I landet Långt, Långt Borta, i en bukt, vid en kritvit sandstrand, ligger den inne i gigantiska, underjordiska grottor.
Firman.
Här jobbar tiotusentals människor i treskift, helt utan lön. De får solsken och havsljud genom sinnrika system under arbetstiden, gratis delikatessmat av yppersta kvalitet, obegränsat med paraplydrinkar, rökverk, droger, musik, böcker, filmer, fester och sexorgier.
När de är lediga får de hoppa runt på stranden och bada i det helt rena havet. De sover i miljonsängar gjorda av hästtagel från Tibet och stoppas om av personliga, japanska geishor varje kväll.
De är i sanning lyckliga.
Firmans till synes oändliga lokaliteter är skyddade mot allt ont – hit når inte översvämningar, skogsbränder, Ebola, kärnvapenattacker, skatteskulder, myggbett, kemiska vapen eller lagförslag från Miljöpartiet.
De som arbetar här är lyckliga.
De kommer från livets alla vägar och representerar nästan alla nationaliteter. De är långa och korta och vackra och fula och friska och halta och närsynta och förvirrade och överintelligenta, inkontinenta och dragspelare, håriga och skalliga, tystlåtna och högljudda, perversa och introverta och mjukisar och tuffingar. De som ägt en elbil och drabbats av permanent vansinne sitter darrande i en egen, låst lokal.
Firman ägs och drivs av en man, Mr X, som med sin obegripliga förmögenhet får Bernard Arnault, Jeff Bezoz, Elon Musk, Warren Buffet, Bill Gates och deras kompisar att se ut som tiggare.
Mr X har inga behov av att tjäna mer pengar.
Mr X är redan lycklig men måste få sina behov tillfredsställda varje dag för att inte bli olycklig.
Mr X lider av det obotliga tillståndet OCFUOLD.
Alla som söker en tillvaro hos Mr X testas minutiöst. Om de visar minsta tecken på att inte lida av OCFUOLD, åker de obarmhärtigt ut. Om de testar positivt välkomnas de till paradiset och tilldelas uppgifter efter kvalifikationer.
OCFUOLD är ett betydligt vanligare tillstånd än man kan tro. Kanske är det just därför psykiatrin hellre kallar det för ett tillstånd än en sjukdom.
Ty det är mycket läkarna fortfarande inte förstår, av det som heter Obsessive Compulsive Fuck Up Others Lives Disorder – ett okontrollerbart behov av att göra andra människors liv till ett helvete.
Nu pratar vi inte om amatörer som stalkers, lapplisor, PostMord-logistiker, seriemördare och annat löst folk.
Vi pratar proffs. De som får dig att gå under eller – i bästa fall – bli inlåst i ett konstigt hus i en tröja utan ärmar.
Tack vare den strida strömmen av arbetssökande kan Mr X hela tiden utveckla sin verksamhet för att få ännu fler människor att lida. Därmed får han sina behov tillfredsställda varje dag.
De tjänster och produkter Firman producerar tillhandahålls gratis och franco till tusentals glada mottagare världen över. Några exempel:
Till PostMord levererar Firman logistiklösningar som gör att även paket med ömtåligt innehåll inslaget i Titan och Kevlar, kan pulvriseras innan de når den snyftande mottagaren fyra veckor för sent.
Samtliga världens tillverkare av hushållsmaskiner skriker efter en av Firmans mest populära produkter, IGFBTYSYPAPO – I´m Gonna Fucking Beep Till You Shit Your Pants And Pass Out.
För det är ju så det är hemma, eller hur? Du har säkert undrat vem som ligger bakom detta helvete – att mikron, kylskåpet, frysen, spishällen, diskmaskinen, tvättmaskinen, torktumlaren och alla andra maskiner piper.
Nu vet du.
Syfte: Att göra dig galen.
Firman levererar också trakasserier i mänsklig form. På en avdelning utbildas ovanligt fula människor till att bli olidliga varelser som är högljudda, luktar illa, stör, lägger sig i, kommenterar, är efterhängsna och vill bli vänner samtidigt som de leker ordningsmän. Dessa missfoster placeras sedan ut slumpmässigt i radhuslängor, villaträdgårdar och lägenhetshus.
Mr X ser resultatet och ler medan han sippar på en mångfärgad paraplydrink.
En avdelning sysselsätter enbart redan utbildade telefonförsäljare som bara slipas i kanterna för att bli ännu mer odrägliga, och lär sig hitta nya vägar när vi, deras darrande offer, tror oss ha spärrat deras nummer.
Varje gång en av dem får någon att köpa något, blir Mr X blank i ögonen och stönar lätt.
De gamla Nigeriabrevsbedragarna anställs också här för att slipas till fulländning och lära sig nya metoder för hur man lurar företrädesvis gamla och svaga, på deras futtiga besparingar.
På en ovanligt stor avdelning arbetar lösenordskonstruktörerna, som servar i stort sett varje företag och sajt på jorden. Det är här de hittar på alla fiffiga knep för att du aldrig ska kunna logga in, speciellt om det gäller reklamationer, återköp eller klagomål. För en duktig lösenordskonstruktör räcker det inte med amatöruppgifter i form av slumpmässiga siffror, bokstäver och tecken. Här ska det till hårdare artilleri som din döda mammas sist uppmätta urin i antal centiliter, Dalai Lamas storlek på Foppatofflor, din grundskolelärares första betyg, antalet bakterier i din yoghurt, samtliga bokstäver du någonsin använt i ditt liv, i just den ordning du använde dem. Oavsett hur du anstränger dig för att skriva rätt, så får du automatiskt ett felmeddelande som säger att lösenordet är felaktigt.
Och Mr X flåsar.
Det är för övrigt samma sadister som lösenordskonstruktörerna, som uppfinner system för telefonkö. Du ringer och får höra att ”just nu är det många som ringer men du behåller din plats i kön. Ingen talar om för dig att din ”plats” i bästa fall är 2 385 918. Sedan plågas du i femtiosju minuter av knastrande, vidrig hissmusik som kan få vilken högtalare som helst att spricka. När det är klart kopplas samtalet ner och du kan börja om.
Eller skjuta dig.
Oftast beställer företagen bägge ovan nämnda tjänster för att kunderna under inga omständigheter ska kunna komma i kontakt när köpet väl är klart. Den enda kontaktväg som nämns på hemsidan är en postadress i Kirdistan, som är satt i fyra punkters text.
Förpackningssidan är en viktig del av Firmans verksamhet. Här jobbar bland annat de riktigt sjuka människor som uppfunnit krympplasten och hårdplastförpackningar som inte går att öppna ens med motorsåg eller vinkelslip.
Men också de som uppfunnit ”riv här”- remsorna på pappförpackningar.
De söta, millimeterstora jacken i förpackningen är konstruerade så att du antingen a) står och ser fånig ut med en tvåcentimeters pappbit i handen när du försökt, eller b) har lyckats dra, förvånat upptäckt att remsan nu går fort åt ett helt nytt håll vilket medför att du efter några sekunder står med två deciliter makaroner eller pulvermos över anklar och golv. Samma glada uppfinnare har skapat juiceförpackningarna som dels har en plastkork på mitten av överdelen, dels en text på sidan där det står ”Öppnas här”, och de tjuter av skratt när de vet att någon stackare blir förvirrad och olycklig medan barnen skriker bredvid.
Firmans verkstadslokaler är enorma och i en specialbyggd hamn inte långt bort anländer och avgår fraktfartyg varje dag.
Hit levereras BMW och Audi för att få sina blinkers bortmonterade innan bilarna skickas tillbaka till återförsäljare. På andra bilar monteras felprogrammerade, skrytstora pekskärmar som ser till att fläkten och dina vindrutetorkare låses i högsta läge så fort du trycker på kanalväljaren för radion. Här lastas slumpvalt valda bilar, hushållsmaskiner, datorer, tv-apparater, telefoner, verktyg, robotgräsklippare och annat smått och gott som modifierats för att aldrig någonsin kunna fungera ordentligt eller för att gå sönder en dag efter att garantin gått ut.
Mr X tycker om att promenera genom lokalerna och heja på sina trogna medarbetare.
Så fortsätter livet, dag efter dag, på Firman i Landet Långt, Långt Borta.
Erkänn att du har undrat.
Erkänn att du har tänkt att allt detta Livets elände inte kan vara en slump.
Skönt att få svaret, eller hur?
Återstår bara frågan: Hur uppkom OCFUOLD hos Mr X och alla hans anställda?
Svaret är förstås – gammal hederlig hämnd. På en före detta chef, man, fru, lärare eller någon annan som varit a pain in the ass.
Och då kommer förstås följdfrågan – varför ett så tekniskt avancerat företag som Firman inte kan se till att bara de skyldiga drabbas?
Mr X svarar att det teoretiskt sett skulle vara möjligt.
Men inte alls lika roligt.

Kära läsare!
Jag har ju fått veta att SVT genom åren städat undan en del i Kalle Ankas jul, för att vissa partier ansågs olämpliga av olika skäl.
Men censuren har inte gjort ett tillräckligt noggrant arbete.
Då en envis influensa fått mig att ligga hjälplös (sådär som bara en förkyld man kan vara) och uttråkad framför tv:n, har jag haft god tid att gå igenom det förfärliga programmet bit för mig.
Slutsatsen är naturligtvis att det borde förbjudas.
Samtidigt har jag ju förstått att det mesta man publicerar kan missförstås och få någon att känna sig kränkt över någonting. Därför hissas här en rejäl varningsflagg: Mitt inlägg nedan innehåller en del tänjningar av sanningen (det där om piskbalkongen) och resten är dränkt i ironi. Bara så att du vet. Bli inte kränkt nu, utan läs och le:

FÖRBJUD KALLE ANKAS JUL OMEDELBART!

I hela mitt liv har jag misshandlats och traumatiserats regelbundet på grund av det fenomen som så förskönande kallas ”Kalle Ankas jul”.
Mina föräldrar, åtminstone klarsynta nog att hindra mig från att se eländet, fick mig att gråta högljutt när de med ett smärtsamt grepp kring min nacke och hals tvingade upp mig på den frostbitna, hala och insnöade piskbalkongen och band fast mig där, några minuter i tre.
Det är den enda jultradition jag verkligen minns och den får mig att gråta än i dag, varje julafton, tio i tre.
Där, på balkongen, fick jag stå bunden i tunna kläder tills någon kom och räddade mig. Ibland var det Hemvärnet, ibland brandkåren och ibland en märklig man från ett religiöst förbund. Värst var det när tanten från våning sex kom. Hon som tog med mig till sin lägenhet, värmde mig med filtar, gav mig varm choklad och pratade vänligt.
Tills hon ville göra konstiga saker.
Mycket konstiga saker.
Nåväl, låt oss ta en närmare titt på det som än i dag, med skattepengar och enligt order från svinhögt avlönade tv-chefer, förstör små barn för livet.
Den alltför långa och fullständigt katastrofala ”underhållningen” inleds med att grovt djurplågeri, efter att någon på ett smärtsamt sätt fäst en bjällra i Plutos svans och – förmodligen efter misshandel – tvingat den stackars hunden att se glad ut i alla fall.
Sedan börjar det. Sången som innehållet orden som hyllar ”Christmas Day” är djupt nedlåtande mot alla som firar julen på julafton.
I Tomteverkstaden har några påstådda pk-specialister visserligen rensat bort ett och annat opassande, men:
*Arbetsmiljön är klart opassande och innehåller rejäla säkerhetsrisker för dem som arbetar där. Bland annat har de som hanterar lim och starka färger, inga masker.
*Man skrämmer flickor (varför just detta könsval, varför inte könsneutrala dockor?) med spindlar, vilket är traumatiserande. Se bara hur många vuxna kvinnor som är livrädda för spindlar!
*Delar av orkestern består av figurer med svart hudfärg, vilket tyder på att de är där för att underhålla rika, vita tittare. Slaveriet fortsätter.
*Poliserna framstår som groteskt feta karaktärer och alla är män.
*Noaks Ark går på hjul, en direkt historieförfalskning.
*Tomten piskar sina renar, som för övrigt är mycket tätt fastbundna i varandra.

