Jag sitter här och sitter, med kryckan bredvid och foten i den plastpjäxa som jag inte alls är god vän med.

Det skulle inte vara så. Just nu skulle jag vara långt borta, av många skäl.

Ödet ville annorlunda. Men snart, så.

Jag tittar tillbaka på ett omvälvande år. Ett år då jag drabbades av sjukdom, illvilja, ondska, orättvisa, mammas död och till sist en bruten fot.

Men också ett av de bästa åren i mitt liv.

Våren då de första solstrålarna lyste på porlande vatten och fick mig att se helt nya lösningar.

Dagarna i solen. Bilder.

De långa sommarnätterna med dig i det stora rummet mellan hav och natur, där orden och musiken flödade, där vackra tankar och viskningar avlöste varandra.

Nätterna som aldrig fick ta slut.

Höstrusket sedan, då jag fick mer värme, omtanke och kärlek i alla former, från fler människor än någonsin.

Och nu fortsätter det vackra.

Ni vet alla vilka ni är, ni vet hur tacksam jag är och att jag älskar er.

Julen blir den bästa på mycket länge. Lugn, inga krav, inga måsten. Jag och mina käraste.

Därefter – val på en livskarta där jag har fler möjligheter än på mycket länge.

Jag är priviligierad.

Samtidigt blir jag sorgsen när jag pratar med människor. Några ser fram mot de kommande helgerna men ännu fler är ångestfyllda.

Kraven tycks enorma. Någon bekymrar sig för hur dyrt det blir med julklappar, till människor de inte ens vill ge något till, men känner att de måste. Andra, många andra, gruvar sig för att fira tillsammans med människor de inte trivs med.

För att någon annan önskar, vill eller kräver det.

Illa. Det var inte så det var tänkt.

Ett liv, en gåva. Sekunder, minuter, timmar som aldrig kommer tillbaka.

Ett liv.

Ta en lång promenad i ensamhet. Fundera över vad du verkligen vill göra av det som är kvar.

Och gör det. Det går. Det är faktiskt bara en människa som kan bestämma det.

Du.

Jag önskar dig och ro och glädje under helgerna.

Och ett hälsosamt, lyckligt, alldeles fantastiskt 2020!