Ewert Truut fimpade cigarretten och hällde upp ett glas whisky. När han gick genom vardagsrummet fram till fönstren noterade han att Alice Capone och Sotis hade krupit ihop tillsammans i den stora, mjuka kattkorgen.

Alice sov. Sotis spann.

Ewert tittade ut över Vasaparken och Odengatan. Klockan var sju på kvällen, det var beckmörkt ute och i skenet från gatlyktorna kunde han se att det föll en del blötsnö, som förmodligen skulle vara borta snabbt om det inte frös på under natten.

Vad hade de sagt på väderrapporten? Skulle det frysa på under natten? Han kom inte ihåg och i ärlighetens namn brydde han sig inte heller.

Det lackade mot jul och dagarna gick fort. Tack och lov försvann nätterna lika snabbt eftersom Ewert lade sig sent, hade svårt att sova och vaknade tidigt. Han och hans grupp, det vill säga både Carolina och Richard, den rödbetsjuicedrickande veganen från Södermalm, var lediga.

Irriterande.

Själv hade han likaväl kunnat jobba eftersom han inte hade den minsta aning om hur han skulle få juldagarna att gå. Men regionpolischefen Stefan Berger hade kallat in honom och sett bekymrad ut.

 ”Du har så mycket innestående komptid och semester att ta ut, att revisorerna påpekat att det överskrider alla tillåtna gränser.”

 ”Stryk hälften, då, om det är så förbannat petigt”, muttrade Truut.

”Du vet att det inte går. Gå hem nu, det är en order. Kom inte tillbaka förrän i början av januari.”

Och Ewert hade gått hem.

Till den lägenhet där katterna just nu var hans enda sällskap.

Och troligen skulle det förbli så under de flesta av helgdagarna.

Claudia hade rest till släktingar i Österrike tillsammans med sina vuxna barn. De skulle ägna en hel del av tiden åt skidåkning och visst, hon hade frågat Ewert om han ville åka med.

Av ren artighet.

Hon visste vad han tyckte om skidåkning.

Carolina skulle tillbringa den mesta tiden tillsammans med sin chilenska familj i förorten.

Carro hade vänligt frågat om han ville fira jul med dem.

Ewert hade artigt tackat nej och muttrat något om att han var upptagen. Carolinas forskande blick hade avslöjat att hon inte trodde på honom.

Tydligen skulle hon och familjen få besök av släktingar från Chile och Ewert tordes inte tänka på hur många som skulle tränga ihop sig i deras lägenhet.

Det var å andra sidan inte hans problem.

Hans problem var att han inte skulle få träffa Kim och Kayo, vilket smärtade honom.

Sonens nya förhållande med den odräglige Gunnar, en man i hans egen ålder, var en nagel i ögat på Ewert. För det första hade mannen, som säkert sysslade med något olagligt, omoraliskt mycket pengar. Han skröt gärna om det, spred dem omkring sig och skämde bort både Kim och Kayo på ett sätt som var ohälsosamt. Dessutom hade han den dåliga smaken att säga att han var Kayos nye farfar.

 Fan ta karln.

 Ewert hällde upp mer whisky, tände en John Silver och drog några djupa bloss.

 Gunnar hade naturligtvis bokat en resa i första klass till någon lyxig hotellanläggning på en karibisk ö som Ewert inte ens kunde uttala namnet på.

Där skulle de stanna i fjorton dagar.

Kayo var förstås överlycklig. Gunnar hade berättat för henne att hon skulle få bada i ett turkosfärgat hav, att hon skulle få en egen kokosnöt och hur mycket glass som helst. Hon skulle få åka med fina båtar och kanske till och med flyga fallskärm.

Gunnar hade inte frågat om Ewert ville följa med.

Fan ta karln.

Och om något hände Kayo så skulle Ewert personligen strypa honom.

Han sammanfattade läget.

Ingen Claudia.

Ingen Kim och ingen Kayo.

Ingen Carolina.

Vem mer hade han?

Ingen, mer än katterna.

Nere på gatan gick en ensam man långsamt med en portfölj i handen. Var han på väg hem till sin familj, eller var han lika ensam, lika rådvill mitt i livet, som Ewert själv?

Nåja, han hade varit ensam förr och det skulle säkert komma tillfällen när han var ensam igen. Och i ärlighetens namn – var inte julen överreklamerad? Som barn tindrade man med ögonen inför årets högtid och tanken på att bli överöst med paket. Som vuxen såg man hur barndomens vackra fantasier hade förvandlats till ett desperat, kommersiellt jippo där butikerna började skylta och spela julmusik redan i oktober.

Det borde vara straffbart.