Kalle Ankas fågelexpedition:

*Kalle Ankar fotograferar, trots att det nu är 2022, analogt istället för digitalt. Framställningen – och framkallningen – av filmen har stora, negativa miljöpåföljder och det finns skäl att tro att han häller ut kemikalier i skogen.
*Scenen där hackspetten har placerat sin hals i en snara och håller ett vapen mot sitt huvud, är en grov kränkning mot alla suicida och deras anhöriga.
*Hackspetten och Kalle misshandlar varandra grovt med tillhyggen. De efterföljande scenerna är missvisande då båda borde ha svåra skador eller till och med vara döda.
*Scenen där hackspetten vinkar iväg Kalle från det lilla huset (i och för sig byggt av hållbara naturmaterial) är fördomsförstärkande och diskriminerande. Det framställer kvinnan som ett våp i förkläde, en underlydande som tvingas ta hand om hemmet medan mannen går iväg för att tjäna pengar och främja sin karriär.

Askungen:

*En scen, där en mus ska sticka en nål genom ett nålsöga, förstärker en gammal myt om att möss skulle vara närsynta. Det finns inga vetenskapliga belägg för detta och det är djupt kränkande mot djurarten.
*Männen släpar omkring på tunga saxar och utför andra hårda arbetsuppgifter. Under tiden framstår kvinnorna som svaga våp som flyger omkring och tar de lättaste uppgifterna. Varför har man överhuvudtaget könsbestämt djuren i filmen?
*Miljön är klart olämplig för skrädderi. Stora delar av arbetet utförs på höga höjder och utan fallskydd.
*Berättelsen förstärker fördomar om att kvinnor enbart drömmer om att få gå på bal för att träffa en rik man – helst en prins – som kan försörja dem. Man bortser helt ifrån det faktum att Askungen är en hårt arbetande, ung kvinna, säkert med avancerade ambitioner.

Husvagnssemestern:

Hela det här avsnittet utgör en rad lagbrott av olika slag:
*Bilen, som drivs av fossila bränslen saknar uppenbarligen all form av rening, av avgasmolnen att döma. Den saknar dessutom säkerhetsbälten och airbags.
*Flera av deltagarna vistas i husvagnen under färd.
*Musse stjäl grödor från någons åker, och mjölkar någons bonde utan tillstånd.
*Avsnittet innehåller en olämplig nakenscen i badrummet.
*Lasten i husvagnen är inte fastsurrad.
*Föraren av bilen (Långben) läser tidning de få gånger han sitter bakom ratten.
*Fordonen kör förbi en förbudsskylt och färdas vidare på avstängd väg.
*Vid den klart trafikfarliga färden baklänges nedför bergsvägen, framgår det tydligt att husvagnens hjulaxel inte sitter fast säkert.

Lady och Lufsen:

*Avsnittet är visserligen rasöverskridande på ett positivt sätt (hundarna) men i nästa sekund förstärks fördomarna om att invandrare inte kan prata rent och ordentligt. Detta trots att vi inte får veta huruvida restaurangen ligger i ett socioekonomiskt utsatt område, eller ej.
*Kocken i avsnittet framställs som en person med mentala funktionsvariationer, vilket får anses kränkande mot en hel yrkesgrupp.
*Med begreppet ”fästmö” förstärks en förlegad könsuppfattning. Det framgår ju också tydligt att den är den ”manlige” karaktären som bjudit sin ”fästmö” på middag. Detta förstärker bilden av ett ojämlikt förhållande där hon är i underläge.
*I dessa infektionstider ser vi de medverkande agera på ett virusspridande sätt genom djupa kyssar. Varför bär inte hundarna masker? Vet vi om de är vaccinerade? Vilka hygienregler gäller i köket på den italienska restaurangen?
*Kameran sveper över ett träd med två ugglor. Av deras ögon och blickar att döma är ugglorna starkt påverkade av narkotiska preparat, troligen metaamfetamin.
*Det hörs tydligt att kören som sjunger består av kvinnor, medan det enda solot framför av en man – klart normförstärkande, med andra ord.

Djungelboken:

Det får anses djupt olämpligt av Disney att visa ett barn i enbart shorts och för övrigt naken. Visserligen har Disney gjort ett svagt försök till könsneutralisering genom att låta shortsen vara röda istället för blå, men det räcker inte för att tvätta bort pedofilintrycket.
*Björnen utsätter pojken för så svår misshandel att denne rimligen borde ha blivit medvetslös eller avlidit.
*I den ”boxningsscen” som romantiseras, förekommer varken handskar, hjälmar eller några andra rekommenderade skydd.
*Med repliken ”Spana in farsan här” förstärks den djupt felaktiga normen om att det måste vara en person av fysiskt manskön, som tar på sig en traditionell papparoll.
*Björnen uppmanar barnet att äta myror, något som kan ge infektioner eller bestående inre skador i strupe, mage och tarmar.

Snövit:

Här driver man hårt med stackars människor som har fysiska funktionsvariationer. Det får i och för sig anses bra att Snövit bor med så många män, då detta krossar den förlegade uppfattningen om en kärnfamilj med en man och en kvinna. Men:
*Hur kommer det sig att alla inblandade är av samma hudfärg? Varför kan inte Snövit ha ett afro-ursprung eller vara av asiatisk härkomst?
*På den positiva sidan får uppmärksammas att instrumenten tycks vara av hållbara naturmaterial och inte kräver elektricitet.

Tjuren Ferdinand:

*Enbart röstläget hos Ferdinands mamma (kon) förstärker fördomar om att kvinnor skulle vara ointelligenta.
*Framställningen av de män som väljer ut Ferdinand, förstärker varje tänkbar fördom om sydeuropéer, och i synnerhet spanjorer. Dessutom uppmanar scenen till rökning.
*Männen som kör de kärror på vilka Ferdinand fraktas, framställs som sovande och därmed utgör de en stark trafikfara. Dessutom tyder ingenting på att tjuren fraktas på ett för övrigt säkert sätt.
*Djurplågeriet uppstår i så många former att det endast kan sammanfattas med: Vidrigt!


Robin Hood:

I inledningen framgår tydligt att både Robin och andra har äkta fågelfjädrar i sina hattar, något som symboliserar djurplågeri och olaglig handel.
*Filmen är djupt vapenförhärligande.
*Även om det möjligen kan anses moraliskt okej att de fattiga stjäl från den rike kungen, så uppmanar filmen rent juridiskt till rån, alternativt grov stöld. Vidare utsätts kungens vakter för mycket grov misshandel.
*Filmen förstärker den djupt felaktiga fördomen om att vuxna lejon suger på tummarna när de sover.
*I slutscenen förstärks en rad fördomar då Marion, kvinnan, framställs som ett romantiskt våp medan Robin ska föreställa den starke man hon inte kan klara sig utan.

Piff och Puff:

Bortsett från flera felaktiga antaganden om förhållanden mellan djurarter, så uppmanar den överdådiga granen med alltför många prydnader, till onödig konsumtion som medför stora miljöproblem i världen. Filmen är också en kort men kärnfull orgie i våld, djurmisshandel och vandalism.

Cars:

Disney väljer att avsluta ”julkänslan” med en scen ur ”Cars”, som inte kan tolkas som annat än en tragisk dödsolycka. Dessutom uppmanar hela filmen till olagligheter av olika slag, alltifrån bristfällig trafiksäkerhet till våldsamma hastighetsöverträdelser.

En till mig närstående kvinna (förlåt, person) brukar köra ut sina sju barn i trädgården och låta dem vistas där tills Kalle Anka-programmet är över. På så sätt – och utan att vara fastbundna – får barnen frisk luft och slipper den vidriga, traumatiserade propagandan som SVT pumpar i barnen år efter år.
Det får vara slut på det nu!

Allra käraste vänner – ingen nämnd och ingen glömd! På grund av rutten minnesfunktion ber jag redan nu att få önska god jul och en riktigt bra start på 2023!
Detta sker med en något reviderad version av min gamla story om Tomtens bekymmer – nu med en viss kommissarie Truut inblandad:

TRUUT OCH TOMTENS BEKYMMER

Ewert Truut fimpade cigarretten och hällde upp ett glas whisky. När han gick genom vardagsrummet fram till fönstren noterade han att Alice Capone och lille Sotis hade krupit ihop tillsammans i den stora, mjuka kattkorgen.
Alice sov. Sotis spann.
Båda hundarna hade tagit plats i soffan. Fifi pressade sig rätt intill Franco som småsnarkade och såg trygg ut.
Per-Albin hade satt sig i fönstersmygen ut mot Dalagatan och betraktade gästerna som gick in på Tennstopet.
Ewert tittade ut över Vasaparken och Odengatan. Klockan var sju på kvällen, det var beckmörkt ute och i skenet från gatlyktorna kunde han se att det föll en del blötsnö, som förmodligen skulle vara borta snabbt om det inte frös på under natten.
Vad hade de sagt på väderrapporten? Skulle det frysa på under natten?
Han kom inte ihåg och i ärlighetens namn brydde han sig inte heller.
Det lackade mot jul och dagarna gick fort. Tack och lov försvann nätterna lika snabbt eftersom Ewert lade sig sent, hade svårt att sova och vaknade tidigt. Han och hela hans grupp, det vill säga både Carolina Herrera och den rödbetsjuicedrickande, numera ickebinäre veganen Robin Kahn från Södermalm, var lediga.
Irriterande.
Själv hade han likaväl kunnat jobba eftersom han inte hade den minsta aning om hur han skulle få juldagarna att gå. Men regionpolischefen Stefan Berger hade kallat in honom och sett bekymrad ut.
”Du har så mycket innestående komptid och semester att ta ut, att revisorerna påpekat att det överskrider alla tillåtna gränser.”
”Stryk hälften, då, om det är så förbannat petigt”, muttrade Truut.
”Du vet att det inte går. Gå hem nu, det är en order. Kom inte tillbaka förrän i början av januari.”
Och Ewert hade gått hem.
Till den lägenhet där katterna, hundarna och papegojan just nu var hans enda sällskap.
Och troligen skulle det förbli så under de flesta av helgdagarna.
Hans älskade Rebecka skulle av naturliga skäl tillbringa inte bara julafton utan de flesta helgdagarna tillsammans med sina tre barn, en nödvändighet inte minst eftersom de nyligen blivit faderslösa när hennes exman dött i cancer.
Carolina Herrera skulle tillbringa den mesta tiden tillsammans med sin chilenska familj i förorten.
Carro hade vänligt frågat om han ville fira jul med dem.
Ewert hade artigt tackat nej och muttrat något om att han var upptagen. Carolinas forskande blick hade avslöjat att hon inte trodde på honom.
Tydligen skulle hon och familjen få besök av släktingar från Chile och Ewert tordes inte tänka på hur många som skulle tränga ihop sig i deras lägenhet.
Eller vad de skulle äta för konstigheter.
Det var å andra sidan inte hans problem.
Hans problem var att han inte skulle få träffa Kim, Måns och lilla Kayo, vilket smärtade honom. Men det var som det var, i år skulle de fira med Måns släktingar och vad hade Ewert att säga om det?
Han sammanfattade läget.
Ingen Rebecka.
Ingen Kim, ingen Måns och ingen Kayo.
Ingen Carolina.
Vem mer hade han?
Ingen, mer än djuren.
Nere på gatan gick en ensam man långsamt med en portfölj i handen. Var han på väg hem till sin familj, eller var han lika ensam mitt i livet, som Ewert själv?
Nåja, han hade varit ensam förr och det skulle säkert komma tillfällen när han var ensam igen. Och i ärlighetens namn – var inte julen överreklamerad? Som barn tindrade man med ögonen inför årets högtid och tanken på att bli överöst med paket.
Som vuxen såg man hur barndomens vackra fantasier hade förvandlats till ett desperat, kommersiellt jippo där butikerna började skylta och spela julmusik redan i oktober. Och där minst hälften av befolkningen tycktes svårt ångestfyllda över alla krav och förväntningar som ställdes på dem. Julhelgen skulle inte bara sarga deras ekonomi utan bestå av ett evigt flängande runt till släktingar och – i den moderna tiden – diverse plastsläktingar.
Herregud. Det var bättre förr.
Ewert gick bort till skivspelaren och satte på On every street. Han log när han tänkte på den där natten på klubben, vad den nu hette, när de hade dansat till just den låten.
Han och hon, vad hon nu hette. Hon som senare på natten följde med honom hem, men var försvunnen nästa morgon.
Trettiotvå år sedan.
Ewert suckade.
Tiden gick alldeles för fort och han hade kastat bort alldeles för mycket.
Begått misstag. Sårat människor.
Gjort sig själv illa.
Han upptäckte att glaset var tomt och frågade sig själv om han ville ha mer.
Tja, vad fan. Han skulle inte jobba nästa dag och risken för att krimjouren skulle ringa in honom mot Bergers order, var försumlig. Men kanske hellre ett glas rött än ytterligare en whisky.
Ewert hämtade vinet och återvände till fönstret mot Odengatan.
Han betraktade tankfullt människorna som passerade på trottoaren, de som klev av och på bussen. Ungdomar, par, mammor med barnvagnar, äldre som hade svårt att gå.
Människor. De som utgjorde storstadens puls.
Han älskade det och samtidigt saknade han stillheten som rått när han bodde i huset vid havet i Skåne. Men var sak hade sin tid och nu var han tillbaka i sitt älskade Stockholm. Om inte Gud eller Djävulen hindrade honom så tänkte han bita sig fast här resten av livet.
Med undantag för små utflykter hit och dit, förstås.
Signalen från mobilen avbröt Ewerts tankar och han rynkade pannan.
Vem ringde nu?
Han kände inte igen numret på displayen. Säkert en av de där förbannde telefonförsäljarna men i så fall skulle han få sig en rejäl avhyvling, vare sig det var jultider eller ej.
”Truut.”
Rösten i andra änden lät raspig och sliten men var välbekant:
”Hej, det är jag.”
Ewert stelnade till och kände hur pulsen ökade.
Tomten.
Den riktige tomten.
De hade varit goda vänner i sextio år. Tomten var en redig karl, som levde som de flesta tio månader om året. Han hade familj och avbetalningar, bodde i radhus, tvingades gå på a-kassa i långa perioder, hade för höga kolesterolvärden och tog väl några järn för mycket. Men, tänkte Ewert, en hyvens kille med glimten i ögat och massor av yrkesstolthet.
”Kul att höra ifrån dig”, sa Ewert. ”Det var länge sedan.”
”Ja, du vet hur det är, jag är ju lite säsongsbetonad, hehe. Vad sysslar du med?”
”Mest det gamla vanliga. Mord och annat elände.”
”Ja, men nu, just nu?”
”Inget speciellt. Tar ett järn och funderar över livet.”
”Har du lust att göra det tillsammans med mig? Jag behöver någon att snacka med.”
Ewert blev förvånad.
”Ehm, ja … visst, varför inte.”
”Det ligger en hyfsad pub på Fleminggatan, jag kan vara där om en halvtimme om flygtrafiken in mot Stockholm inte är för jävlig och jag hittar en parkering.”
Truut kvävde ett skratt. Hur fan parkerade man en släde och en hel hoper renar i en stad som tönten till trafikborgarråd hade lyckats förstöra för allt som hette bilar?
Han kastade en blick på klockan.
”Inga problem, jag kommer. Om jag är där före dig så tar jag ett bord. Whisky?”
”Trodde aldrig att du skulle fråga. Vi ses!”
Ewert tog på sig slips och kavaj. När han gick mot hallen kastade Sotis ett sömnigt öga på honom.
”Sköt om dig och mamma nu”, sa Ewert. ”Jag kommer snart.”
Papegojan flaxade upp från sin plats och satte sig vant på Ewerts axel.
”Ehh, du kanske borde stanna hemma”, sa Truut. ”Jag ska på puben.”
”Och?” svarade gojan och gav honom en förebrående blick.
Ewert ringde efter en taxi som tog honom och Per-Albin till puben på några minuter. Ewert tog ett bord, beställde två whisky och studerade menyn medan gojan hoppade ner från axeln och tog plats på bordet. Han hade visserligen ätit middag några timmar tidigare, men något litet skulle man väl ändå kunna få ner.
Tomten kom flåsande in på puben något senare än avtalat. Ewert tyckte att han såg sliten ut och betydligt smalare än året innan. De skakade hand och lyfte sina glas till skål.
Tomten pekade på P-A:
”Alltså, vad är det där för spöke?”
Innan Ewert hann svara gjorde papegojan det:
”Du är ingen skönhet själv, gubbe!”
Tomten skakade på huvudet.
”Hur är läget?” undrade Ewert bekymrat.
”För jävligt”, stönade Tomten. ”I år känns det värre än någonsin”.
Han tog sig åt ryggen med en grimas:
”Det är dom här datorerna. Jag knäcker mig på att kånka på laptops och surfplattor. Varför kan dom inte ge ungarna raggsockor som förr? Och vet du vad – ungjävlarna i förorterna skriver att de vill ha pistoler och handgranater i julklapp! Några av dem kallade mig för ’bror’ och kastade tomflaskor mot släden. En av renarna fick en i skallen och blev alldeles snurrig. Det där borde man berätta för politikerna. Om någon av dem hade ryggrad att ta tag i skiten, alltså.”
Sedan berättade han om allt det andra och Ewert lyssnade uppmärksamt.
Det var stressigt. Efter tio månaders arbetslöshet fick Tomten jobba häcken av sig och hann inte med i alla fall. Dålig lön, hemska arbetstider, påtända renar och visstidsanställda nissar som knappt förstod svenska, hörde till vardagen.
”Och alla dessa jävla nymodigheter”, stönade han. ”En del nissar ska vabba, andra kräver vidareutbildning på betald arbetstid. De har tejpat upp en affisch med något trams om värdegrunder i släden och minst en från fackföreningen ska med på varje åktur. Vi ska ha utvecklingssamtal och en av renarna har identifierat sig som ickebinär Det betyder tydligen att han är kossa vissa dagar och då får han, hon, den, det vad-han-nu-är, inte flyga om jag inte kan hitta en spenhållare i rätt storlek för annars är det pornografiskt och kränkande. Så istället ska jag ringa efter en vikari-ren. Och då ska fackföreningsjäveln vara med och förhandla innan vi kan starta.”
Truut och Tomten tömde sina glas och beställde påfyllning, innan den rödklädde mannen med skägget fortsatte:
”Och så transporterna”, muttrade han. ”Nu ska det köras med elslädar men efter att fyra av testslädarna ramlat ner för att batterierna har dött, har det visst blivit tillfälligt förbud för de där. Jag har åkt omkring i min slädjävel så länge jag kan minnas. Den har varken hands-free, värmestol, ABS, GPS eller fram-medsdrift. Den är helt enkelt livsfarlig och jag vet inte hur många gånger vi har åkt i diket de senaste åren.
När Tomten fortsatte gick det inte att missta sig på ironin i hans röst:
”Renarna är väl inte världens miljövänligaste heller – de skiter ju ner hela stan under ett pass och nu har miljöpartiet lagt fram ett allvarligt förslag om att jag ska tejpa fast plastsäckar över röven på dem innan vi lyfter. Skiten ska tydligen användas till bränsle, säger de. Fan tro´t. Så i år la jag in om att få en Chevavan istället, men det finns inte pengar, säger chefen. Tänk dig själv – Transport skulle aldrig godkänna att en enda av deras andra gubbar körde en meter under samma villkor som jag, med överlass och allt!”
Truut nickade eftertänksamt. Tomten frågade hur han hade det, Ewert gruffade lite för sakens skull men konstaterade att Tomten hade betydligt värre problem.
Och fler.
Mannen med den röda luvan och det stora skägget tömde sitt glas.
”Man börjar ju bli till åren”, sa han bekymrat. ”Att gå arbetslös större delen av året är knäckande för självkänslan. Och inte nog med det. Nu känns det som om ingen riktigt vill ha en ens under högsäsong! Man ska fortfarande riskera att bryta ryggen av sig varje gång man kastar sig ner genom en skitig skorsten, eller snubblar uppför en villagång som ingen skottat, bara för att se ungjävlarna klistrade framför en dator istället för att tindra med ögonen. ’Tomten kommer’, säger föräldarna. ’Vem bryr sig?’, säger ungarna och kollar in våld på Internet istället. Nääe, det var bättre förr. Kan man få en whisky till, förresten?”
Ewert kände vart vinden blåste, så han beställde in en hel flaska. De flyttade från bardisken till ett mysigt bås med levande ljus och allt. Båda kände att de ville ha något att tugga på.
Truut vinkade till sig servitrisen.
”En liten trevlig jultallrik, kanske?” frågade hon och sneglade undrande på Tomtens kläder.
”Nej för faan!” röt Tomten.
Flickan hoppade till och såg nervös ut.
”Förlåt”, muttrade Tomten. ”Jag menade inget illa. Kan du inte bara fixa ihop lite plock som inte är så juligt? Typ kebab eller så. Och absolut ingen korv, tack…”
”Detsamma för mig”, sa Ewert. ”Och en sup skulle inte sitta ivägen.”
Hon skrev febrilt i sitt lilla block och gick iväg.
Ewert frågade om Tomten kunde lita på nissarna nuförtiden? Den gamle vännen såg en aning bedrövad ut när han svarade:
”Äh, det är mest skit med dem. Förr hade jag samma killar heltidsanställda året runt. Vi var ett bra gäng som kunde planera ordentligt. Men för några år sen blev alla uppsagda och bara vi tomtar fick söka om våra tjänster. Nu får jag plocka in ALU-praktikanter och FAS 3-folk och nyanlända som nissar varje år. Alla ska läras upp från början men de skiter i vilket, eftersom de vet att de får sparken om en månad i alla fall. Och en del av de nyanlända har ju inte så mycket förståelse för det där med jul, om du fattar vad jag menar.”
Nedskärningarna hade fått andra effekter också, berättade Tomten. Förr var landet uppdelat i distrikt, som servades av ett helt gäng tomtar under en chefstomte. Men efter att hälften fick sparken, utökades distrikten till orimliga proportioner.
”Vi hinner helt enkelt inte. Hur ska jag ska kunna dela ut klappar från Linköping till Luleå på en kväll? Det räcker med att en liten parvel gillar mig, vill att jag ska snacka en stund eller leka med hans nya tåg, för att schemat ska spricka. Eller att en ensamstående mamma tänder till, bjuder på ett järn och vill att man ska stanna en stund efter läggdags för lite halli-galli. Då går allt åt skogen. Förra året var det ett gäng i Gävle som inte fick sina klappar förrän i mars, för att jag inte hann med. Den utdelningen fick jag inte ens betalt för, det kom en jävla massa klagomål till kundtjänst och det blev utredning och allt. Fy fan.”
Maten kom in, de åt lite under tystnad och skålade. I smyg betraktade Ewert sin gamle vän. Tomten såg verkligen trött och sliten ut.
”Hur är det med Majsan och ungarna då?” frågade Truut.
Tomten suckade tungt:
”Det är väl bättre nu, men vi hade en kris för ett tag sen. Jag hade ett litet prassel med en hemmafru i Uppsala förra julen … ”
Ewert höjde på ögonbrynen.
”Va? Finns det fortfarande hemmafruar? Jag trodde att det var politiskt inkorrekt.”
”Hähä, en och annan, bara”, frustade Tomten. ”Och du har rätt, de få som vi har kvar får vi väl lägga i formalin och ställapå museum snart.”
Han fortsatte:
”Det var förstås korkat av mig att leka med den där damen, något slags ålderskris kanske. När Majsan fattade vad jag höll på med började hon prassla med en av mina nissar, så jag blev riktigt sur. Vi har börjat om på ny kula, fast det är lite gnissligt mellan oss och vi bråkar rätt ofta. Hon har till och med föreslagit att vi ska fira jul på skilda håll för att få en paus från varandra. Och så tjatar hon om att jag ska skaffa ett bättre, mer regelbundet jobb med mindre bråk. Jag fick ju på käften förra året…”
”Va?” sa Ewert. ”Berätta!”
Tomten skakade på huvudet.
”Jag kom ut från en hyreskåk mitt i Stockholm och skulle kasta upp tomsäcken och sticka. Men släden var omringad av ett gäng såna där militanta veganer som höll på att spreja slagord på den och försökte tända eld på den, medan några andra försökte släppa loss renarna. Jag undrade förstås vad fan dom höll på med? Någon liten veganbrud började yra om djurplågeri och att dom inte ställde upp på att djur misshandlades. Jag sa att hon kunde ta sig i häcken och då skrek hon något om me too och att det var sexuella trakasserier, och sen var festen igång. Dom var väl en tre, fyra stycken som hoppade på mig, men akta dig vad däng dom fick! Jag brukar ha ett baseballträ liggande i släden, just in case, och nu fick dom smaka käpp. Men ett par snytingar fick jag ju förstås…”
Truut skakade på huvudet.
”Ja du, jag har fått in en sån där vegantjomme i min grupp också. Han är visserligen inte militant, men han försöker få mig att dricka hemmagjord rödbetsjuice.”
”Fy för helvete!”
”Mmm, men hittills har jag lyckats spola ner den i toaletten.”
Tomten smakade på sin whisky.
”Nääe”, sa han fundersamt. ”Det börjar bli för bra det här. Det är inte alls som det var förr. Man skulle dra från hela skiten…”
Ewert nickade fundersamt.
”Vad skulle du vilja göra istället?”
”Tja”, man har ju haft lite tid att tänka under de här åren. Memoarer verkar ju patetiskt, varenda snattande politiker och otrogen kändis skriver ju snyftböcker för att få förståelse. Men att ligga näck på en strand i Västindien vore ju inte helt fel. Öppna en bar kanske. Eller bara läsa bra deckare. Jag tror att jag söker sjukpension efter den här säsongen. Tror du att dom accepterar sönderfrusen röv som arbetsskada, he-he?”
De skålade igen och det blev en lång och glad kväll, trots allt.
När Ewert och Tomten så småningom vacklade ut från puben, Truut med papegojan på axeln, stod släden snett parkerad halvvägs upp på trottoaren.
En p-bot på ettusen trehundra kronor satt fasttejpad på sidan.
”Ge mig den där”, sa Truut, ”så ska jag få den avskriven. Jävla trams, det här är ju tjänsteutövning, kan man säga.”
Renarna stod där och glodde, hängde med huvudena och tuggade på något.
Tomten erbjöd Ewert skjuts hem, men han avböjde.
”Jag tar en promenad, det piggar upp. Men du, om Majsan menar allvar med att ni ska vara på skilda håll i jul, så kanske du har lust att komma hem till mig? Jag sitter också ensam. Det blir inget märkvärdigt, lite enkel mat och några supar. Vad säger du?”
Tomten sken upp.
”Det låter inte illa alls, bara jag blir klar med utdelningen i tid. Jag ringer dig. Ta det lugnt nu.”
Det är det enda jag gör nu, tänkte Ewert. Tyvärr.
Han stod kvar och tittade när Tomten åkte. Det var en imponerande syn när renarna snedstartade uppåt och drog järnet ut mot Tomtens förort. Långt inombords undrade Ewert om det trots deras samtal nyss, var sista gången han skulle se sin gamle vän.
Ewert slog undan farhågorna och började långsamt gå hemåt, uppiggad efter mötet med Tomten.
Plötsligt stod en ung man klädd i Adidasbyxor och huvtröja framför honom.
Han hade en fällkniv i handen.
”Ey, brorsan, hit med mobilen och cash, va. Jalla!”
Ewert kände sig plötsligt oerhört gammal och trött. Förr kunde man gå hem från krogen i lugn och ro utan att någon lymmel skulle komma fram och jävlas.
Han spände ögonen i den unge mannen som hade tänkt sig en karriär som rånare.
”Din morsa!” skränade papegojan.
Grabben tittade storögt på fågeln och brast ut i gapskratt.
”Jag är aina, bror”, fortsatte Truut. ”Gå hem nu innan barnprogrammen är slut och innan jag griper dig för att du är kef. Och ta hit knivjäveln! Shoo bree och jalla och allt möjligt!”
Pojken lämnade över kniven och blev stående lutad mot en husvägg medan han skakade av skratt.
Truut böjde ner huvudet för att grabben inte skulle se hans flin och gick vidare med raska steg medan han lät kniven glida ner i rockfickan.
Den kunde ju vara bra att ha.
”Hehe”, sa Per-Albin
Medan han gick över S:t Eriksbron tänkte han att hans jul kanske inte skulle bli så bedrövlig i alla fall, i alla fall inte om Tomten kom förbi. Lite sill, skinka, prinskorvar, kokt potatis, köttbullar, leverpastej, franskbröd och några supar. Kanske skulle han till och med göra egen senap, som på den gamla goda tiden.
Sedan kunde de koppla av och ljuga tillsammans.
Det kunde bli en trevlig kväll och djuren skulle naturligtvis få frossa i det bästa som fanns att få för dem.
Kanske skulle Ewert ge sig själv en teknisk nymodighet i julklapp. Byta VHS-spelaren mot en sådan där DVD, eller vad de hette. Visserligen var det irriterande att han skulle behöva köpa alla sina favoritfilmer i det nya formatet, men ändå.
Han hade råd och han var värd det.
Medan de fortsatte hemåt i vinternatten med snön knarrande under sulorna, mindes Ewert Victor Rydbergs ”Tomten”. Han tänkte på sin väns framtidsplaner och travesterade:

