Publicerad för första gången i februari år 2000:

KVINNA I BLÅTT

Jag såg henne för första gången för 25 år sedan.

Igår kväll var det repris.

Tiderna förändras men hon finns kvar.

Vem är hon, var kommer hon ifrån?

På det glada 70-talet umgicks jag med en hel del ljusskygga individer. Dels som en följd av mitt arbete som kriminalreporter, dels på grund av ett starkt intresse för annorlunda människor som vandrat ”The Road Few Travels”.

På Stockholms krogar åt, drack och rökte de. De viskade, pratade, skrävlade och hotade. Skuldsedlar, bongar och buntar med tusenlappar bytte ägare. De var bilhandlare, travkuskar, svartmäklare, hotellägare, horor, indrivare, guldhandlare och gud vet vad. Alla hade en idé, de flesta en hård bakgrund. Många var törstiga, få hade tålamod med folk som inte höll sig till den inofficiella affärsmoral som rådde.

I rikets talarstolar och tv malde landsfadern Olof Palme med näsan i vädret på om att vi levde i ett demokratiskt, okorrumperat land, där människor kunde gå ifred på gatorna.

Han ljög och med stor sannolikhet visste han om det. Sedemera fick han själv bita i gräset som ett makabert exempel på en del av lögnen.

På krogen gick det att köpa en svart lägenhet, ett falskt pass, en ny legitimation eller en avskrivning av skatteskulder om man hade rätt kontakter och pengar. Och redan då kunde pampar skaffa sig djupt odemokratiska fördelar.

Men Sverige satt hemma framför teven och trodde på det Palme sa. Det mesta var ju lugnt och det mesta var ju bra. Även i storstäderna, för dem som visste vad som gällde och vilka territorier som vad vilkas.

En natt blev jag vittne till ett mord i en gänguppgörelse. Vid tretiden fick en pojke från ett land jag idag inte törs nämna, en kniv i magen av en man från ett annat land jag idag inte törs nämna. Gjorde jag det vore jag enligt dagens normer rasist. På 70-talet var det bara fakta.

Mordet handlade om territorier. De som kontrollerade guldhandeln försökte utvidga sitt affärsområde till att innefatta knark och prostitution. Men den affärsidén var – milt uttryckt – reserverad av män från ett annat land och man bryter inte affärsgränser ostraffat.

Dagen efter slog ett av de utländska gängen för säkerhets skull sönder en av Stockholms större nattklubbar, för att markera revir. Sedan höll sig guldhandlarna till guldet ett tag och det var lugnt i stan igen.

Vi pratade om det där på krogen på nätterna, och det måste ha varit just en av de nätterna jag såg henne för första gången.

Kvinnan i blått.

Hon var blonderad, hårt sminkad och bar en mycket tunn blå klänning. Hon hade vulgärt stora bröst vars vårtor och rörelser avslöjade att hon inte bar bh. Hon rökte ivrigt, visste när hon skulle hålla käften och le och när hon skulle provocera lagom. Hon var alltid på jakt efter mannen som den kvällen kunde vifta med flest tusenlappar. Hon fick honom i nio fall av tio.

Jag satt där, ung och undrande, iakttog henne och undrade vem hon var.

Igår natt, 25 år senare, träffade jag henne på nytt.

Jag satt på krogen och pratade minnen med en del av de dåvarande kriminella element, som numera är rimligt hederliga familjefäder med radhus och bara ett par svarta miljoner undanstoppade, för säkerhets skull.

Plötsligt finns hon där vid vårt bord.

Kvinnan i blått. Nu en hård, översminkad, kallt beräknande före detta, som snabbt vill kamma hem kvällens rikaste man. Hon glider mellan borden och männen med aningen för mycket av brösten exponerade i klänningens frikostiga dekolletage. Låter sig som alltid villigt bjudas, blir berusad men aldrig lika berusad som de. Hon tänder cigarretter sensuellt och betraktar kvinnligt beundrande bilhandlarna, travkuskarna, svartspelarna och de presumtiva mördarna.

Idag är marknaden i stort sett densamma som för 25 år sedan. Det är samma sorters män som langar knark, säljer lägenheter och horor. Det är samma typer som beställer misshandlar och mord, samma typer som utför jobben.

Och där de dyker upp, dyker hon upp. Kvinnan i blått.

Nu som då, går snacket om vem som mördar och vad det kostar.

Någon berättar att dagspriset för ett mord i Bolivia är 1 200 dollar, att man där hellre löser tvister genom betalda mord än genom dyrbara rättegångar.

Någon anger lika diskret priset för ett snabbt mord i Stockholm.

10 000 kronor.

För tio tusen – hälften i förskott, hälften efteråt – kan du, jag eller någon annan släcka ett människoliv utan krav och frågor.

Så är det fortfarande. I Bolivia och i Sverige.

När jag lämnar krogen ser jag kvinnan i blått, nu häftigt berusad, stå vid krogens garderob med tungan i munnen på en av männen med pengar, och med sin kropp tätt tryckt mot hans. De vinglar ut till en taxi.

På vägen hem promenerar jag förbi vår redaktion. Några portar längre bort lyser fortfarande stearinljus och facklor över bilderna av den man, som plötsligt fick en kniv i hjärtat just där en lördagnatt för bara några månader sedan.

Kanske var han ett 10 000-kronorsjobb.

Kanske satt hans baneman på samma krog som jag, tog en drink och funderade över nästa uppdrag.

Kanske sover kvinnan i blått med en mördare i natt.

I folkhemmet Sverige.