Det skulle bli en bra dag i går, en vacker dag.

Det blev det, delvis. Hyggligt väder, goda jobbnyheter.

Sedan, sorg, tankar och förvirring.

Yngsta dottern kommer hem och berättar om beskedet de fått i skolan – att den så uppskattade läraren, trettiosju år, dött i en bilolycka på väg till skolan. En fru och två små barn har hastigt och obegripligt på några sekunder förlorat den de älskar mest. Flera hundra elever och kolleger sörjer en ung man som gav glädje och vänskap.

Och plötsligt inte finns mer.

Samma kväll, ett mess från P. Hans exfru har parkerat utanför en förskola för att lämna barnen. Just när den nioåriga dottern ska kliva ur kommer en ung man, som förmodligen roat sig med att sms:a medan han kör, och kör rakt in i deras bil bakifrån. Lilla E, nio år, bryter två revben när smällen kommer, får massor av blåmärken och klagar över ryggsmärtor.

För mig som är ryggpatient sedan fyrtio år, har haft kroniska smärtor, blivit felopererad, förlamad efter operationen och hamnat i rullstol, kommer iskylan längs ryggraden. Knäckta revben läker. En skadad rygg kan ge livslångt lidande. Jag ber att lilla E är mjuk nog för att inte ha fått bestående men.

Den unge som körde på dem på en raksträcka, i fullt dagsljus och under normala vägförhållanden, bör och ska hårdgranskas.

Oavsett om han sms:ade eller ej, behöver vi inte vänta tills jag blir diktator på en lagändring. Att sms:a under bilkörning är livsfarligt och idiotiskt. Den som tror motsatsen och gör det får rakt av tjugo års fängelse. Det borde sätta stopp för dumheterna. Vän av ordning gapar förmodligen då att det straffet inte skulle stå ”i relation” till brottet, åtminstone så länge ingen blivit skadad. I så fall har vi dock en halv lagbok av felaktiga straffsatser att diskutera.

När jag i slutet av 1980-talet bodde i Hollywood, Kalifornien, blev det under en tid av hård roadrage populärt att skjuta på varandra i köer och på motorvägar. Med skarpladdade vapen. En hastig inbromsning och ett uppsträckt långfinger ledde till att skott avlossades. Människor skadades, några dog.

Kaliforniens dåvarande guvernör agerade blixtsnabbt och införde en ny doft i bageriet: Den som avlossade ett vapen ifrån sin bil på allmän väg fick omedelbart tjugo års fängelse, oavsett anledningen till skottlossningen.

Skjutandet upphörde på några få dagar. Jag brukar säga att det finns två språk som alla människor i hela världen förstår – pengar och smärta. Och vem vill uppleva smärtan av att bli våldtagen i ett fängelse i tjugo år för att man spelat smart? De flesta förstår vinken och de som inte gör det, för att de är närmast kriminellt korkade, ska ändå omedelbart bort från gator och torg för att skydda resten av oss.

De två händelserna ovan – lärarens död och lilla E:s skador – under samma dygn, var chockerande och tankeväckande för mig eftersom de berörde nära.

Ändå var det bara två av hundratals, kanske tusentals tragiska händelser under ett dygn i vårt lilla land. Cancerbesked, hastiga dödsfall, arbetsolyckor, trafikolyckor, ensamhet, skilsmässor och självmord.

Tankeställare.

Människan, den vackra men sköra, vandrar på en tunn tråd.

Livet är kort.

Gör något bra av i dag och i morgon.

Inte genom att posta någon tramsig Carpe Diem-status på Facebook.

Utan på riktigt.