”Det är farligt”, sa Farid. Han såg tankfull ut, var tyst i några sekunder innan han fortsatte:

”Det går att fixa men det är verkligen riskabelt.”

Jag förstod inte allvaret i det han sa förrän det var försent.

Min kollega Jörn och jag hade rest till Rio de Janeiro för att göra nöjesreportage. Mitt i alltihop fick jag idén att jag ville intervjua ett barn som bodde i slummen. Den långsiktiga tanken var att vi skulle göra reportage om barn – rika, fattiga, sjuka, lyckliga, ensamma, friska – i ungefär samma ålder, i alla länder vi reste till, och sedan samla reportagen i en bok.

Jag tvekade en kort stund. Jag hade gjort reportage i Rio tidigare. Visste att det fanns närmare 150 favelas, slumområden, runt staden och att dessa regerades av obarmhärtiga knarkkungar. Från resor i andra fattiga länder visste jag också att livet inte var mycket värt i dessa områden, speciellt inte om man klev in med kameror värda flera årsinkomster, runt halsen.

Men ändå. Jag ville. Det kändes viktigt.

”Fixa det, Farid”, bad jag.

Farid var den bästa guide jag någonsin haft under decennier av resande. Han var alert, hade en extrem fingertoppskänsla för hur saker skulle ordnas på bästa sätt och för hur man höll budgeten. Han prutade skamlöst åt oss, såg till att vi undvek faror, lärde oss de lokala stämningarna och fanns alltid där med sin luftkonditionerade bil när vi inte orkade gå längre.

Han nickade.

”Jag hör av mig.”

Dagen efter kom han till hotellet och berättade.

”Området heter Favela vila danho Antonio. Det består av ungefär 70 småhus i plåt eller betong och där bor 75 familjer. I genomsnitt bor det mellan sju och tio barn i varje litet hus. Jag har hittat en familj och ett barn som jag tror att du vill intervjua. Jag hämtar er klockan nio i morgon bitti.”

Med packade kameraväskor hoppade vi in i Farids bil, såg hur de bättre delarna av Rio försvann bakom bilen och hur allt blev fattigare och trasigare omkring oss.

Medan han lät bilen dundra över en korsning pekade Farid åt höger.

”Snäva marginaler här. Hade vi svängt in på den gatan hade de skjutit på oss direkt. Knarkkungen där tolererar inga okända besökare.”

Några minuter senare stannade han utanför en polisstation.

”Vänta här, jag kommer strax.”

Efter en kort stund kom Farid tillbaka, följd av två civilklädda män med automatvapen i händerna. De satte sig i bilen utan ett ord och Farid körde vidare.

Oron växte inom mig.

”Farid, vad är det här?”

Han ryckte på axlarna.

”Poliser. Jag har hyrt dem i några timmar. Lugn, de kostar nästan ingenting men utan dem vågar vi inte ens gå in i favelan.”

Jörn tittade allvarligt på mig.

”Är du säker på att det här är en bra idé? Hur viktigt är det där socialreportaget för dig, egentligen?”

Tvivlet, rädslan gnagde plötsligt inom mig. Å andra sidan visste jag inte när jag skulle få en liknande chans igen.

Eller om jag skulle få en.

Jag bet ihop och svarade inte. Bilen körde vidare genom hopplösheten tills Farid bromsade in på en dammig grusplan. Till höger kunde jag se en mängd små plåtskjul.

”Favela vila danho Antonio”, sa han tyst. ”Kom.”

Vi gick efter honom och de beväpnade poliserna in mellan de fallfärdiga små byggnaderna. Regnen hade förvandlat jorden till hal lera och någon hade lagt ut brädor som vi fick balansera på för att inte falla omkull.

Små barn i shorts lekte med brädbitar och tomflaskor i lervällingen. Mammor ropade förmanande medan de hängde tvätt på slitna snören. En äldre, tandlös man lutade sig mot en plåtvägg och betraktade oss noga.

Nästan alla log välkomnande.

Efter någon minut nådde vi ett litet hus i betong och gick in. Det tog några sekunder för ögonen att vänja sig vid mörkret.

Hela bostaden var kanske fyra gånger fyra meter stor. Smutsiga, råa betongväggar, en gasspis i ett hörn. Några hyllor ovanför med det nödvändigaste av tallrikar och muggar.

Men ingen mat.

Längs en vägg stod husets enda möbel, en säng. 30-åriga Maria Silva dos Santos låg stilla och stirrade tomt framför sig, medan hennes fyra döttrar – 14-åriga Tahana, 13-åriga Marcela, 11-åriga Michela och 9-åriga Taciane satt runt omkring henne med allvarliga blickar.

Farid förklarade snabbt läget. Familjen Silva dos Santos fanns – som så många andra – inte i några officiella register. Maria var svårt sjuk – sannolikt döende i AIDS – men kunde inte söka läkarvård. Dels eftersom hon officiellt inte fanns, dels eftersom hon inte hade några pengar.

Marias man och flickornas far – den alkoholiserade 42-åriga Luis Carlos dos Santos – var tillfälligt försvunnen. Det sista han gjort innan han gick, hade varit att ta med sig den värdefulla gasolflaskan till spisen och sålt den för att få pengar till sprit. Därmed kunde flickorna inte ens koka vatten åt sin döende mor.

