Jag har skrivit om mamma förr och gör det igen.

Nu, för att någon stulit hennes smycken. Sannolikt någon från hemtjänsten.

Jag skriver för att hemtjänsten inte tar något ansvar och för att polisen inte inleder en förundersökning.

Ty vem bryr sig om en 93-årig, halvblind kärring i rullstol? Det finns ju så många andra som är viktigare i vårt nya samhälle.

Svar: Jag.

Bakgrund: Mamma är född 1921 och började jobba vid 16 års ålder. Hon är en av dem som byggt det här landet och har en gedigen utbildning. Hon har bland annat jobbat åt FN-organ, Flygvapnet och SEB, bland andra. Hon startade mot alla odds eget företag när hon vid 56 års ålder blev änka och har varit revisor åt några av Sveriges mest framgångsrika artister, bland andra ABBA och Lill-Babs. Nu vet du det.

Mamma bet tänderna i skrivbordet tills det sista av den behövliga synen försvann för två, tre år sedan. Hon deklarerade fortfarande åt människor och skrev framgångsrika överklaganden vid 90 års ålder. Vi kanske kan vara överens om att hon under sina 76 yrkesverksamma år har betalt in den skatt hon ska, och lite till?

Tidigare i år ramlade mamma några gånger när hon halkade i tvättstugan. Fram till dess hade hon helt klarat sig själv och inte legat samhället till last. Efter den senaste sjukhusvistelsen krävde jag att hon skulle få hemtjänst och cirkusen kunde börja. Eftersom mamma bor i en kommun som privatiserat allt, fick hon en tjusig katalog och nu skulle en 93-årig kvinna välja mellan en rad företag som alla förklarade hur fantastiska de var. Det var bara att blunda och peka, ty kommunens representant förklarade att hon hade yppandeförbud (!) när det gällde de företag kommunen sålt ut till!

Jag tänker inte trötta dig med all turer som varit sedan dess, bara önska både dig och mig att vi aldrig hinner bli gamla och sjuka nog att få leva under de synnerligen förnedrande förhållanden som råder när man till varje pris ska ”vårdas” i hemmet – detta av stressade, underbetalda människor som måste räkna minuterna vid varje besök. Mamma har bland annat fått veta att hon inte kan få kokt potatis utan enbart snabbris, just av tidsskäl. Detta vid den enda riktiga måltiden under dagen. Häpp.

Viktigt att påpeka, innan jag berättar resten: Trots sina fysiska tillkortakommanden är mamma helt klar i skallen och har ett ruskigt gott minne, vilket alla som känner henne kan intyga. Hon har också råkoll på vilka som är i hennes närhet och vad som händer runt omkring henne. Kanske är det just därför som den här historien blir så skrämmande.

Mamma upptäckte att någon, under perioden 20 – 28 juli 2014, hade stulit två guldringar, ett silverhalsband och ett par silverörhängen ur det plåtskåp där hon förvarar sina smycken. Till saken hör att de enda som vistats i lägenheten förutom hon själv under denna tid, var åtta olika assistenter från det privata hemtjänstföretaget. Till saken hör också att en av dessa åtta visat ett ohälsosamt stort intresse för att diskutera smycken med henne och krävde att mamma – som normalt sett aldrig sover middag – skulle sova middag just under den stund hemtjänstkvinnan var där. Till saken hör vidare att samma person försvann utomlands på semester i tre veckor ganska snart efter tiden för stölden.

Mamma anmälde stölden till hemtjänstföretaget som ”förhörde” de aktuella assistenterna. Efter hemkomsten hördes också den kvinna som varit mest på plats, visat intresse för smycken och förmått mamma att ligga i sängen mitt på dagen. Inte otippat nekade alla inblandade till att ha tagit så mycket som ett dammkorn från mammas lägenhet. Hemtjänstföretaget meddelade därefter att deras försäkring dessvärre inte ersätter stöld om det inte kan bevisas att det är deras anställda som stulit. Mammas försäkringsbolag betalar inte heller ut ett öre eftersom hon lämnat ut lägenhetsnycklar till ”främmande personer”, det vill säga hemtjänstföretaget.

I ett sista desperat försök att få upprättelse och dessutom fullfölja sina medborgerliga skyldigheter – något som mammas generation växt upp med kanske mer än någon annan – polisanmäler hon händelsen. Jag sitter nu med en femsidig anmälan i min hand, ett slag i ansiktet på en kvinna som begått misstaget att tro på det samhälle hon betalat uppbyggnaden för.

Jag utläser att en stackars nybakad polis fått ägna massor av tid åt att teckna ner en mycket korrekt och detaljerad anmälan. Denna har därefter skickats vidare till högre ort där en ”inspektör” snabbt och tydligt meddelat:

”Beslut: Förundersökning inleds inte. Skäl: Det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Motivering: Förutsättningar för att styrka brott mot någon viss person föreligger inte.”

Det ligger naturligtvis en tragik i allt det här, inte minst i herr inspektörens syftningsfel i sista raden. Att brott begåtts mot någon viss person är nämligen synnerligen styrkt, herr inspektör´n.

Sverige 2014: Mamma platsar bra in i den kategori ”mängdbrott” som Leif GW Persson brukar prata om när han dessutom berättar att uppklaringsprocenten är ungefär fem. Dock handlar det här inte om en cykel som stulits i mörkret, utan om saker som försvunnit i en lägenhet där det, förutom lägenhetsinnehavaren, befunnit sig åtta kända personer under den aktuella perioden.

Jo, jo, jag förstår att det här inte är ett Sherlockfall som upprör större delen av befolkningen. Och jag struntar i örhängena, halsbandet och den ena guldringen. Saker är saker.

Men: Den andra guldringen hade en helt annan betydelse.

För mamma. För mig.

När cancern tog pappa, tog mamma hans vigselring och smälte ihop den med sin egen som ett tecken på deras decennier långa kärlek och trohet. Nu har alltså något as stulit detta kärleksbevis och omsatt det i pengar och jag vill inte höra en enda, jävla förklaring till varför det på något sätt skulle vara okej. Hemtjänstföretaget tänker inte gå till botten med saken och polisen anser det omöjligt. Jag tänker inte heller göra det, av ett enkelt skäl: Om jag skulle kunna få en människa att erkänna sig skyldig, så skulle jag därefter hamna i så mycket trassel att mina barn inte fick se mig på många år.

Senast i kväll frågade mamma bedrövat mig om det inte finns något mer vi kan göra. Hon kommer från en generation som till stora delar präglades av ärlighet och stolthet, även bland de fattigaste.

Vad skulle jag svara henne? Det är en annan tid nu, ett annat land. Jag skämdes när jag sa nej.

Avslutningsvis, om du nu läser det här: Jag vet vem du är. Jag vet hur du finansierade dina sommarlekar i Afrika. Ett gott tips: Håll dig långt, långt borta från min mamma i fortsättningen.

Och till det samhälle som sålt ut våra äldsta, svagaste och sjukaste:

Fuck you! Oavsett vilken partibeteckning ni bär.