Midvinternattens köld är hård
veganer samlas på var gård
Smider planer i tung dimma
om att slå Tomten i midnattstimma
Men ack kommer planen
snöpligt till korta
När de plötsligt märker
att Tomten är borta
Snön lyser vit på fur och gran
snön lyser vit på taken
På en soldränkt strand ligger tomten,
ensam, glad och naken…

I samband med polismordet för en tid sedan frågade en reporter statsministern hur han tyckte att man skulle tala med barn om det som hänt.

Stefan Löfven svarade:

”Jag tror det är väldigt viktigt att barnen på något sätt känner sig bekväma. Det är ju inte så att de kommer bli skjutna snart..”

Möjligen hade han redan glömt tragedin för några år sedan när åttaårige Yuusuf Warsame dog när en handgranat kastades in genom familjens lägenhetsfönster i Biskopsgården i Göteborg:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BJmXWe/yuusuf-8-dodades-i-granatattacken

Möjligen hade han glömt det vidriga i att en tolvårig flicka för knappt ett år sedan sköts ihjäl på en bensinmack i Botkyrka söder om Stockholm när hon rastade sin lilla hund.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/stockholmspolisen-om-dodsskjutningen-i-borkyrka-12-arig-flicka-miste-livet

Möjligen.

I så fall bör han antingen friska upp minnet eller – tillsammans med sin kaxige justitieminister – ta sitt ansvar och avgå. Det är nämligen dessa två herrar som är ytterst ansvariga för vad som sker.

Nu, i helgen som gick, har ytterligare två barn – en femåring och en sexåring – fått kulor i sig. Statsministern: ”Jag tror det är väldigt viktigt att barnen på något sätt känner sig bekväma. Det är ju inte så att de kommer bli skjutna snart..”

Barn blir skjutna i Sverige, Löfven. På din vakt. Vakna, för helvete!

Jag tänker på pratet om alla människors lika värde. När 46-årige George Floyd blev dödad under ett polisingripande ledde det till våldsamma upplopp världen över samt debatter om polisbrutalitet och rasism. I Sverige demonstrerades det på gator och torg. Så småningom restes en staty över Floyd i USA och samtidigt spreds en del information om honom, som glömts bort tidigare:

Jag har inte sett en demonstration, inte en svensk protest, när åttaårige Yuusuf Warsame dog i Göteborg.

Inte en demonstration, inte en protest, när den tolvåriga flickan sköts ihjäl på bensinmacken i Botkyrka.

Inte en demonstration, inte en svensk protest, när den drygt trettioårige polismannen mördades i Göteborg och efterlämnade en gravid sambo.

Och hittills inte en demonstration, inte en protest, mot att en femåring och en sexåring fått kulor i sig av de grupperingar som anser sig ha rätt att styra landet med våld.

Betyder det att svenska barns – eller en svensk polismans – liv inte är lika mycket värda som George Floyds? Jag har svårt att tolka det på annat sätt.

Eller också är allt detta bara ett tecken på hur godhetsknarkande, mittfåresimmande och pk-smittade vi är i Sverige. För visst är det djupt tragiskt om allas liv inte är lika mycket värda? Vad tror du att föräldrarna till de dödade och skjutna barnen känner? Änkan efter den mördade polismannen?

Det är mycket nu, för herrar Löfven och Johansson.

Men tydligen inte när det gäller skjutningarna, eftersom ingen av dem, eller deras välbetalda kolleger, orkar masa sig ut till de berörda områdena, prata med människor där, skaka hand med dem som drabbats.

”Vi tar ansvar för Sverige.”

Nej. Det gör ni inte. Ni har nämligen viktigare saker för er:

Att till varje pris behålla makten. Lönen. Fringisarna. Pensionsvillkoren.

Jag kommer ihåg att jag var bekymrad för den här typen av våld i Sverige redan 1989 när jag flyttade hem efter några år som utrikeskorrespondent i Kalifornien. Jag hade besökt ett av världens hårdaste fängelser – San Quentin – i några dagar. Jag hade åkt med den amerikanska polisens specialstyrkor i ett halvår. Speciellt CRASH – Community Resources Against Street Hodlums – som är en speciell insatsstyrka mot kriminella gäng. Jag hade sett skjutna och dödade barn och vuxna, sett misären och orsaken till mycket av det dödliga våldet. Jag befarade att det skulle kunna bli likadant i Sverige om vi inte var vakna, såg upp och agerade.

Det tog lite längre tid än jag trott.

Men nu är vi sedan länge där.

Och våra politiker nöjer sig med att klippa ur sig några floskler för att sedan sticka huvudet i sanden och ta till alla möjliga och omöjliga tricks för att behålla makten.

Oavsett om barn, poliser eller andra oskyldiga skjuts, skadas eller dör.

Det har alltså ingenting med ”naivitet” att göra från politikernas sida. Utan enbart rädsla, dumhet, inkompetens eller möjligen alltihop.

Skrämmande.

Vi står nu inför ett vägskäl sedan den 17-åring som anklagas för polismordet ska åtalas. För något halvår sedan dömdes han till tre månaders ungdomsvård efter att ha försökt mörda en annan människa med kniv.

Nu har åklagaren och domaren att ta ställning till vilket straff som kan anses lämpligt för någon som mördat en svensk polis på öppen gata.

Och vilken väg de än väljer att gå, kommer de att få en svidande kritik. Om 17-åringen klarar sig med något års fängelse så är det för milt. Om de dömande slår näven i bordet och ger honom tolv års fängelse, är det synd om den stackars ”pojken”.

Men vägskälet har också en annan sida. I värsta fall har 17-åringen satt en ny standard för de gängkriminella:

Skjut en snut!

I Biskopsgården dracks det champagne och skålades för att det nu var ”en aina (polis) mindre”.

De skålade för att en polis hade mördats!

Jag befarar att 17-åringen – när han än kommer ut från Kriminalvårdens vackra rum i modern, skandinavisk design – kommer att hyllas som en hjälte i ”orten”. En rappare kommer att skriva en hyllningstext till honom och han uppnår kultstatus.

Då, mina vänner, är vi lika illa ute som människorna i Los Angeles slumområden.

Inte minst på grund av oss själva. För att vi inte demonstrerar, gapar, skriker och vrålar ut vår protest mot det som sker. För att vi bara knyter näven i fickan och muttrar. För att vi inte ställer krav på dem som styr landet.