Ewert gick bort till skivspelaren och satte på On every street. Han log när han tänkte på den där natten på klubben, vad den nu hette, när de hade dansat till just den låten.

Han och hon, vad hon nu hette. Hon som senare på natten följde med honom hem, men var försvunnen nästa morgon.

Tjugoåtta år sedan.

Ewert suckade.

Tiden gick alldeles för fort och han hade kastat bort alldeles för mycket.

Begått misstag. Sårat människor.

Gjort sig själv illa.

Han upptäckte att glaset var tomt och frågade sig själv om han ville ha mer.

Tja, vad fan. Han skulle inte jobba nästa dag och risken för att krimjouren skulle ringa in honom mot Bergers order, var försumlig. Men kanske hellre ett glas rött än ytterligare en whisky.

Ewert hämtade vinet och återvände till fönstret mot Odengatan.

Han betraktade tankfullt människorna som passerade på trottoaren, de som klev av och på bussen. Ungdomar, par, mammor med barnvagnar, äldre som hade svårt att gå.

Människor. Storstadens puls.

Han älskade det och samtidigt saknade han stillheten som rått när han bodde i huset vid havet i Skåne.

Havet var stillheten, lugnet. Hårdrock för nervvrak.

Men var sak hade sin tid och nu var han tillbaka i sitt älskade Stockholm. Om inte Gud eller Djävulen eller Berger hindrade honom så tänkte han bita sig fast här resten av livet.

Med undantag för små utflykter hit och dit, förstås.

Signalen från mobilen avbröt Ewerts tankar och han rynkade pannan. Han kände inte igen numret på displayen. Säkert en av de där förbannade digitala kackerlackorna, telefonförsäljarna, men i så fall skulle han få sig en rejäl avhyvling, vare sig det var jultider eller ej.

”Truut.”

Rösten i andra änden lät sliten men var välbekant:

”Hej, det är jag.”

Ewert stelnade till och kände hur pulsen ökade.

Tomten.

Den riktige tomten.

De hade varit goda vänner i sextio år. Tomten var en redig karl, som levde som de flesta tio månader om året. Han hade familj och avbetalningar, bodde i radhus, tvingades gå på a-kassa i långa perioder, hade för höga kolesterolvärden och tog väl några järn för mycket. Men, tänkte Ewert, en hyvens kille med glimten i ögat och massor av yrkesstolthet.

”Kul att höra ifrån dig”, sa Ewert. ”Det var länge sedan.”

”Ja, du vet hur det är, jag är ju lite säsongsbetonad, hehe. Vad sysslar du med?”

”Mest det gamla vanliga. Mord och annat elände.”

”Ja, men nu, just nu?”

”Inget speciellt. Tar ett järn och funderar över livet.”

”Har du lust att göra det tillsammans med mig? Jag behöver någon att snacka med. Inte nog med det vanliga trasslet, nu är det ju den förbannade Coronan också.”

Ewert blev tyst.

Tomten hade rätt. För svenskarnas skull hade året förmodligen varit det värsta efter andra världskriget. För ett land som varit förskonat från både krig, svält och naturkatastrofer hade viruset vänt upp och ner på allt. Företag hade gått i konkurs, människor hade blivit arbetslösa och det hade slagits rekord i skilsmässor sedan par fått klättra på varandra i hemmet sju dagar i veckan.

Under året som gått hade han hört en rad konspirationsteorier, den ena värre än den andra, om hur viruset hade uppstått. Hans favorit var att det hela var en komplott där Putin, CIA och kineserna gått ihop, men att alltihop styrdes av en ond, extremt rik man som satt i sin källare i Skövde. Enligt berättaren var det mera oklart vad vare sig ryssarna, amerikanerna, kineserna eller Skövdebon skulle tjäna på en världsomspännande pandemi, men något jävelskap var det …
Ewert, som roades av konspirationsteorier, hade skrattat gott åt historien. Däremot hade skrattet fastnat i halsen när han i många situationer tvingats bära skydd över näsa och mun och tyckt att det var svårt att andas. Han hade blivit illa berörd av att läsa hur sjukvårdspersonal pressades till omänskliga insatser, hur gamlingar dog som flugor på äldreboenden och undrat om politikerna medvetet lät det sistnämnda ske för att spara in på pensionsutbetalningar.

Pandemi. Elände. Och allt detta på grund av att käppkineserna inte kunde låta bli att steka hundar och äta fladdermöss, tänkte Truut. Jävla fasoner!

”Är du kvar?” undrade Tomten. ”Vad säger du?”

”Ehm, ja … visst, varför inte?”

”Det ligger en hyfsad pub på Fleminggatan, jag kan vara där om en halvtimme om trafiken inte är för jävlig och jag hittar en parkering.”

