Slutspurt före valet i Sverige 2014 och med sorg i hjärtat konstaterar jag att det är den mest sjuka, patetiska, förljugna, barnsliga och – förutom detta – innehållslösa valrörelse jag sett i hela mitt vuxna liv.

Innan vi går vidare är det viktigt att förstå följande: 349, av alla de politiker som käbblar i valrörelsen, är riksdagskvinnor och -män. Förutom statsministern och talmannen som tjänar 156 000 vardera i månaden, tjänar riksdagsmännen 59 800 vardera. Då har vi inte räknat med mobiltelefoner, sekreterare, ”basutrustade” tjänsterum, ersättning för dubbel bosättning, resekostnader, livvaktsskydd etc, etc. Enbart lönerna utgör över 21 miljoner kronor i månaden.

En kvarts miljard om året.

Dessutom – hämtat direkt från riksdagens hemsida: ”En ledamot som avgår före 65 års ålder efter minst tre års sammanhängande arbete i riksdagen har rätt till inkomstgaranti. Det innebär att riksdagen garanterar en före detta ledamot en viss inkomst varje månad.”

Bara så att du vet. För säkerhets skull nämner man ingen summa. Eller – hur lång ”pensionen” är efter tre års arbete.

Pengarna är inte det största problemet här. Jag har alls ingenting emot att bra och kompetenta ledare har en bra lön. Bekymret utgörs till stor del av att de här människorna tycks ha glömt vem som är deras chef, vem som betalar lönen.

Nämligen – du. Just du.

Integriteten då: När jag var liten valp bad jag min far förklara för mig vad de olika partierna stod för. Det var inga problem. Högerpartiet företrädde företagarna/kapitalisterna/de rika. Centern var böndernas parti. Folkpartiet var lika obegripligt då som nu. Sossarna var arbetarnas parti och kommunisterna ville helst göra revolution.

Det var vattentäta skott mellan partierna och inte nog med det – de stod för sina åsikter och program även i motvind.

Det var då, det.

När mina döttrar i dag frågar mig detsamma som jag frågade min far, är jag svarslös. Om jag tejpar över partimarkeringarna så kan jag inte skilja på moderaternas och sossarnas partiprogram. Moderaterna påstår sig vara jobbarnas parti och den så kallade vänstern – mest en tandlös kärring som tävlar med moderaterna om vem som mest svikit sina väljare – påstår sig stödja småföretagarna. Det är ingen ordning på någonting.

Det där med val och valrörelse är viktiga grejor. Det handlar trots allt om vem som ska styra skeppet Sverige under de kommande fyra åren och även om det aldrig kommer att kantra mer än några grader åt höger eller vänster på mellanmjölkens hav – ty vi är ju alltid så världsbäst och mest lagom i världen, vi svenskar – så kan de där graderna ha en viss, eller stor, betydelse. Inte minst för de barn, sjuka och äldre som vi nu skiter i till förmån för en hel del annat.

Årets valrörelse har fått ungarna på vilket dagis som helst att framstå som raketforskare jämfört med de sorgliga figurer som tagit på sig mikrofoner i tv:s direktsändningar. De etablerade politikerna har försökt gömma åttio procent av sin handlingsförlamning genom att skylla allt på den som – om jag förstått saken rätt – har förstört Sverige sedan urminnes tider och kommer att svara för vår undergång. Om Åkesson får bestämma kommer vi tydligen omgående att börja bygga koncentrationsläger i Sverige.

När det tricket inte längre fungerade, började blocken kasta grus på varandra istället för på Åkesson. De rödgröna deklarerade att de minsann skulle ordna en misstroendeförklaring mot Reinfeldt om han försökte styra en minoritetsregering. Alliansen kontrade genast med att de skulle fixa en misstroendeförklaring mot Löfven om han hamnade i samma situation.

Sedan kom Schyman ångande och förklarade – efter att ha presenterat ett helt osannolikt paradisprogram – att hon inte ville prata om finansiering och pengar. Ty så ”fyrkantig” fick man inte vara som människa.

Jodå, Gudrun. Alla vi som betalar räkningarna istället för att som Sahlin ljuga för vår partner och gömma dem i en kökslåda tills de går till indrivning, vet exakt hur jävla fyrkantigt livet och räkningarna är. Det finns en verklighet och den måste vi leva i. Förvånad?

På toppen av detta kommer ett gäng – med blöta fingertoppar i luften och i sista hand ihopsnickrade – valaffischer och partiprogram som kan få vem som helst att gråta. Eller – bli förbannad.

Det förvånar mig inte ett dugg att 65 % (!) av väljarna (enligt en av alla undersökningar) två dagar före valet inte vet vem de ska lägga sin röst på. Själv skulle jag helst just nu se åsnan från Shrek-filmerna som statsminister. Han är inte helt obegåvad och skulle åtminstone få mig att le. Fiona kommer garanterat att få en ministerpost.

En vän till mig uttryckte den kloka åsikten att den som inte röstar omedelbart ska bli av med sin rösträtt.

Det tycker jag också.

Men om det inte finns något att rösta på, då?

Gör som jag. Rösta blankt. Uttryck ditt missnöje, men gör din plikt.

Sannolikt kommer de fega skitarna som styr oss att göra som de försökt förr – att mörka blankrösterna eftersom de blir för många och eftersom de utgör det värsta misstroendevotum som finns.

Men så länge ingen av de egenkära i partierna kan presentera en egen vilja, och så länge de inte klarar att bilda en regnbågsregering som kavlar upp ärmarna och tar itu med de verkliga problemen i Sverige, får de leva med missnöjet.

Ha det så kul på söndag. Det handlar om – ditt liv!