För några år sedan inbjöds jag som flera gånger tidigare att tala vid Bokens Dag, denna gång i Lysekil. Vi var tre författare och efteråt mailade en kvinna till mig:

”Först kom Herman Lindqvist in och då viskade jag till min gubbe att Herman kan vara lite träig. Sedan kom Katerina Janouch in och då viskade jag att hon är ju kul. Sedan kom du in och då viskade jag’vad fan gör Jack Nicholson i Lysekil’?”  

Lik Nicholson?

I förbigående kan jag för övrigt berätta att Herman är allt annat än träig. Efter framträdandet drack vi en del whisky och Herman visade en humor som få kan slå.

Men Lysekil handlade om något helt annat. I förväg hade vi fått instruktioner om att tänka ut det vackraste ord vi visste, och kunna motivera det på scenen. Nu så här i efterhand minns min ruttna hjärna inte vad de andra svarade, men jag sa:

Världens vackraste ord är – respekt.

Min motivering var, och är fortfarande följande:

Om precis alla människor på hela jorden hade visat respekt i ordets yttersta bemärkelse, så hade vi inte haft några problem.

Inget hat. Ingen rasism. Inga krig. Ingen svält.

Ingenting.

Nu kommer det här naturligtvis – och tragiskt nog – aldrig att ske, av en hel massa skäl som du själv kan räkna ut.

Men håll med om att det är en väldigt vacker tanke.

Trevlig helg!