Truut kvävde ett skratt. Hur fan parkerade man en släde och en hel hoper renar i en stad som tönten till trafikborgarråd hade lyckats förstöra för allt som hette biltrafik?

Han kastade en blick på klockan.

”Inga problem, jag kommer. Om jag är där före dig så tar jag ett bord. Whisky?”

”Trodde aldrig att du skulle fråga. Vi ses!”

Ewert tog på sig slips och kavaj. När han gick mot hallen kastade Sotis ett sömnigt öga på honom.

”Sköt om dig och mamma nu”, sa Ewert. ”Jag kommer snart.”

På gatan ringde han efter en taxi som tog honom till puben på några minuter. Ewert tog ett bord, beställde två whisky och studerade menyn. Han hade visserligen ätit middag några timmar tidigare, men något litet skulle han väl ändå kunna få ner.

Tomten kom flåsande in på puben något senare än avtalat. Han stannade till, slet av sig munskyddet och tryckte ner det i en ficka medan han muttrade något. Ewert tyckte att han såg sliten ut och betydligt smalare än året innan. De skakade hand och lyfte sina glas till skål.     

”Hur är läget?” undrade Ewert bekymrat.

”För jävligt”, stönade Tomten. ”I år känns det värre än någonsin”.

Han tog sig åt ryggen med en grimas:

”Coronaeländet orkar jag inte ens snacka om. Du vet, jag har fått några vansinnesdirektiv om att jag inte får ha mer än åtta renar och fyra nissar men det skiter jag i – idioterna som styr landet kan ju själva komma och jobba med mig ett tag så att de får se hur det är. Sedan är det dom här datorerna. Jag knäcker mig på att kånka på laptops och surfplattor. Varför kan dom inte ge ungarna raggsockor som förr? Och vet du vad – ungjävlarna i förorterna skriver att de vill ha pistoler och handgranater i julklapp! Några av dem kallade mig för ’bror’ och kastade tomflaskor mot oss. En av renarna fick en i skallen och blev alldeles snurrig. En annan jävel i såna där gymnastikbyxor med vita ränder på, försökte tända eld på släden. Lymlar! Stryk skulle de ha!”

Sedan berättade han om allt det andra och Ewert lyssnade uppmärksamt.

Det var stressigt. Efter tio månaders arbetslöshet fick Tomten jobba häcken av sig och hann inte med i alla fall. Dålig lön, hemska arbetstider, påtända renar och visstidsanställda nissar som knappt förstod svenska, hörde till vardagen.

”Sen är det alla dom här nya reglerna. Varje år ska jag in på utvecklingssamtal. Då sitter det någon fjolla där och lägger huvet på sned och undrar vad jag tycker om min yrkesroll och om jag har utvecklats. Är dom helt jävla pantade? Ett paket är ett paket och en släde är en släde – vad finns det att utveckla, liksom?”

Tomten tog en klunk whisky och fortsatte:

”Är det något dom borde utveckla så är det transporterna”, muttrade han. ”Jag har åkt omkring i den där slädjäveln så länge jag kan minnas. Den har varken hands-free, värmestol, ABS, GPS eller fram-medsdrift. Den är helt enkelt livsfarlig, och jag vet inte hur många gånger vi har åkt i diket de senaste åren. Renarna är väl inte världens miljövänligaste heller – de skiter ju ner hela stan under ett pass. I år la jag in om att få en Chevavan istället, men det finns inte pengar, säger chefen. Tänk dig själv – Transport skulle aldrig godkänna att en enda av deras andra gubbar körde en meter under samma villkor som jag, med överlass och allt!”

Truut nickade eftertänksamt. Tomten frågade hur han hade det, Ewert gnällde lite för sakens skull men konstaterade att Tomten hade betydligt värre problem.

Och fler.

Mannen med den röda luvan och det stora skägget tömde sitt glas.

”Man börjar ju bli till åren”, sa han bekymrat. ”Att gå arbetslös större delen av året är knäckande för självkänslan. Och inte nog med det. Nu känns det som om ingen riktigt vill ha en ens under högsäsong! Man ska fortfarande riskera att bryta ryggen av sig varje gång man kastar sig ner genom en skitig skorsten, eller snubblar uppför en villagång som ingen skottat, bara för att se ungjävlarna klistrade framför en dator istället för att tindra med ögonen. ’Tomten kommer’, säger föräldrarna. ’Vem bryr sig?’, säger ungarna och kollar in våld på Internet istället. Nääe, det var bättre förr. Kan man få en whisky till, förresten?”

Ewert kände vart vinden blåste, så han beställde in en hel flaska. De flyttade från bardisken till ett mysigt bås med levande ljus och allt. Båda kände att de ville ha något att tugga på.

