Serien om börsmäklaren och psykopaten Silfverbielke har blivit en succé och karaktären har Christopher skrivit in sig i den svenska kriminalhistorien. Stefan Sauks fantastiska inläsningar slår stadigt nya lyssnarrekord och även de första böckerna om Silfverbielke, nu åtta år gamla, står fortfarande i bokhandlarnas hyllor och säljs.

Det är naturligtvis glädjande för en författare.

Läsarkommentarerna är roliga att se. De allra vanligaste är ”jag vill ha mer” eller ”när kommer nästa bok?”. En och annan frågar hur författaren är skapt som kan kreera ett så vidrigt monster som Silfverbielke.

En annan återkommande fråga är den om eventuell filmatisering. Svaret är att vi har diskuterat med filmbolag nästan lika länge som Silfverbielke har funnits. Regissörer och producenter har hört av sig och varit mycket intresserade, men längre har det hittills inte kommit. Ett av problemen är finansieringen – i Sverige räknar man med ungefär tjugofem miljoner kronor för att spela in en långfilm och ännu mer för en tv-serie.

När jag frågar läsarna vad de tycker om Silfverbielke varierar svaren ifrån ”låt den jäveln hamna i fängelse” eller ”nu måste han väl ändå dö” till ”nej, förresten, då blir det ju inga fler böcker” eller ”han är ju rätt läcker i alla fall”. Skräckblandad förtjusning, med andra ord. Det enda vi säkert kan vara överens om är att denne psykopat inte liknar någon annan karaktär i svenska böcker.

Man brukar säga att läsaren måste känna sympati eller antipati för en karaktär om denne ska locka till läsning. I Silfverbielkes fall finns det förvånansvärt många som sympatiserar och naturligtvis är det intressant att försöka veta varför. Frågar jag läsarna så växer det fram en bild som visar att Christopher har en del grundläggande drag som många kan identifiera sig med:

Han är artig

Han klär sig ordentligt och vill att andra ska göra detsamma

Han är intelligent

Han ser bra ut

Han har klass och stil, vet hur man uppför sig

Han har god smak

Han vill ha ett samhälle med ordning och reda där alla uppför sig ordentligt

Samtidigt uppvisar han naturligtvis de typiska dragen för en psykopat. Han är empatilös och skyr inga som helst medel för att komma dit han vill. Han värderar och respekterar ytterst få andra människor. Han är villig att utnyttja vem som helst hur som helst för att nå sina mål.

Hur kom han då till? Hur föddes detta monster och varför? Hur har han utvecklats sedan dess? Här är den sanna historien:

2007 hade Dan Buthler och jag debuterat med romanen Mord.net som snabbt såldes till en rad länder över hela världen. Vi hade många idéer till kommande böcker och tanken var att skriva fristående historier som liksom debutromanen var internationella.

På vårt dåvarande förlag tyckte man annorlunda. Vi hade redan i debutromanen presenterat vår polis, kommissarie Jacob Colt, och nu menade förlaget att det var dags att sätta honom på kartan ordentligt genom en svensk berättelse.

Vi fick tänka om.

Dan Buthler hade en idé om att skapa en klubb där tre svenska seriemördare träffades och utbytte erfarenheter. Jag invände med motiveringen att Sverige knappast hade sett en seriemördare sedan Salaligans tid, än mindre tre. Jag tyckte med andra ord inte att trovärdigheten var tillräckligt stor.

Vi stuvade om idén. Christopher Silfverbielke blev oskriven ledare i den trojka som också bestod av studiekamraterna Hans Ecker och Johannes Kruut. Leken var i full gång.

Mitt problem när jag skulle skriva historien var att jag inte hade den blekaste aning om hur en psykopat tänker och fungerar. Med lite tur lyckades jag hitta en utomordentligt duktig psykolog som förstås visste bättre. Jag satt med henne i två dagar och ställde oavbrutet frågor tills hon såg matt ut. Med mina nyvunna kunskaper satte jag mig vid datorn och började skriva.

En nästan vanlig man kom ut och vi började fundera över nästa bok. Jag hade en idé om vad som kan hända i ett vanligt svenskt villaområde om en riktigt ond man flyttar in. Efter lite funderande föll det sig naturligt att den onde mannen skulle vara just – Christopher Silfverbielke.

Vi utvecklade en noggrann plan och presenterade den för förlagsredaktörerna som nickade förtjust. Jag skrev de första 230 sidorna och skickade dem till förlaget, utan att få något svar. Jag skrev klart boken, som kom att heta Grannen, och skickade in resten av manuset.

Några dagar senare kallades Dan och jag till förlaget och möttes av allvarliga blickar. Redaktörerna förklarade besvärat att boken var ”otryckbar” och att de inte kunde ge ut den.

Vi förstod ingenting. Ett års arbete var förgäves och nu fick vi istället skynda oss att vidareutveckla nästa idé, vilket resulterade i romanen Förlåt min vrede.

Ironiskt nog kastade ett annat förlag sig snabbt över Grannen och den är än i dag en av våra mest sålda böcker.

Under tiden vi gav ut Ares Tecken och Jordens Väktare tog försäljningen av En nästan vanlig man och Grannen riktig fart. Först nu började vi långsamt förstå vad vi hade satt igång och därmed uppstod en del problem. Om vi från början hade planerat en serie böcker så hade allt varit lättare. Nu hade vi redan i de publicerade historierna stängt en del dörrar och målat in oss i ett hörn.

Dessutom hade vi problem med våra förlag. De vi gick till hade problem, lades ner eller såldes. Det tog ett bra tag innan vi hittade rätt. Det enda alla förlagen var överens om var att de ville ha mer av Silfverbielke.

Många undrar hur man kan skriva en bok tillsammans och vi har alltid svarat:

”Det vet vi inte.”

Vi jobbar nämligen inte så.

Den normala arbetsgången är att vi utgår ifrån en bank av idéer som uppstått under de år som gått. Under några månaders löst prat utvecklar vi idén innan vi sätter oss tillsammans och utvecklar en noggrann synopsis.

Därefter går jag hem och skriver boken.

Då kommer nästa fråga: Hur kan du tänka som Silfverbielke när du skriver?

Frågan är befogad. Att gå ur sitt eget jag och förvandla sig till psykopat några timmar i taget, är långtifrån lätt. Jag försöker, och de gånger jag har ”ramlat ur” och reagerat fel, så kommer antingen Dan Buthler eller redaktören att reagera på det, och så får jag korrigera i manuset.

Motvind var den sjunde boken i Silfverbielkeserien och alla frågar förstås när nästa bok kommer.

Svaret är att det med lite tur kan bli en bok 2017.

Nu koncentrerar jag mig på min nya serie om den bufflige och fördomsfulle men innerst inne godhjärtade kommissarien Ewert Truut.

Missa inte Ewert. Du kommer att gilla honom, fast på ett helt annat sätt än Silfverbielke! Boken finns ute i juni 2016 och naturligtvis är det den fantastiske Stefan Sauk som läser ljudboken!