Dags att ändra taktik?

Ewert Truut fimpade cigarretten och hällde upp ett glas whisky. När han gick genom vardagsrummet fram till fönstren noterade han att Alice Capone och Sotis hade krupit ihop tillsammans i den stora, mjuka kattkorgen.

Alice sov. Sotis spann.

Ewert tittade ut över Vasaparken och Odengatan. Klockan var sju på kvällen, det var beckmörkt ute och i skenet från gatlyktorna kunde han se att det föll en del blötsnö, som förmodligen skulle vara borta snabbt om det inte frös på under natten.

Vad hade de sagt på väderrapporten? Skulle det frysa på under natten? Han kom inte ihåg och i ärlighetens namn brydde han sig inte heller.

Det lackade mot jul och dagarna gick fort. Tack och lov försvann nätterna lika snabbt eftersom Ewert lade sig sent, hade svårt att sova och vaknade tidigt. Han och hans grupp, det vill säga både Carolina och Richard, den rödbetsjuicedrickande veganen från Södermalm, var lediga.

Irriterande.

Själv hade han likaväl kunnat jobba eftersom han inte hade den minsta aning om hur han skulle få juldagarna att gå. Men regionpolischefen Stefan Berger hade kallat in honom och sett bekymrad ut.

 ”Du har så mycket innestående komptid och semester att ta ut, att revisorerna påpekat att det överskrider alla tillåtna gränser.”

 ”Stryk hälften, då, om det är så förbannat petigt”, muttrade Truut.

”Du vet att det inte går. Gå hem nu, det är en order. Kom inte tillbaka förrän i början av januari.”

Och Ewert hade gått hem.

Till den lägenhet där katterna just nu var hans enda sällskap.

Och troligen skulle det förbli så under de flesta av helgdagarna.

Claudia hade rest till släktingar i Österrike tillsammans med sina vuxna barn. De skulle ägna en hel del av tiden åt skidåkning och visst, hon hade frågat Ewert om han ville åka med.

Av ren artighet.

Hon visste vad han tyckte om skidåkning.

Carolina skulle tillbringa den mesta tiden tillsammans med sin chilenska familj i förorten.

Carro hade vänligt frågat om han ville fira jul med dem.

Ewert hade artigt tackat nej och muttrat något om att han var upptagen. Carolinas forskande blick hade avslöjat att hon inte trodde på honom.

Tydligen skulle hon och familjen få besök av släktingar från Chile och Ewert tordes inte tänka på hur många som skulle tränga ihop sig i deras lägenhet.

Det var å andra sidan inte hans problem.

Hans problem var att han inte skulle få träffa Kim och Kayo, vilket smärtade honom.

Sonens nya förhållande med den odräglige Gunnar, en man i hans egen ålder, var en nagel i ögat på Ewert. För det första hade mannen, som säkert sysslade med något olagligt, omoraliskt mycket pengar. Han skröt gärna om det, spred dem omkring sig och skämde bort både Kim och Kayo på ett sätt som var ohälsosamt. Dessutom hade han den dåliga smaken att säga att han var Kayos nye farfar.

 Fan ta karln.

 Ewert hällde upp mer whisky, tände en John Silver och drog några djupa bloss.

 Gunnar hade naturligtvis bokat en resa i första klass till någon lyxig hotellanläggning på en karibisk ö som Ewert inte ens kunde uttala namnet på.

Där skulle de stanna i fjorton dagar.

Kayo var förstås överlycklig. Gunnar hade berättat för henne att hon skulle få bada i ett turkosfärgat hav, att hon skulle få en egen kokosnöt och hur mycket glass som helst. Hon skulle få åka med fina båtar och kanske till och med flyga fallskärm.

Gunnar hade inte frågat om Ewert ville följa med.

Fan ta karln.

Och om något hände Kayo så skulle Ewert personligen strypa honom.

Han sammanfattade läget.

Ingen Claudia.

Ingen Kim och ingen Kayo.

Ingen Carolina.

Vem mer hade han?

Ingen, mer än katterna.

Nere på gatan gick en ensam man långsamt med en portfölj i handen. Var han på väg hem till sin familj, eller var han lika ensam, lika rådvill mitt i livet, som Ewert själv?

Nåja, han hade varit ensam förr och det skulle säkert komma tillfällen när han var ensam igen. Och i ärlighetens namn – var inte julen överreklamerad? Som barn tindrade man med ögonen inför årets högtid och tanken på att bli överöst med paket. Som vuxen såg man hur barndomens vackra fantasier hade förvandlats till ett desperat, kommersiellt jippo där butikerna började skylta och spela julmusik redan i oktober.

Det borde vara straffbart.

Ewert gick bort till skivspelaren och satte på On every street. Han log när han tänkte på den där natten på klubben, vad den nu hette, när de hade dansat till just den låten.

Han och hon, vad hon nu hette. Hon som senare på natten följde med honom hem, men var försvunnen nästa morgon.

Tjugoåtta år sedan.

Ewert suckade.

Tiden gick alldeles för fort och han hade kastat bort alldeles för mycket.

Begått misstag. Sårat människor.

Gjort sig själv illa.

Han upptäckte att glaset var tomt och frågade sig själv om han ville ha mer.

Tja, vad fan. Han skulle inte jobba nästa dag och risken för att krimjouren skulle ringa in honom mot Bergers order, var försumlig. Men kanske hellre ett glas rött än ytterligare en whisky.

Ewert hämtade vinet och återvände till fönstret mot Odengatan.

Han betraktade tankfullt människorna som passerade på trottoaren, de som klev av och på bussen. Ungdomar, par, mammor med barnvagnar, äldre som hade svårt att gå.

Människor. Storstadens puls.

Han älskade det och samtidigt saknade han stillheten som rått när han bodde i huset vid havet i Skåne.

Havet var stillheten, lugnet. Hårdrock för nervvrak.

Men var sak hade sin tid och nu var han tillbaka i sitt älskade Stockholm. Om inte Gud eller Djävulen eller Berger hindrade honom så tänkte han bita sig fast här resten av livet.

Med undantag för små utflykter hit och dit, förstås.

Signalen från mobilen avbröt Ewerts tankar och han rynkade pannan. Han kände inte igen numret på displayen. Säkert en av de där förbannade digitala kackerlackorna, telefonförsäljarna, men i så fall skulle han få sig en rejäl avhyvling, vare sig det var jultider eller ej.

”Truut.”

Rösten i andra änden lät sliten men var välbekant:

”Hej, det är jag.”

Ewert stelnade till och kände hur pulsen ökade.

Tomten.

Den riktige tomten.

De hade varit goda vänner i sextio år. Tomten var en redig karl, som levde som de flesta tio månader om året. Han hade familj och avbetalningar, bodde i radhus, tvingades gå på a-kassa i långa perioder, hade för höga kolesterolvärden och tog väl några järn för mycket. Men, tänkte Ewert, en hyvens kille med glimten i ögat och massor av yrkesstolthet.

”Kul att höra ifrån dig”, sa Ewert. ”Det var länge sedan.”

”Ja, du vet hur det är, jag är ju lite säsongsbetonad, hehe. Vad sysslar du med?”

”Mest det gamla vanliga. Mord och annat elände.”

”Ja, men nu, just nu?”

”Inget speciellt. Tar ett järn och funderar över livet.”

”Har du lust att göra det tillsammans med mig? Jag behöver någon att snacka med. Inte nog med det vanliga trasslet, nu är det ju den förbannade Coronan också.”

Ewert blev tyst.

Tomten hade rätt. För svenskarnas skull hade året förmodligen varit det värsta efter andra världskriget. För ett land som varit förskonat från både krig, svält och naturkatastrofer hade viruset vänt upp och ner på allt. Företag hade gått i konkurs, människor hade blivit arbetslösa och det hade slagits rekord i skilsmässor sedan par fått klättra på varandra i hemmet sju dagar i veckan.

Under året som gått hade han hört en rad konspirationsteorier, den ena värre än den andra, om hur viruset hade uppstått. Hans favorit var att det hela var en komplott där Putin, CIA och kineserna gått ihop, men att alltihop styrdes av en ond, extremt rik man som satt i sin källare i Skövde. Enligt berättaren var det mera oklart vad vare sig ryssarna, amerikanerna, kineserna eller Skövdebon skulle tjäna på en världsomspännande pandemi, men något jävelskap var det …
Ewert, som roades av konspirationsteorier, hade skrattat gott åt historien. Däremot hade skrattet fastnat i halsen när han i många situationer tvingats bära skydd över näsa och mun och tyckt att det var svårt att andas. Han hade blivit illa berörd av att läsa hur sjukvårdspersonal pressades till omänskliga insatser, hur gamlingar dog som flugor på äldreboenden och undrat om politikerna medvetet lät det sistnämnda ske för att spara in på pensionsutbetalningar.

Pandemi. Elände. Och allt detta på grund av att käppkineserna inte kunde låta bli att steka hundar och äta fladdermöss, tänkte Truut. Jävla fasoner!

”Är du kvar?” undrade Tomten. ”Vad säger du?”

”Ehm, ja … visst, varför inte?”

”Det ligger en hyfsad pub på Fleminggatan, jag kan vara där om en halvtimme om trafiken inte är för jävlig och jag hittar en parkering.”

Truut kvävde ett skratt. Hur fan parkerade man en släde och en hel hoper renar i en stad som tönten till trafikborgarråd hade lyckats förstöra för allt som hette biltrafik?

Han kastade en blick på klockan.

”Inga problem, jag kommer. Om jag är där före dig så tar jag ett bord. Whisky?”

”Trodde aldrig att du skulle fråga. Vi ses!”

Ewert tog på sig slips och kavaj. När han gick mot hallen kastade Sotis ett sömnigt öga på honom.

”Sköt om dig och mamma nu”, sa Ewert. ”Jag kommer snart.”

På gatan ringde han efter en taxi som tog honom till puben på några minuter. Ewert tog ett bord, beställde två whisky och studerade menyn. Han hade visserligen ätit middag några timmar tidigare, men något litet skulle han väl ändå kunna få ner.

Tomten kom flåsande in på puben något senare än avtalat. Han stannade till, slet av sig munskyddet och tryckte ner det i en ficka medan han muttrade något. Ewert tyckte att han såg sliten ut och betydligt smalare än året innan. De skakade hand och lyfte sina glas till skål.     

”Hur är läget?” undrade Ewert bekymrat.

”För jävligt”, stönade Tomten. ”I år känns det värre än någonsin”.

Han tog sig åt ryggen med en grimas:

”Coronaeländet orkar jag inte ens snacka om. Du vet, jag har fått några vansinnesdirektiv om att jag inte får ha mer än åtta renar och fyra nissar men det skiter jag i – idioterna som styr landet kan ju själva komma och jobba med mig ett tag så att de får se hur det är. Sedan är det dom här datorerna. Jag knäcker mig på att kånka på laptops och surfplattor. Varför kan dom inte ge ungarna raggsockor som förr? Och vet du vad – ungjävlarna i förorterna skriver att de vill ha pistoler och handgranater i julklapp! Några av dem kallade mig för ’bror’ och kastade tomflaskor mot oss. En av renarna fick en i skallen och blev alldeles snurrig. En annan jävel i såna där gymnastikbyxor med vita ränder på, försökte tända eld på släden. Lymlar! Stryk skulle de ha!”

Sedan berättade han om allt det andra och Ewert lyssnade uppmärksamt.

Det var stressigt. Efter tio månaders arbetslöshet fick Tomten jobba häcken av sig och hann inte med i alla fall. Dålig lön, hemska arbetstider, påtända renar och visstidsanställda nissar som knappt förstod svenska, hörde till vardagen.

”Sen är det alla dom här nya reglerna. Varje år ska jag in på utvecklingssamtal. Då sitter det någon fjolla där och lägger huvet på sned och undrar vad jag tycker om min yrkesroll och om jag har utvecklats. Är dom helt jävla pantade? Ett paket är ett paket och en släde är en släde – vad finns det att utveckla, liksom?”

