Under research för Dan Buthlers och min kommande bok om den älskade, hatade, kontroversielle psykopaten Christopher Silfverbielke får vi hjälp av en god kvinna som är överläkare inom psykiatrin och som har lång erfarenhet av rättspsykiatri.
För mig som legitimerad, nyfiken gubbjävel och gammal journalist, är researchen nästan mer givande än själva författandet. Det är en lycka att få tränga in i andras okända världar som vi vanliga nästan aldrig får tillträde till. Att få försöka förstå, lära sig allt det där komplicerade som ofta ligger i den yttersta utkanten av vår civilisation och vårt tänkande.
Som i det här fallet – psykvården.
Vi pratar i över en och en halv timme, Dr P och jag. Hon rätar ut mina frågetecken när det gäller hur en rättspsykiatrisk avdelning fungerar. Jag är oändligt tacksam.
Men plötsligt säger hon något som får mig att haja till:
”Jag försöker skilja på människan och gärningen. Ibland kan det patienten gjort vara ett oerhört allvarligt brott. Men patienten har en allvarlig störning, ser världen på ett annat sätt. Jag försöker tänka mig in i hans värld och plötsligt framstår handlingen på något märkligt sätt logisk, enligt hans störda tankesätt.”
Jag blir tyst i några sekunder innan jag relaterar till det som nu händer i världen. President Barack Obama vill anfalla Syrien men han vill ha stöd från världen först. Så han skickar runt en löpare för att fråga om det är OK att han knallar in i Syrien och visst, förmodligen kommer en hel del att dö, men hur ska vi annars göra?
Överläkaren i psykiatri, Dr P, skrattar med mig. Världen är galen. En enskild potentiell våldtäktsman eller mördare kan knappast gå runt i kvarteret och söka stöd inför ett planerat sexövergrepp eller mord. Men en av världens mäktigaste ledare kan – utan skämskudde – skicka sändebud runt om för att inhämta den civiliserade världens tillstånd till ett anfall som tvivelsutan också kommer att kräva massor av oskyldiga offer.
Världen är en märklig och komplicerad plats. Vem bestämmer i själva verket vad som är rätt och fel? Vem som har rätt att tycka och bestämma över vem?
Häromkvällen åkte jag hem med en taxichaufför som flytt från Syrien. Hans åsikt var enkel och rak:
”Bry er inte, det här har varken USA eller ni med att göra. Vi löser våra egna problem och naturligtvis kommer konflikten att skörda offer, så är det alltid. Men ni förstår inte och kommer aldrig att förstå, så håll er borta.”
Samtidigt ropar några av hans landsmän på hjälp. Så hur göra?
Den svenska psykvården vore, liksom den internationella politiken, så oerhört lätt att hantera om vi kunde låta maskiner läsa av formulär där allt var ikryssat med 1, X eller 2. Men riktigt så enkel är inte verkligheten, vare sig på psyket eller i Syrien.
Det stora problemet är i vanlig ordning att problem som skapats av människor, ska bedömas och behandlas av andra människor. Det ska tänkas och tyckas och hummas och grunnas. Många tycker sig ha rätt och något egentligt facit finns sällan.
Å andra sidan, som överläkaren och jag kom överens om innan vi lade på, vore ju världen och samhället och vardagen väldigt, väldigt tråkig om alla var fullkomligt förutsägbara och uppförde sig exakt enligt de regler vi från början ställt upp.
Människan är världens allra mest fantastiska varelse, uppfinning, maskin (stryk det som ej önskas). En briljant, älskande, tänkande, primitiv, hatande, utvecklande, bakåtsträvande, intelligent idiot som inte riktigt kan bestämma sig.
I varje fall inte i grupp.
Så hur gör vi nu, med våra psyksjuka medborgare och med konflikten i Syrien? Vilket är viktigast?
En kvalificerad gissning är att vi tar en paus från alltihop, för att kvällstidningarna och tv i morgon levererar något som är mycket allvarligare: Konflikterna bland Idoldeltagarna. Brister i 5:2-dieten. Prinsessans graviditet. En känd skådespelares ångest.
För hur skulle vi orka överleva om vi inte fick bry oss om sådant utan tvingades fokusera på det som nu bara är viktigt ibland?