Det är allvar nu.

Det här med pandemin är på många sätt i hög grad förvirrande.

Å ena sidan är den förfärlig. Ingen vet med säkerhet när ett fungerande vaccin kan vara tillgängligt. Människor blir arbetslösa, sjuka och dör. Företag går i konkurs på löpande band. Gator ligger öde. I många länder är upplopp och plundring redan vardag.

Å andra sidan kommer dödssiffrorna inte i närheten av dem som visar hur – under normala förhållanden – många som varje dag, året runt, dör i malaria, tyfus, svält, krig, hjärt- och kärlsjukdomar, trafikolyckor, självmord och annat elände.

Men våra media gör sitt bästa för att piska upp paniken hos oss.

Varje dag.

De flesta länder har enats om stränga regler för att begränsa smittan.

Sverige, landet som alltid vet bättre, går en annan väg.

Jag är varken läkare, forskare eller epidemiolog, så jag ska egentligen inte yttra mig om vad som är rätt och fel.

Men vissa saker upprör mig mer än andra.

För någon vecka sedan arrangerade Systembolaget (ägt och drivet av staten, för helvete!) en vinutförsäljning (hallå!) i butiken i PK-huset i Stockholm. Detta jippo orsakade hundratals meter köer där människor glatt stod för nära och hostade på varandra.

Om jag var diktator: 100 miljoner kronor i böter för Systembolaget. Minst. Och företagets VD Magdalena Gerger ställs till svars i tv. I direktsändning. För att sedan få sparken. Utan avgångsvederlag.

Läs hennes uppenbart icke helt ärligt menande uttalande här:

https://www.omsystembolaget.se/vart-uppdrag/omtanke-viktigare-an-nagonsin/

Så ordnade klädföretaget MQ utförsäljning i sina butiker. Resultat: Likadana köer av hostande, lågbegåvade människor.

Jag funderar.

Enligt min gamla tes om att det bara finns två språk som alla vi människor på jorden förstår – pengar och smärta – så får man ta till det andra när det första inte fungerar.

Till skillnad från i de flesta andra länder så har vi i Sverige hittills fått en frihet under ansvar. Bland annat:

*Vi får gå ut. Vi kan promenera på gator, torg och i skogar

*Vi kan rasta våra husdjur utan meter-restriktioner som i exempelvis Spanien

*Vi får köra bil utan restriktioner

*Vi bör inte, men kan om nödvändigt, resa inom landet

*Vi kan gå till de restauranger som följer rekommendationerna och ser till att gästerna håller avstånd

*Vi kan vandra runt i shoppingcentra

*Våra barn kan träffa sina kamrater

Och vad händer?

Naturligtvis bestämmer sig en alltför stor skara lågbegåvade individer att de vet bättre och gör som de vill.

De sitter tätt på uteserveringarna och skålar för sina permitteringspengar, för att det är ballt i city och för att solen skiner. De går nära andra i livsmedelsaffären och hostar på både dem och grönsakerna. Under påsken reste de mot bättre vetande till Skåne och Dalarna och fjällen och …

Kort sagt – de skiter i allt. Vilket naturligtvis ökar risken för en total lock-down för oss alla.

Det som bekymrar mig mest är egentligen inte just det. Utan mer att dessa människor faktiskt får rösta, ta körkort och försöka föröka sig.

Det är allvarligt, och dessvärre inget att göra åt.

Själv sitter jag hemma, isolerad sedan långt före pandemin av helt andra skäl.

Jag har inga problem med det. Jag har det bra. Jag har massor att göra, jag är omgiven av omtanke och kärlek.

Hur kan det bli bättre? Hur kan det vara svårt?

För övrigt skiljer det sig inte mycket från mitt vardagsliv före coronan.

Ensamhet, isolering, är inget straff. Det kan vara rätt nyttigt.

Tidigare har jag bekymrats mer över de kommande ekonomiska konsekvenserna av pandemin, än de rent sjukdomsmässiga. Att vi kanske är på väg in i det värsta tillståndet sedan depressionen. I ett Sverige som varit förskonat från – allt.

Men när verkligheten kommer nära, är det lätt att revidera sitt synsätt.

När rädslan tränger in, kastas vi alla närmare något högre vi vill tro på.

I kväll messade först några goda vänner att tre av deras vänner redan dött i den förfärliga verklighet vi nu lever i.

Sedan ringde L.

Hon är en vän som står mig nära. En på in- och utsidan mycket vacker människa. En kärleksfull människa, mor till fyra barn som behöver henne.

L grät och var fruktansvärt rädd. Hes, kunde knappt få fram några ord.

Hon har nyss tillbringat två veckor på sjukhus och svävat mellan liv och död, på grund av en kombination av olika tillstånd. Fyrtionio år och pigg, levnadsglad, framåt.

Nu livrädd och nyss införd med ambulans igen efter bara två dagar i hemmet. Livrädd.

Och i morgon?

Jag har, både förr och nyligen, legat tillräckligt mycket på sjukhus för att veta hur ångesten kan ta ett krampaktigt grepp runt halsen framåt natten, även när man inte är dödssjuk.

Men L har dessutom svårt att andas. Det är värre. Mycket, mycket värre.

Och hon vet hur mycket hennes fyra barn behöver henne.

De som hjälpte henne under dygnen hemma, men som nu inte får besöka henne.

Om jag trodde på Gud, skulle jag naturligtvis be för henne. Nu kan jag bara hoppas.

Hennes samtal blir ytterligare en påminnelse om mycket.

Om hur tacksam jag kan vara för min situation. Sjuk, ja, men långt, långt ifrån dem som nu lider på sjukhusen.

Om hur oerhört tacksam jag alltid har varit och är mot våra hjältar och hjältinnor inom vården. Jag låg inne på sjukhus långt före coronan, såg hur de gick på knäna redan då och jag törs knappt tänka på hur de har det nu. Så fuck you, politiker (oavsett partifärg) som monterade ner vården under flera år.

Vakna nu, för helvete!

Om hur oerhört tacksam jag är för de andra hjältarna och hjältinnorna – hemtjänstpersonal, distriktssköterskor, brandmän, poliser, väktare med flera – som varje dag jobbar vidare i riskzon för att upprätthålla vårt samhälles allra, allra viktigaste funktioner.

Om hur viktiga de små, nära sakerna är. Om hur viktig vänskapen och kärleken är.

Om hur viktigt det är att ge och inte bara hoppas på att få.

Om hur viktigt det är att förstå vad som verkligen är viktigt i livet.

Möjligen låter det kommande som religiöst dravel för den icke-troende, men:

Vi svenskar är, generellt sett, några ohyggligt bortskämda jävlar. Vi vet inte hur man stavar till naturkatastrof och vi har inte sett skuggan av ett krig på många hundra år.

Vi är inte offer för något.

Förrän nu.

Naturligtvis är det hemskt. Men ur kaos och elände kommer förhoppningsvis också något gott. På sikt.

Insikt om hur förbannat bra vi har det. Och om hur viktigt det är att vårda det lilla i det stora.

Ta hand om dig nu – och sedan. Ta hand om dina nära på det sätt du klokast kan. Följ det sunda förnuftets rekommendationer.

Och snälla, bli inte en av de där översmarta som tycker att det är kul att resa till where-ever eller sitta tätt på en uteservering i solen.

Det kan bli det sista du gör. Eller de runt omkring dig.

Och det vore väl synd, ändå?

Det är allvar nu.