlighet.
Lexbase. Fast finansierat av skattepengar. Öppet för alla. Gratis.
Alltså: Du kan tycka precis vad du vill om hur hemskt Lexbase är och jag kommer sannolikt att hålla med dig.
Men vi silar mygg och sväljer elefanter här!
Kan du förklara för mig, varför i helvete den svenska staten utan anledning ska lämna ut uppgifter till mig om ditt äktenskap, dina barn, din skilsmässa, dina inkomster, dina skatteskulder, dina affärer med kronofogden, din bil, ditt…
Nej. Trodde väl det.
Det är valår i år. Skrik inte på några töntar som av simpelt penningbegär har kopierat en affärsidé – så förbannat dum och enkel att staten våldtagit den för länge sedan. Fråga istället de tomtar du möjligen tänker rösta på, varför i hela världen hela ditt liv ska blottläggas för offentligheten.
DET svaret vill jag höra.
PS: När det gäller våldsoffer anser jag att samtligas namn ska sekretessbeläggas i förundersökningar, rättsprotokoll och domar. Det räcker med att bli straffad en gång. Man förtjänar inte att bli kränkt eller utsatt för allmogens misstro på toppen av det.
Som jag trodde när du flaggade för din blogg häromdagen – tankeväckande och skrämmande, jag trodde i min enfald att detta inte var möjligt för ”vem som helst” att få all denna information! Gillar öppenhet i de flesta sammanhang, men det här är inte OK. Välskrivet som vanligt, och med rätta argt!
Tack, Margareta!
Hej. Jag är lite nyfiken på det du skriver om domarna från tingsrätten. Vilken information gav du för att då ut domarna? Endast personuppgifter på den dömde, eller annat också? Målnummer?
Det enda jag gav tingsrätterna var tiosiffrigt personnummer och namn på den jag önskade information om. Ingen adress, inget mer.
Det du beskriver låter lite galet. Men jag har länge misstänkt att domstolarna tillämpar offentlighetsprincipen på ett sätt som inte var avsett. Det är ju inte meningen att man ska kunna ge sig ut på ”fisketurer”.
Personligen tycker jag att det är mycket med offentlighetsprincipen som är mer än ”lite galet”.
När det gäller domstolarna så har jag inte haft några som helst problem med att få ut de domar och andra uppgifter jag frågat efter…
Nej,Gud förbjude att den enskilde medborgaren skulle få tillgång till de uppgifter som en gång för alla är förbehållna Demokraturens drängar och Åsiktfascisternas stormtrupper!
När vi nu kan känna oss trygga och skyddade av Thomas Mattsson,Jan Helin,Researchgruppen,Seppukku Media,Piscatus och allas vår Baseball Bob som med Det Heliga Utgivningsbeviset som legitimation registrerar,sorterar,klassificerar och terroriserar oliktänkande och dissidenter.bör vår kollektiva tacksamhet mot Statens kontrollfunktoner utmynna i ett avsevärt antal upprop,manifestationer och fackeltåg!
Vad vi är lyckligt lottade som förunnas att leva i detta rika,mångfaldiga och fria samhälle där yttrandefrihet,åsiktsfrihet och personlig integritet icke blott är av lagstiftningen skyddade utan fastmer uppmuntras och tillskyndas av landets regering och våra sakligt rapporterande media!
Min tacksamhet mot och uppskattning av våra lysande ledare och deras verkställande organ kan inte uttryckas i ord,medan jag däremot finner mig någorlunda kapabel att tydligt och klart värdesätta Redaktör Öhrlunds
sans,förnuft och klokskap!
Det måste kännas väldigt ensamt att vara journalist i titelns ursprungliga och korrekta bemärkelse……
Halloj Dag. Jag ser att din penna är vässad fortfarande. det låter tryggt. På tal om ingenting så är Ann Ljungberg en riktig klippa. Jag lydde hennes råd och började blogga. Skriver inte lika mycket och bra som du men väl om kultur. Gå gärna in och kolla vid tillfälle.
MVH
Pia Widlund
piaw.se