Få saker gör mig så upprörd som övergrepp på barn, djur, gamla, handikappade och andra som inte har en chans att försvara sig.

Mamma är en av dem.

Jag har skrivit om mamma förr och kommer förmodligen – dessvärre – att behöva göra det igen. Mamma är 93 år, fullkomligt klar i skallen men på grund av ålder och diverse fall hänvisad till rullstol och hemtjänst – för övrigt en av de mest förnedrande situationer jag sett med tanke på hur hon blir behandlad.

Vardagen består av besök av stressade, timanställda stackare som hon i många fall inte sett förr. De flesta är snälla och hyggliga men det uppstår ofta språksvårigheter. Dock har mamma under de senaste två åren till sin förtjusning lärt sig mycket eftersom hon under denna tid träffat människor från fler nationer än hon mött under sitt 70-åriga yrkesliv, bland annat i FN, Flygvapnet, SE-Banken och som revisor. Spännande.

Det där med hemtjänsten är fascinerande. Ibland kommer de i tid, ibland för sent, ibland inte alls. Lite jobbigt, när man inte kan gå på toaletten utan hjälp.

Mamma gillar potatis, men den varan blir det inte mycket av numera. Tidsschemat tillåter nämligen inte potatiskokning utan det får bli snabbris istället. Den senaste kulinariska upplevelsen bestod av att hon två dagar i rad fick råa fiskpinnar eftersom hemtjänstarna inte riktigt hade grepp på det där med att de konstiga sakerna i paketet behövde stekas före servering.

När min dotter kom dit någon dag senare och hemtjänstaren hade lämnat, hittade dottern en knallröd, glödhet spisplatta inställd på högsta nivå. Inte så bra med tanke på att mamma är halvblind.

Äventyr vid 93 års ålder.

För en tid sedan blev mamma bestulen på ett antal smycken, bland annat den bröllopsring hon – som en kärleksförklaring – smält ihop med min döde fars bröllopsring. Mamma, som har ett sjukt bra minne när det gäller dagar och tider och dessutom skriver upp en hel del, kunde utan tvivel ange under vilken åttadagarsperiod smyckena hade försvunnit. Under denna tid hade ingen utom hemtjänstpersonalen besökt henne.

Hemtjänstföretaget Aleris gjorde, sedan jag gapat och skrikit, en intern undersökning som visade att alla som hade besökt mamma under perioden, nekade. Den enda som fattades – den som också visat ett osunt starkt intresse för mammas smycken – hade rest på semester och skulle ”höras” senare.

Även hon nekade.

Vi polisanmälde. Polisen lade ner utredningen utan att ha ringt ett samtal. Jag överklagade. Polisen tog upp utredningen. Sa de. Ingenting hände. Jag skrev och bråkade. Polisen tog upp utredningen men utredaren förklarade i ett tidigt telefonsamtal till mig att hon inte hade något hopp.

Ty i lögnernas värld går den skyldige ofta fri.

Hänger du med här? Hittills har vi alltså en 93-årig kvinna som har jobbat häcken av sig och betalt skatt från knappa 20 års ålder tills hon vid knappt 90 gjorde sin sista deklaration åt någon annan (fast hon hävdar att hon vill göra min i år också).

Vi har en 93-årig kvinna som inte vet om hon får komma upp och gå på toa på morgonen, eller om hon ska göra på sig i blöjorna för att den privatiserade hemtjänstens timanställda, stressade stackare inte hinner dit i tid. Vi har en äldre dam som dagligen berövas på sin värdighet genom att inte få äta det hon önskar, genom att personalen av obegripliga skäl flyttar runt saker i hennes lägenhet så att hon inte längre hittar dem, genom att ingen har tid att lyssna på vad hon egentligen vill. Genom att hennes vita kläder tvättas ihop med färgade.

Detta i ett Sverige där politiker föreslår att vi ska ägna stora resurser åt att ta hand om ”återvändande” IS-krigare som på bekostnad av svenska skattemedel åkt till Långtbortistan för att jobba hårt med att våldta och döda kvinnor och barn.

Förstår du min lätta irritation?

Och nu – skåpet. Mamma har ett skåp som kommer från mormor. En vacker gammal pjäs i riktigt trä. Underskåp med trädörrar, överskåp med spröjsade glasdörrar. Otroligt värdefullt och viktigt för henne. Underskåpets vänsterdörr låses i läge genom att man skjuter en liten metallsprint uppåt. Ganska vanligt. Högerdörren låses med nyckel.

Nu hade någon klåfingrig jävel som inte har i skåpet att göra varit där och pillat så att dörrarna tydligen stod öppna. Detta irriterade i sin tur en sköterska som kom på besök och bestämde sig för att åtgärda eländet.

Med kirurgtejp.

Innan vi i helgen som gick upptäckte eländet hade kirurgtejpen redan hunnit göra sitt jobb. När vi försiktigt pillade bort den följde delar av träets yta med, och spåren är fula.

Inget går upp mot kirurgtejp när det gäller att stänga en irriterande skåpsdörr, tycker – någon!

Eftersom mamma hade råkoll på vilket datum någon varit där och tejpat, och att det inte var någon från hemtjänsten utan från vårdcentralen, skrev jag till den ansvariga på vårdcentralen. För att det inte ska vara lögn – som danskarna säger – så publicerar jag hela hennes svar här (dock utan att namnge henne, ty i Sverige skulle ju detta vara kränkande, gubevars):

Tejpaggressiv rymdhuligan från Uranus, tolkad av min eminenta dotter Josephine, Alexis Design.

Det måste väl ändå ha varit så det gick till, eller hur?

Jag kommer nu att skriva till Förvaltningen hos Solna Stad, världsmästare i privatisering men icke desto mindre djupt ansvariga för varenda vårdgivare och varenda hemtjänstföretag de tecknat kontrakt med.

Jag ser med stor tillfredsställelse fram mot svaret. Kommer kommunen att komma med en bättre teori än rymdhuliganerna?

Och – kommer någon att ta ansvar för mammas förstörda skåp?

Och du – gör mig en tjänst. Bli INTE gammal i Sverige, oavsett vilken regering som sitter. Jag kan nästan garantera att färden inte blir fylld av den respekt som borde gälla. I bakgrunden härjar bland annat Mammon och den som är intresserad av vilka summor som härjar i hemtjänstbranschen kan ta en titt här:

http://www.svd.se/naringsliv/miljardklipp-pa-skattepengar_5995031.svd