Låt mig prata lite om mamma.

Bara lite.

En stolt kvinna med en lång och imponerande karriär bakom sig. I banker. I Flygvapnet. I skolväsendet. Som revisor till några av Sveriges största artister. När pappa dog sade hon upp sig från en välbetald, trygg position och startade eget. Modigt.

Vid 90 års ålder stängde hon sin lilla revisionsfirma. Hon har med andra ord betalt in den skatt hon ska, och lite till.

I dag är hon 97 år och väger 56 kilo. Håret är tunt men hon envisas fortfarande med att färga det svart. Hon är helt blind, kroppen har gett upp och hon sitter i rullstol, plågad av smärtor i de ben som inte längre vill bära. Alla vänner är döda, hon kan inte längre läsa tidning eller titta på tv, bara vänta på att hemtjänsten ska komma. Eller någon från vårdcentralen. Eller jag.

Men hon är klar i skallen. Kristallklar.

Då och då, allt tätare, blir det jojo-resor till och från sjukhus. För bara några dagar sedan kom hon ut från en avdelning där hon behandlats med antibiotika mot bältros som lett till ett ilsket bensår.

I morse var det dags igen. Ambulans till akuten. Oregelbunden hjärtrytm och andningssvårigheter. Trött. Svag.

Dottern och jag besöker henne på akuten när hon legat där i några timmar. Som vanligt oroar hon sig för att räkningarna ska bli betalda i tid. Jag lovar att ordna.

Plånboken, så. Mamma vill alltid ha mer än tillräckligt med pengar med sig till sjukhuset. För att kunna köpa de svindyra ögondropparna om hon blir liggande länge. För att kunna köpa halstabletter. För att kunna ge personalen pengar till kaffekassan.

Hon svär på att hon hade tre tusen kronor med sig när ambulansen kom. Sex stycken femhundralappar.

Vi hittar en femhundralapp i plånboken. Har mamma trots allt blivit lite virrig?

Jag dubbelkollar med den pålitligaste människan i världen som var med när ambulansen hämtade. Jodå, mamma hade tre tusen kronor med sig.

Nu finns det femhundra.

Någon har gjort ett klipp.

Det här inlägget riktar sig till dig som gjorde klippet.

Låt oss säga att det tar en minut att öppna en blind, 97-årig kvinnas handväska, rota igenom den, hitta plånboken, hala upp 2 500 kronor och låta dem glida ner i fickan.

En minut.

Det ger omräknat en potentiell timlön på 150 000 kronor och jag hoppas att du är riktigt stolt över din fingerfärdighet och finansiella kompetens. Jag hoppas också att du kan le när du ser dig själv i ögonen, när du möter dina barns (om du har några) blickar och att du sover gott.

Du är en tragisk symbol för det lägsta som existerar, en symbol för dem som slår mot de svaga. Och för ett moraliskt krackelerande samhälle. Dina handlingar leder också till att oskyldiga, hårt arbetande människor skuldbeläggs och misstänkliggörs i onödan.

Så sträck på dig. Var stolt över dig själv.

Och be till din Gud att jag aldrig hittar dig.