Tomten tog en klunk whisky och fortsatte:

”Är det något dom borde utveckla så är det transporterna”, muttrade han. ”Jag har åkt omkring i den där slädjäveln så länge jag kan minnas. Den har varken hands-free, värmestol, ABS, GPS eller fram-medsdrift. Den är helt enkelt livsfarlig, och jag vet inte hur många gånger vi har åkt i diket de senaste åren. Renarna är väl inte världens miljövänligaste heller – de skiter ju ner hela stan under ett pass. I år la jag in om att få en Chevavan istället, men det finns inte pengar, säger chefen. Tänk dig själv – Transport skulle aldrig godkänna att en enda av deras andra gubbar körde en meter under samma villkor som jag, med överlass och allt!”

Truut nickade eftertänksamt. Tomten frågade hur han hade det, Ewert gnällde lite för sakens skull men konstaterade att Tomten hade betydligt värre problem.

Och fler.

Mannen med den röda luvan och det stora skägget tömde sitt glas.

”Man börjar ju bli till åren”, sa han bekymrat. ”Att gå arbetslös större delen av året är knäckande för självkänslan. Och inte nog med det. Nu känns det som om ingen riktigt vill ha en ens under högsäsong! Man ska fortfarande riskera att bryta ryggen av sig varje gång man kastar sig ner genom en skitig skorsten, eller snubblar uppför en villagång som ingen skottat, bara för att se ungjävlarna klistrade framför en dator istället för att tindra med ögonen. ’Tomten kommer’, säger föräldrarna. ’Vem bryr sig?’, säger ungarna och kollar in våld på Internet istället. Nääe, det var bättre förr. Kan man få en whisky till, förresten?”

Ewert kände vart vinden blåste, så han beställde in en hel flaska. De flyttade från bardisken till ett mysigt bås med levande ljus och allt. Båda kände att de ville ha något att tugga på.

Truut vinkade till sig servitrisen.

”En liten trevlig jultallrik, kanske?” frågade hon och sneglade undrande på Tomtens kläder.

”Nej för faan!” röt Tomten.

Flickan hoppade till och såg nervös ut.

”Förlåt”, muttrade Tomten. ”Jag menade inget illa. Kan du inte bara fixa ihop lite plock som inte är så juligt? Och ingen korv, tack…”

”Detsamma för mig”, sa Ewert. ”Och en sup skulle inte sitta i vägen.”

Hon skrev febrilt i sitt lilla block och gick iväg.

Ewert frågade om Tomten kunde lita på nissarna nuförtiden? Den gamle vännen såg en aning bedrövad ut när han svarade:

”Äh, det är mest skit med dem. Förr hade jag samma killar heltidsanställda året runt. Vi var ett bra gäng som kunde planera ordentligt. Men för några år sen blev alla uppsagda och bara vi tomtar fick söka om våra tjänster. Nu får jag plocka in ALU-praktikanter och FAS 3-folk och nyanlända som nissar varje år. Alla ska läras upp från början men de skiter i vilket. Några hänvisar till en annan religion och resten bryr sig inte, för de vet att de får sparken om någon vecka i alla fall.”

Nedskärningarna hade fått andra effekter också, berättade Tomten. Förr var landet uppdelat i distrikt, som servades av ett helt gäng tomtar under en chefstomte. Men efter att hälften fick sparken, utökades distrikten till orimliga proportioner.

”Vi hinner helt enkelt inte. Hur ska jag ska kunna dela ut klappar från Linköping till Östersund på en kväll? Det räcker med att en liten parvel gillar mig, vill att jag ska snacka en stund eller leka med hans nya iPad, för att schemat ska spricka. Eller att en ensamstående mamma tänder till, bjuder på ett järn och vill att man ska stanna en stund efter läggdags. Då går allt åt skogen. Förra året var det ett gäng i Gävle som inte fick sina klappar förrän i mars, för att jag inte hann med. Och den utdelningen fick jag inte ens betalt för.”

Maten kom in, de åt lite under tystnad och skålade. I smyg betraktade Ewert sin gamle vän. Han såg verkligen sliten ut.

”Hur är det med Majsan och ungarna då?” frågade Truut.

Tomten suckade tungt:

”Det är väl bättre nu, men vi hade en kris för ett tag sen. Jag hade ett prassel med en hemmafru i Götene förra julen … ”

Ewert höjde på ögonbrynen.

”Va? Finns det fortfarande hemmafruar? Jag trodde att det var politiskt inkorrekt.”

”Hähä, en och annan, bara”, frustade Tomten. ”Och du har rätt, de få som vi har kvar får vi väl lägga i formalin och ställa på museum snart. Annars gör väl Miljöpartiet cykelbanor av dem, hähä!”

Han fortsatte:

”Det var förstås korkat av mig att leka med den där damen, något slags ålderskris kanske. När Majsan fattade vad jag höll på med började hon prassla med en av mina nissar, så jag blev riktigt sur. Vi har börjat om på ny kula, fast det är lite gnissligt mellan oss och vi bråkar rätt ofta. Hon har till och med föreslagit att vi ska fira jul på skilda håll för att få en paus från varandra. Och så tjatar hon om att jag ska skaffa ett bättre, mer regelbundet jobb med mindre bråk. Jag fick ju på käften förra året…”

”Va?” sa Ewert. ”Berätta!”

Tomten skakade på huvudet:

”Jag kom ut från en hyreskåk mitt i Stockholm och skulle kasta upp tomsäcken och sticka. Men släden var omringad av ett gäng såna där militanta veganer som höll på att spreja slagord på den och försökte tända eld på den, medan några andra försökte släppa loss renarna. Jag undrade förstås vad fan dom höll på med? Någon liten veganbrud började yra om djurplågeri och att dom inte ställde upp på att djur misshandlades. Jag sa att hon kunde ta sig i häcken och då sa hon att det var autonoma sexuella trakasserier – vad fan det nu ska betyda – och sen var festen igång. Dom var väl en tre, fyra stycken som hoppade på mig, men akta dig vad däng dom fick! Jag brukar ha ett baseballträ liggande i släden, just in case, och nu fick dom smaka käpp. Men ett par snytingar fick jag ju förstås. Sen drog jag som fan därifrån. Men du vet, nu är det inte lätt att veta vad som är startsträcka och inte. Det är gångbanor och feministiskt snöröjda cykelbanor och fan och hans moster. Dessutom är hela söder fullt av såna där kommunisthipsters på sparkcyklar med batteri. Jag brukar av misstag sopa omkull några av dem med släden, höhö…”

Truut skakade på huvudet.

”Ja du, jag har fått in en sån där vegantjomme i min grupp också. Han är visserligen inte militant, men han försöker få mig att dricka hemmagjord rödbetsjuice.”

”Fy för helvete!”

”Mmm, men hittills har jag lyckats spola ner den i toaletten.”

Tomten smakade på sin whisky.

”Nääe”, sa han fundersamt. ”Det börjar bli för bra det här. Det är inte alls som det var förr. Man skulle dra från hela skiten…”

Ewert nickade fundersamt.

”Vad skulle du vilja göra istället?”

”Tja”, man har ju haft lite tid att tänka under de här åren. Memoarer verkar ju patetiskt, varenda snattande politiker och otrogen kändis skriver ju snyftböcker för att få förståelse. Men att ligga näck på en strand i Västindien vore ju inte helt fel. Öppna en bar kanske. Eller bara läsa bra deckare. Den där Öhrlund ska skriva riktigt bra säger dom, har du läst honom?”

Truut fick en hostattack och tog en rejäl klunk whisky.

”Mja, medioker, är väl mitt bästa betyg. Dessutom brukar han sno mitt stambord på Ritorno. Men å andra sidan räddade han mig från en galen stalkerkärring vid ett tillfälle, så lite cred får han väl ha.

Tomten nickade.

”Ja, i alla fall så tror jag att jag söker sjukpension efter den här säsongen. Tror du att dom accepterar sönderfrusen röv som arbetsskada, he-he?”

”Fan vet”, sa Truut. ”Försäkringskassan lär ju inte vara att leka med. Jag tycker att du ska välja en annan väg och hävda psykiska problem för att du blivit kränkt och sexifierad och allt vad det heter numera. Eller – Ewert vek sig dubbel av skratt och frustade – är du genusneutral?”

”Fuck you too!” skrattade Tomten och höjde glaset till skål.

Det blev en lång och glad kväll, trots allt.

När Ewert och Tomten vacklade ut från puben stod släden snett parkerad halvvägs upp på trottoaren. En p-bot på ettusen trehundra kronor satt fasttejpad på sidan.

”Ge mig den där”, sa Truut, ”så ska jag få den avskriven. Jävla trams, det här är ju tjänsteutövning, kan man säga.”

 Renarna stod där och glodde, hängde med huvudena och tuggade på något.

Tomten erbjöd Ewert skjuts hem, men han avböjde.

”Jag tar en promenad, det piggar upp. Men du, om Majsan menar allvar med att ni ska vara på skilda håll i jul, så kanske du har lust att komma hem till mig? Jag sitter också ensam. Det blir inget märkvärdigt, lite enkel mat och några supar. Vad säger du?”

Tomten sken upp.

”Det låter inte illa alls, bara jag blir klar med utdelningen i tid. Jag ringer dig. Ta det lugnt nu.”

Det är det enda jag gör nu, tänkte Ewert. Tyvärr.

Han stod kvar och tittade när Tomten åkte. Det var en imponerande syn när renarna snedstartade uppåt och drog järnet. Långt inombords undrade Ewert oroligt om det, trots deras samtal nyss, var sista gången han skulle se sin gamle vän.

Ewert slog undan farhågorna och började långsamt gå hemåt, uppiggad efter mötet med Tomten.

Plötsligt stod en ung man klädd i Adidasbyxor och huvtröja framför honom.

Han hade en fällkniv i handen.

”Ey, brorsan, hit med mobilen och cash, va?”

Ewert kände sig plötsligt oerhört gammal och trött. Förr kunde man gå hem från krogen i lugn och ro utan att något yngel skulle komma fram och jävlas.

Han spände ögonen i den som hade tänkt sig en karriär som rånare.

”Din morsa!”

Grabben tittade storögt på honom och brast ut i gapskratt.

”Jag är aina”, fortsatte Truut. ”Gå hem nu innan barnprogrammen är slut och innan jag ger dig fett med pisk och dänger dig i finkan. Och ta hit knivjäveln! Shoo bree!”

Pojken lämnade över kniven och blev stående lutad mot en husvägg medan han skakade av skratt.

Truut böjde ner huvudet för att grabben inte skulle se hans flin och gick vidare med raska steg medan han lät kniven glida ner i rockfickan, stolt över sina talanger när det gällde förortsslang.

Och kniven kunde ju vara bra att ha.

Medan han gick över S:t Eriksbron tänkte han att hans jul kanske inte skulle bli så bedrövlig i alla fall, i alla fall inte om Tomten kom förbi. Lite skinka, prinskorvar, kokt potatis, franskbröd och några supar. Kanske skulle han till och med göra egen senap, som på den gamla goda tiden.

Sedan kunde de koppla av och ljuga tillsammans.

Det kunde bli en trevlig kväll och katterna skulle naturligtvis få frossa i det bästa som fanns att få för dem.

Kanske skulle Ewert ge sig själv en teknisk nymodighet i julklapp. Byta VHS-spelaren mot en sådan där DVD, eller vad de hette. Visserligen var det irriterande att han skulle behöva köpa alla sina favoritfilmer i det nya formatet, men ändå.

Han hade råd och han var värd det.

Medan Ewert fortsatte hemåt i den kalla vinternatten med snön knarrande under sulorna, mindes han Victor Rydbergs ”Tomten”. Han tänkte på sin väns framtidsplaner och travesterade:

Midvinternattens köld är hård

veganer samlas på var gård

Smider planer i tung dimma

om att slå Tomten i midnattstimma

Men ack kommer planen

snöpligt till korta

När de plötsligt märker

att Tomten är borta

Snön lyser vit på fur och gran

snön lyser vit på taken

På en soldränkt strand ligger tomten,

ensam, glad och naken…

Det är allvar nu.