Jag blev stående en stund när sanningen serverats. Försökte smälta alltihop. Frågade mig med vilken rätt vi trängde in i deras hopplöshet för att ställa frågor och ta bilder.

Så reste sig Taciane, drog mig lite i skjortan, gav mig en nyfiken blick och ett leende.

Och så var intervjun i full gång.

Hon var lång för sin ålder och slank, hade stora bruna ögon, ett vackert leende och härligt, krulligt hår.

Taciane berättade att familjen hade bott i ett annat slumområde där någon hade stulit deras dokument och allt annat de hade, förvandlat dem till flyktingar och skickat dem från ett fattigt område till ett värre.

Eftersom hon officiellt inte existerade och familjen inte hade pengar, kunde varken hon eller hennes systrar gå i skolan. Alltså tillbringade hon sina dagar med att leka med de andra barnen i området.

Hon tvekade lite och såg generad ut innan hon fortsatte:

”Men jag har en dröm …”

Jag log mot henne och hon fortsatte:

”En dag vill jag bli läkare. Så att jag kan hjälpa andra. Som … mamma.”

Jag blev rörd på gränsen till tårar över att denna lilla modiga flicka – till synes helt utan hopp för framtiden – kunde och orkade bära så stora drömmar.

Tacianes två år äldre syster Michele berättade att hon tillbringade sina dagar med kamrater i området och att hon hjälpte sin mamma så gott hon kunde, men att hon en dag skulle vilja jobba med information i någon form.

13-åriga Marcela älskade att läsa böcker och drömde om att få studera, men tillvaron bestod av att hjälpa den sjuka mamman som inte längre kunde röra sig mycket. Likadant var livet för den äldsta systern Tahana.

Tagen av historierna blev jag tyst en lång stund. Tittade sedan på Farid och sa:

”Jag vill göra något för den här familjen, för barnen. Kan vi ge dem pengar?”

Han skakade på huvudet:

”När pappan kommer hem tar han pengarna och köper sprit för dem. Köp mat istället.”

Vi lämnade familjen och åkte till en supermarket. Fyllde kasse efter kasse med massor av basvaror och kryddor, lade till kött och fisk och avslutade med det viktigaste – en ny gasolflaska till spisen.

När vi kom tillbaka till favelan fick vi fem män hjälpas åt att bära allt till familjen dos Santos hus. Döttrarna hoppade runt i glädjerus och packade upp medan en av de polismän vi hyrt kopplade gasolflaskan till spisen.

Plötsligt hörde jag oväsen från dörröppningen och tittade upp. En grupp kvinnor trängdes, pekade på mig och pratade upprört på portugisiska. Jag tittade frågande på Farid. Han hade en allvarlig min och slog ut med armarna:

”De säger att du är Jesus! Att det måste vara Jesus som har kommit tillbaka för att rädda de här barnen.”

Jesus i modern tappning?

Tiden stannade. Jag var blond och hade halvlångt lockigt hår men att Jesus hade tagit en ny skepnad bekymrade inte kvinnorna som nu knäppte sina händer.

Scenen var overkligt rörande, men förtrollningen bröts strax efteråt när en mager man vacklade in i huset och föll ihop på golvet.

Familjens överhuvud, Luis Carlos, hade återvänt från en dryckesturné och han var full på gränsen till redlös. En av poliserna slet upp honom från golvet och kastade hon brutalt in i betongväggen. Medan mannen sakta sjön neråt pekade polisen med ett styvt finger på honom och skrek på portugisiska:

”Lyssna din jävel! Den här vänlige mannen har kommit hit för att rädda din familj. Han har köpt mat och gasol åt er. Nu kommer jag tillbaka varenda dag för att kontrollera att gasolflaskan finns kvar, och jag svär vid Gud att jag dödar dig om den är borta! Har du förstått?!”

Luis Carlos började gråta. Hans kropp skakade medan han på alla fyra kravlade bort mot mig och omfamnade mina ben. Medan han tittade upp på mig med fuktiga ögon rabblade han obegripliga ramsor och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Plötsligt hörde jag den andre av poliserna skriva utanför dörröppningen:

”Traficantes!!”

Farid blev svart i ögonen.

”Skynda er! Spring!”

Traficantes. Langare.

Sekunderna blev långa innan jag förstod allvaret.

Just då hörde jag det första skottet på avstånd. Den regerande knarkkungen hade nåtts av nyheten att främlingar tagit sig in i hans favela och tog bilder.

Nu var det på liv och död.

På riktigt.

Tacianes och mina blickar möttes snabbt. Hon log, jag besvarade leendet, slet åt mig kameraväskan och sprang efter de andra ut genom dörröppningen, där de tjattrande kvinnorna skingrade sig för att släppa fram oss.

Fler skott. Närmare. Ett otäckt, metalliskt plingande när en av kulorna slog in i den korrugerade plåten bakom oss.

Farid sprang först, Jörn efter och sedan haltade jag. Sist kom de hyrda poliserna, beredda att täcka oss om skotten skulle komma ännu närmre.

Kanske inte.

Farid rivstartade och vi åkte iväg i ett moln av damm.

Timmar senare satt jag i solnedgången på en uteservering på Copa Cabana och tittade ut över havet, medan en servitör bar fram kaffe och ett glas av det lokala sockerrörsbrännvinet – Caipirinha.

Jag undrade om Taciane, hennes systrar och hennes hopp, skulle få överleva.

Många år senare undrar jag fortfarande.

Och hoppas.