Det är exakt tjugo år sedan i dag.

Den gången var det fredagen den 13:e, vilket var något av det sista jag hann tänka innan de sövde mig. Galen av smärta hade jag rullats ner för akut operation i ryggen, sedan läkarna negligerat mitt stora diskbråck, låtit mig ligga en vecka och proppat i mig smärtstillande. När jag till sist ropade av skräck eftersom mina ben började domna bort, försökte översköterskan droga ner mig med lugnande.

Jag hoppas att hon har bytt jobb (hon hade för övrigt svår bacillskräck vilket knappast är en merit i sjuksköterskeyrket).

När jag vaknade efter operationen var jag helt förlamad och känslolös från midjan och neråt men hade fortfarande vansinniga smärtor i ryggen. En vaken överläkare kom in, beklagade att hans kollega begått ett stort misstag och sa att han skulle operera om mig, omedelbart.

Jag sövdes igen.

Totalt låg jag väl på operationsbordet i 14 timmar eller så. När jag vaknade igen meddelade överläkaren med låg röst att det var kört. Jag kunde få välja färg på rullstolen men jag skulle aldrig mer kunna gå – mina nerver hade legat avklämda så länge att skadorna var irreversibla.

Än i dag liknar han mig vid en humla som inte vet att den inte kan flyga.

Jag kan inte gå, men jag går.

Inte vackert. Inte utan smärta eller svårighet. Men jag går.

Det där ”misstaget” kostade mig ett halvår på sjukhus, ett år av mitt liv och en hel del annat.

Jag lärde mycket.

Varje morgon när jag reser mig ur sängen, går in på toaletten eller i duschen, är jag tacksam för att jag kan göra det alldeles själv.

Jag minns alltför väl förnedringen 1991. Jag har hittills aldrig kunnat skriva om den, men hoppas kunna göra det en vacker dag.

Människor i alla yrkesgrupper begår misstag, men i vissa fall blir resultaten värre än i andra.

Doktorn som förstörde delar av mitt liv blev – ovanligt nog – fälld av Ansvarsnämnden.

Jag hatar honom inte.

Men jag hoppas att han arbetar med något annat än att skära i folk, i dag.