Det här med pandemin är på många sätt i hög grad förvirrande.

Å ena sidan är den förfärlig. Ingen vet med säkerhet när ett fungerande vaccin kan vara tillgängligt. Människor blir arbetslösa, sjuka och dör. Företag går i konkurs på löpande band. Gator ligger öde. I många länder är upplopp och plundring redan vardag.

Å andra sidan kommer dödssiffrorna inte i närheten av dem som visar hur – under normala förhållanden – många som varje dag, året runt, dör i malaria, tyfus, svält, krig, hjärt- och kärlsjukdomar, trafikolyckor, självmord och annat elände.

Men våra media gör sitt bästa för att piska upp paniken hos oss.

Varje dag.

De flesta länder har enats om stränga regler för att begränsa smittan.

Sverige, landet som alltid vet bättre, går en annan väg.

Jag är varken läkare, forskare eller epidemiolog, så jag ska egentligen inte yttra mig om vad som är rätt och fel.

Men vissa saker upprör mig mer än andra.

För någon vecka sedan arrangerade Systembolaget (ägt och drivet av staten, för helvete!) en vinutförsäljning (hallå!) i butiken i PK-huset i Stockholm. Detta jippo orsakade hundratals meter köer där människor glatt stod för nära och hostade på varandra.

Om jag var diktator: 100 miljoner kronor i böter för Systembolaget. Minst. Och företagets VD Magdalena Gerger ställs till svars i tv. I direktsändning. För att sedan få sparken. Utan avgångsvederlag.

Läs hennes uppenbart icke helt ärligt menande uttalande här:

https://www.omsystembolaget.se/vart-uppdrag/omtanke-viktigare-an-nagonsin/

Så ordnade klädföretaget MQ utförsäljning i sina butiker. Resultat: Likadana köer av hostande, lågbegåvade människor.

Jag funderar.

Enligt min gamla tes om att det bara finns två språk som alla vi människor på jorden förstår – pengar och smärta – så får man ta till det andra när det första inte fungerar.

Till skillnad från i de flesta andra länder så har vi i Sverige hittills fått en frihet under ansvar. Bland annat:

*Vi får gå ut. Vi kan promenera på gator, torg och i skogar

*Vi kan rasta våra husdjur utan meter-restriktioner som i exempelvis Spanien

*Vi får köra bil utan restriktioner

*Vi bör inte, men kan om nödvändigt, resa inom landet

*Vi kan gå till de restauranger som följer rekommendationerna och ser till att gästerna håller avstånd

*Vi kan vandra runt i shoppingcentra

*Våra barn kan träffa sina kamrater

Och vad händer?

Naturligtvis bestämmer sig en alltför stor skara lågbegåvade individer att de vet bättre och gör som de vill.

De sitter tätt på uteserveringarna och skålar för sina permitteringspengar, för att det är ballt i city och för att solen skiner. De går nära andra i livsmedelsaffären och hostar på både dem och grönsakerna. Under påsken reste de mot bättre vetande till Skåne och Dalarna och fjällen och …

Kort sagt – de skiter i allt. Vilket naturligtvis ökar risken för en total lock-down för oss alla.

Det som bekymrar mig mest är egentligen inte just det. Utan mer att dessa människor faktiskt får rösta, ta körkort och försöka föröka sig.

Det är allvarligt, och dessvärre inget att göra åt.

Själv sitter jag hemma, isolerad sedan långt före pandemin av helt andra skäl.

Jag har inga problem med det. Jag har det bra. Jag har massor att göra, jag är omgiven av omtanke och kärlek.

Hur kan det bli bättre? Hur kan det vara svårt?

För övrigt skiljer det sig inte mycket från mitt vardagsliv före coronan.

Ensamhet, isolering, är inget straff. Det kan vara rätt nyttigt.

Tidigare har jag bekymrats mer över de kommande ekonomiska konsekvenserna av pandemin, än de rent sjukdomsmässiga. Att vi kanske är på väg in i det värsta tillståndet sedan depressionen. I ett Sverige som varit förskonat från – allt.

Men när verkligheten kommer nära, är det lätt att revidera sitt synsätt.

När rädslan tränger in, kastas vi alla närmare något högre vi vill tro på.

I kväll messade först några goda vänner att tre av deras vänner redan dött i den förfärliga verklighet vi nu lever i.

Sedan ringde L.

Hon är en vän som står mig nära. En på in- och utsidan mycket vacker människa. En kärleksfull människa, mor till fyra barn som behöver henne.

L grät och var fruktansvärt rädd. Hes, kunde knappt få fram några ord.

Hon har nyss tillbringat två veckor på sjukhus och svävat mellan liv och död, på grund av en kombination av olika tillstånd. Fyrtionio år och pigg, levnadsglad, framåt.

Nu livrädd och nyss införd med ambulans igen efter bara två dagar i hemmet. Livrädd.

Och i morgon?

Jag har, både förr och nyligen, legat tillräckligt mycket på sjukhus för att veta hur ångesten kan ta ett krampaktigt grepp runt halsen framåt natten, även när man inte är dödssjuk.

Men L har dessutom svårt att andas. Det är värre. Mycket, mycket värre.

Och hon vet hur mycket hennes fyra barn behöver henne.

De som hjälpte henne under dygnen hemma, men som nu inte får besöka henne.

Om jag trodde på Gud, skulle jag naturligtvis be för henne. Nu kan jag bara hoppas.

Hennes samtal blir ytterligare en påminnelse om mycket.

Om hur tacksam jag kan vara för min situation. Sjuk, ja, men långt, långt ifrån dem som nu lider på sjukhusen.

Om hur oerhört tacksam jag alltid har varit och är mot våra hjältar och hjältinnor inom vården. Jag låg inne på sjukhus långt före coronan, såg hur de gick på knäna redan då och jag törs knappt tänka på hur de har det nu. Så fuck you, politiker (oavsett partifärg) som monterade ner vården under flera år.

Vakna nu, för helvete!

Om hur oerhört tacksam jag är för de andra hjältarna och hjältinnorna – hemtjänstpersonal, distriktssköterskor, brandmän, poliser, väktare med flera – som varje dag jobbar vidare i riskzon för att upprätthålla vårt samhälles allra, allra viktigaste funktioner.

Om hur viktiga de små, nära sakerna är. Om hur viktig vänskapen och kärleken är.

Om hur viktigt det är att ge och inte bara hoppas på att få.

Om hur viktigt det är att förstå vad som verkligen är viktigt i livet.

Möjligen låter det kommande som religiöst dravel för den icke-troende, men:

Vi svenskar är, generellt sett, några ohyggligt bortskämda jävlar. Vi vet inte hur man stavar till naturkatastrof och vi har inte sett skuggan av ett krig på många hundra år.

Vi är inte offer för något.

Förrän nu.

Naturligtvis är det hemskt. Men ur kaos och elände kommer förhoppningsvis också något gott. På sikt.

Insikt om hur förbannat bra vi har det. Och om hur viktigt det är att vårda det lilla i det stora.

Ta hand om dig nu – och sedan. Ta hand om dina nära på det sätt du klokast kan. Följ det sunda förnuftets rekommendationer.

Och snälla, bli inte en av de där översmarta som tycker att det är kul att resa till where-ever eller sitta tätt på en uteservering i solen.

Det kan bli det sista du gör. Eller de runt omkring dig.

Och det vore väl synd, ändå?

Det är allvar nu.

En tanke i Coronatider

Note: I texten nedan kan varje ”billigt” läsas som ”konsumtion”.

Det är en besvärlig tid. För världen, för de andra, är det långt ifrån den första.

Men för oss, i Det Lilla Landet Som Alltid Vet Bäst, tycks det vara värre än för de flesta andra, om man får tro nyhetsrapporteringen.

Utom möjligen för USA. För allt är i vanlig ordning Trumps fel och det är jätte-jätte-jätte-konstigt att dödstalen där är större än hos oss, i ett land med 330 miljoner invånare, och med ett väsensskilt skattesystem. Så låt oss tala om det, för då behöver vi inte tala lika mycket om det som händer här.

Och det är ju befriande. Bäst så. Puh.

Däremot är det inte alls konstigt att vi under pandemin har mycket större dödlighet per capita än Tyskland, med sina 70 miljoner. Eller Finland. Eller Norge. Eller Korea.

För vi vet ju bäst.

Alltid.

Så låt oss istället tala om det som händer hos de andra, där det alltid är värre.

Den obehagliga sanningen är att vi – i det stora perspektivet – är några bortskämda jävlar som har varit förskonade från riktiga naturkatastrofer, och från krig i hundratals år, medan våra grannländer och har lidit så sent som under andra världskriget. Andra länder, långt senare.

Den obehagliga sanningen är att vi har levt på lån och i överkonsumtion och med tanken på att allt ska vara billigt. Därför har vi fyllt våra hem med asiatiska varor, för det är ju trevligare att betala 79 kronor för en t-shirt eller att handla från skojsiga ”Wish”, eller hur? Därför har vi också tillåtit oss (skäms!) att beklaga oss för att vi under Thailandssemestern sett sjuåriga flickor sitta och sy på nätterna, medan vi på en dag har druckit för mer pengar än de tjänar på en månad. Guuuuud, så hemskt!

Dubbelmoral kallas det. Hyckleri, om du hellre vill.

När nu våra egna mindre butiker, större företag, barer, restauranger, hotell, reseföretag, flygbolag, småföretagare och gudvetvilka får klappa igen, så får vi stå där med långnäsan.

För att billigt vann.

Häromdagen sa min älskade:

”Det vore nog bäst om det kom ännu en pandemi, en ännu värre, som raderade ut mänskligheten så att djuren äntligen får leva ifred.”

En krass, svart syn?

Kanske har hon rätt. Just nu tycks jorden må bättre än på länge och naturen hjälpligt, om än haltande, försöka återhämta sig från vår brutala misshandel.

Billigt regerar inte för tillfället.

Kanske, förhoppningsvis, har vi något att lära på sikt, av det som nu sker.

Lära oss vad som egentligen är det viktiga i livet.

Gamla grundvärden som vänner, närhet, kärlek, omtanke, respekt.

Båda fötterna på jorden. En jord att respektera.

Inte billigt.

Möjligen kan det tolkas som en haltande jämförelse, men jag önskar att du nu tillämpar din bästa skoldanska och lyssnar på en av salig Kim Larsens absoluta mästerverk – ”Jutlandia”.

Det handlar om krigsskeppet med samma namn, som skickades till ett brinnande Koreakrig i slutet av 1940-talet, och där 16-åriga flickor fick agera sjuksköterskor för att ta hand om unga män, skickade i döden av de idioter som alltid styr krig.

Och här sitter vi och tycker synd om oss själva.

Med all rätt, när vi sörjer de nära och älskade som hastigt lämnar oss i den förfärliga pandemin.

Utan någon rätt, för att vi lät oss dras med i allt som strider mot naturens lagar.

Med kärlek och omtanke hoppas jag att du och dina närmaste kommer ur det här så bra som möjligt.

Och att jag själv lär mig något viktigt av det.

Lyssna nu på Kim och Kjukken:

Jag får ofta förfrågningar om att hjälpa till med olika projekt, samla in pengar till än det ena, än det andra.

Jag tackar nej, av flera skäl.

Dels är jag på olika sätt sedan tidigare engagerad på olika sätt. Jag stöder bland andra Kvinnojouren, GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime), Vid Din Sida, SOS Barnbyar och jag har fadderbarn. Dels skulle det vara alltför omfattande att kontrollera bakgrunden och seriositeten i varje projekt, det är så många som vill ha hjälp.

Jag tycker om projekt där man verkligen ser att pengarna når fram. Jag har tidigare kritiserat organisationer som Röda Korset (som vägrade ställa upp i direktsänd tv-debatt mot mig) och Rädda Barnen, där jag ser att miljontals kronor från givarna går till höga löner åt chefer och till stora ”administrativa” utgifter. I Röda Korsets årsredovisning för 2018 kan man bland annat utläsa att generalsekreteraren Martin Ärnlövs lön var 95 000 kronor i månaden, alltså 1 140 000 om året, samt att styrelsen under samma år fick 786 000 kronor i arvode.

De pengarna skulle göra en hel del nytta i ett svältområde.

Men nog med gnäll. Häromkvällen ringde min vän Stein Markussen, berättade om sitt hands-on-projekt i en skola i Mombasa, Kenya, och jag beslöt mig för att göra ett undantag, inte minst för att jag anser att alla barns rätt till böcker och läsning är avgörande för utbildning och grundläggande för demokratin, så jag bidrog med en slant.

Nu gör jag det lätt för mig och publicerar Steins text rakt av här nedan. Om du lämnar den med en axelryckning eller vill vara med på tåget med ett litet bidrag, är förstås upp till dig.

Längst ner finner du Steins nummer och du hittar honom också på Facebook:

https://www.facebook.com/stein.markussen.1

Så här skriver Stein:

Under januari och februari befann jag mig i Mombasa, Kenya. Där lärde jag känna en svensk kille som heter Roger. Vi umgicks mycket.

På stranden mötte vi en kille som heter George, som Roger känner sedan tidigare. Han har ett enkelt skjul där han säljer dricka för 3 kr. Georges fru Victoria är lärarinna till yrket.

De bor i slumområdet där många barn inte går i skolan. 

George och Victoria beslöt sig för att starta en skola som nu har 72 elever. De fick ett litet bidrag från Unicef men endast för tre månader, då behov finns över hela världen. 

Roger och jag blev nyfikna och vi besökte skolan. Det var en fantastisk upplevelse att få det fina mottagandet som första mzungos (vita män) på besök. 

Samtidigt blir det så uppenbart hur stor skillnad det är på var man är född 

Eleverna hade en skolbok på 10 elever och brist på skolmaterial är ett stort problem 

Vi har bestämt oss att hjälpa till lite, och nu har vi köpt böcker, skoluniformer och lite material, men fortfarande så behöver vi köpa fler böcker samt på sikt installera el och få fram datorer. 

Ja behovet är enormt, men det fina är att även ett litet bidrag gör större skillnad än man tror.

Bliss:

Bliss var den näst bästa eleven i sin åldersgrupp i hela Mombasa. Familjen hade inte råd att betala skolavgiften som är 900 kronor per år. De låg back ett helt år, och tyvärr var föräldrarna tvungna att låta Bliss utebli från skolan.

Nu har vi betalt skolavgiften och Bliss kan fortsätta sina studier. Pappan och hela familjen blev överlyckliga.

Prius och Kennedy

Dessa två bröder Prius 17 och Kennedy 13 har inte kunnat gå i skolan. Pappa död, mamma alkoholiserad och hon bor långt bort. 2 systrar som inte bryr sig   Prius tar lite småjobb för att få mat för dagen. Kan naturligtvis inte gå i skolan då. De bor i ett riktigt ruckel i slummen med hål i taket precis bredvid en sopstation som ständigt ryker av giftigt avfall.  Idag hittade vi ett bättre rum så de kan flytta dit och gå i skolan. Vi har köpt en ny våningssäng, madrasser samt sängkläder och handdukar. De skall nu visa att de satsar på skolan i tre månader och för den tiden har de skolavgift och mat.

Vad vill vi göra.

Det har varit mycket givande att engagera sig i detta projekt där man kan se att varje krona går oavkortat till eleverna. För varje utgift som har gjorts får jag ett kvitto från George.

Framöver så behövs det ytterligare pengar för följande:

1. Skolböcker

Just nu har vi en skolbok per var femte elev. Målsättningen är naturligtvis att varje elev skall kunna ha en skolbok 

Budgeten för detta är cirka 10.000 kronor.

• Elektricitet

Jag har tagit in en offert för att dra in el i skolan. Anslutningsavgiften är 3500 kronor. Elmaterial skolan kostar 4000 kronor samt arbetet kostar 1000 kronor.

• Datorer

Här hoppas vi kunna samla in ett antal begagnade datorer som inte längre används och ta med oss till Mombasa under hösten.

• Skolavgifter och underhåll till Prius och Kennedy

Prius och Kennedy kostar följande per månad:

1. Hyra 400 kronor/månad
2. Mat för 2 personer 900 kronor/månad
3. Skolavgift 75 kronor/månad

Totalt 1375 kronor per månad.

• Skolavgifter och underhåll till övriga barn

Det finns naturligtvis ett mörkertal eftersom behovet är så enormt

Om du känner att du vill hjälpa till med detta projekt där bidraget går 100 % till de som verkligen behöver det så är det bara att kontakta Roger 070 568 25 59 eller Stein 0708 755 934.

Varje krona redovisas med kvitto samt vad som köpts för pengarna.

Tänk på att även ett litet bidrag gör skillnad!

Roger och Stein

Klockan är 02.30 när detta skrivs, efter att jag har talat i telefon i över en timme med min dotter.

Hon har inte fått äta eller dricka på över 30 timmar. För andra dagen ligger hon i en sjukhuskö och väntar på akut operation.

I dag har hon väntat sedan klockan 11.00.

Nu är den 02.29.

Femton och en halv timmes väntan med ångest, smärtor och bristfälliga besked.

Hon har haft panikångestattacker, igen. Hon har ofattbara smärtor. I timmar har hon fått höra att hon är ”först i kön”.

Jag fylls av vanmakt. Vanmakt för att inte kunna göra något för att dämpa lidandet hos en av de två människor jag älskar mest i världen.

Jag fylls av raseri. Dels för att aset som en gång orsakade allt det här lidandet hos henne, sitter och flinar obekymrad någonstans. Dels för att de som styr – och styrt – landet har tillåtit stora delar av vården att rasa ihop.

Politikerna såg det inte komma.

Eller?

Sedan i november har jag tillbringat försvarliga delar av min tid liggande på sjukhus, opererats flera gånger och jag ska snart in igen för att ligga där och opereras på nytt. Jag har sett stressen och hetsen, pratat med dag-, kvälls- och nattpersonal. Hört det ena vittnesmålet efter det andra om hur illa det verkligen är. Om hur personalen går på knäna, försöker le och hålla modet uppe men bryter ihop när ingen ser. Jag har glatts och förvånats över vilken fin, noggrann vård och omtanke jag fått från dem som trots allt orkar fortsätta slita. Tack, ni alla!

Men jag ser vartåt det barkar och nu går det fort. I Sveriges största stad, med ett av världens högsta skattetryck, varslar man 800 vårdpersoner om uppsägning när de behövs som allra mest. Idioti i sin prydno.

Politikerna såg det inte komma. Jag citerar Statistiska Centralbyråns hemsida:

”Vid millennieskiftet år 2000 har Sverige 8,9 miljoner invånare. Invandringen fortsätter att öka. Det handlar dels om personer som flyr från krig och förtryck från bland annat Irak, Afghanistan, Somalia och Syrien, och dels om arbetskraftsinvandring från övriga Europa i samband med att nya länder går med i EU. Dessutom ökar antalet utländska studenter som kommer till Sverige. När inbördeskrig bryter ut i Syrien 2011 söker sig många till Sverige och invandringen överträffar alla tidigare noteringar. Den höga invandringen medför att Syrien under 2017 går om Finland som det vanligaste födelselandet för utrikes födda. Under åren 2011–2017 är andra vanliga invandrargrupper personer födda i Polen, Somalia och Irak. Dessutom är det många svenskar som återvänder efter att bott utomlands och därför räknas in i statistiken. Samtidigt är födelsetalen höga och i januari 2017 passerar vi för första gången 10 miljoner invånare i Sverige.”

Över 1,1 miljoner fler invånare på 17 år! En markant procentuell ökning. Politikerna såg det inte komma, trots att de fattade merparten av besluten som ledde till ökningen. Naturligtvis är det lättast att slå på dem som styr landet nu, men siffrorna ovan visar att deras föregångare knappast är utan skuld heller.

Från SCB:s hemsida:

”I framtiden förväntas befolkningen fortsätta öka i nästan samma takt och år 2029 beräknas folkmängden vara 11 miljoner. Enligt denna framskrivning är vi 12 miljoner invånare i Sverige år 2052 och knappt 13 miljoner år 2070, det sista året i framskrivningen.”

Ser ni det komma nu, då?

Kanske. Men som vanligt gäller det att hålla masken in i det sista. Trots vårdupproret och hundratals, tusentals desperata vittnesmål från läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och andra i vården, ler sjukhusadministratörer och rapporterar glatt uppåt att säkerheten inte är i fara för vare sig patienter eller personal. En lodrät lögn!

En politiker har mage att kalla krisen för en ”förändringsresa”.

Jo, nog är det en resa, alltid. Men inte för dig. Du slipper.

Jag har ett förslag som kanske kunde hjälpa, om det bara fanns några sängar lediga: Låt ansvariga politiker ligga en vecka eller två i en säng i ett dagrum, en korridor eller varför inte på en brits på akuten, för att så att säga känna in verkligheten en aning.

Och jag har ett krav: Ställ er för helvete – oavsett partitillhörighet – för en gångs skull rakryggade upp, erkänn misstagen, be om ursäkt och kavla upp ärmarna för att ställa något av det viktigaste i vårt samhälle tillrätta!

Det är nämligen det ni är valda för.

Det är nämligen det ni har betalt för.

Gör jobbet.

Innan fler i den hårt slitna vårdpersonalen brakar ihop, säger upp sig och går hem.

Innan fler dör på akuten i onödan.

Läs min dotter Isabell Alisons senaste inlägg i sin helhet här. Hon är 24 år och hennes liv har nyss börjat:

”Kände smärtor i söndags kväll. Avvaktade.
Kände mig hängig och infekterad i måndags morse.
Avvaktade.
Skulle duscha och sticka iväg på möte under måndagseftermiddagen och möttes av stora mängder blod, var, yrsel och huvudvärk. Satte mig ner på badrumsgolvet, slöt ögonen, suckade.
Dags igen – tillbaka till akuten.

Inväntar nu operation nummer elva på tre och ett halvt år.
Sitter och andas ut i efterskalven av ett stortjut med krokodiltårar i famnen på min kärlek, mitt i natten på Falu lasarett, medan kroppen skakar och gör ont.

För jag väntade fem timmar på akuten i måndags – men då fanns det ingen chans till operation, jag var inte tillräckligt akut, inte prioriterad.
Jag ombads fasta från midnatt och komma tillbaka tisdag morgon 07:00 i hopp om att få plats på akutprogrammet.
Vid 16 meddelades det att programmet var fullt och att jag inte skulle få plats. Jag skickades hem och ombads fasta från senast midnatt och komma tillbaka idag, 11:00 för att opereras under dagen.

Det har snart gått fjorton timmar. Jag har varit ”näst på tur” de senaste sju. Smärtan blir värre av näringsbristen och att inte ha ätit på 28 timmar och morfinet räcker inte till.
Det enda besked jag får – är att jag ska vänta.

Jag är en relativt tålmodig, stark och kaxig individ; i vanliga fall. Men nu är jag liten, har ont och har väntat tre och ett halvt år på att få läka och bli frisk. Jag mår så otroligt bra utanför den här bubblan. Jag behöver energin. Vill inte vara här.
Frustrationen bubblar över, det börjar brinna i mig och alla tårar rinner ut.

Så ofantligt tacksam över min älskade Jonas, över Karim, Martin, Cassandra och Alex som turats om att få mig att skratta, hålla upp mig, hålla mig sällskap – till och med när jag sover – mata mig när de fått och både hållit hand, kramat om och pussat på det onda. Sjukhus är jobbigt, men inte lika jobbigt med er.
Jag överlever det här också. Men vågar säga den här gången, att det inte alls hade varit möjligt utan er ❤️

Tusen tack till alla som stöttar, skriver, ringer och finns just nu.
Det här slår så mycket hårdare för att det aldrig tar slut och för att hjälpen ligger så långt borta.
Andas vidare.
Väntar lite till.”