Truut vinkade till sig servitrisen.

”En liten trevlig jultallrik, kanske?” frågade hon och sneglade undrande på Tomtens kläder.

”Nej för faan!” röt Tomten.

Flickan hoppade till och såg nervös ut.

”Förlåt”, muttrade Tomten. ”Jag menade inget illa. Kan du inte bara fixa ihop lite plock som inte är så juligt? Och ingen korv, tack…”

”Detsamma för mig”, sa Ewert. ”Och en sup skulle inte sitta i vägen.”

Hon skrev febrilt i sitt lilla block och gick iväg.

Ewert frågade om Tomten kunde lita på nissarna nuförtiden? Den gamle vännen såg en aning bedrövad ut när han svarade:

”Äh, det är mest skit med dem. Förr hade jag samma killar heltidsanställda året runt. Vi var ett bra gäng som kunde planera ordentligt. Men för några år sen blev alla uppsagda och bara vi tomtar fick söka om våra tjänster. Nu får jag plocka in ALU-praktikanter och FAS 3-folk och nyanlända som nissar varje år. Alla ska läras upp från början men de skiter i vilket. Några hänvisar till en annan religion och resten bryr sig inte, för de vet att de får sparken om någon vecka i alla fall.”

Nedskärningarna hade fått andra effekter också, berättade Tomten. Förr var landet uppdelat i distrikt, som servades av ett helt gäng tomtar under en chefstomte. Men efter att hälften fick sparken, utökades distrikten till orimliga proportioner.

”Vi hinner helt enkelt inte. Hur ska jag ska kunna dela ut klappar från Linköping till Östersund på en kväll? Det räcker med att en liten parvel gillar mig, vill att jag ska snacka en stund eller leka med hans nya iPad, för att schemat ska spricka. Eller att en ensamstående mamma tänder till, bjuder på ett järn och vill att man ska stanna en stund efter läggdags. Då går allt åt skogen. Förra året var det ett gäng i Gävle som inte fick sina klappar förrän i mars, för att jag inte hann med. Och den utdelningen fick jag inte ens betalt för.”

Maten kom in, de åt lite under tystnad och skålade. I smyg betraktade Ewert sin gamle vän. Han såg verkligen sliten ut.

”Hur är det med Majsan och ungarna då?” frågade Truut.

Tomten suckade tungt:

”Det är väl bättre nu, men vi hade en kris för ett tag sen. Jag hade ett prassel med en hemmafru i Götene förra julen … ”

Ewert höjde på ögonbrynen.

”Va? Finns det fortfarande hemmafruar? Jag trodde att det var politiskt inkorrekt.”

”Hähä, en och annan, bara”, frustade Tomten. ”Och du har rätt, de få som vi har kvar får vi väl lägga i formalin och ställa på museum snart. Annars gör väl Miljöpartiet cykelbanor av dem, hähä!”

Han fortsatte:

”Det var förstås korkat av mig att leka med den där damen, något slags ålderskris kanske. När Majsan fattade vad jag höll på med började hon prassla med en av mina nissar, så jag blev riktigt sur. Vi har börjat om på ny kula, fast det är lite gnissligt mellan oss och vi bråkar rätt ofta. Hon har till och med föreslagit att vi ska fira jul på skilda håll för att få en paus från varandra. Och så tjatar hon om att jag ska skaffa ett bättre, mer regelbundet jobb med mindre bråk. Jag fick ju på käften förra året…”

”Va?” sa Ewert. ”Berätta!”

Tomten skakade på huvudet:

”Jag kom ut från en hyreskåk mitt i Stockholm och skulle kasta upp tomsäcken och sticka. Men släden var omringad av ett gäng såna där militanta veganer som höll på att spreja slagord på den och försökte tända eld på den, medan några andra försökte släppa loss renarna. Jag undrade förstås vad fan dom höll på med? Någon liten veganbrud började yra om djurplågeri och att dom inte ställde upp på att djur misshandlades. Jag sa att hon kunde ta sig i häcken och då sa hon att det var autonoma sexuella trakasserier – vad fan det nu ska betyda – och sen var festen igång. Dom var väl en tre, fyra stycken som hoppade på mig, men akta dig vad däng dom fick! Jag brukar ha ett baseballträ liggande i släden, just in case, och nu fick dom smaka käpp. Men ett par snytingar fick jag ju förstås. Sen drog jag som fan därifrån. Men du vet, nu är det inte lätt att veta vad som är startsträcka och inte. Det är gångbanor och feministiskt snöröjda cykelbanor och fan och hans moster. Dessutom är hela söder fullt av såna där kommunisthipsters på sparkcyklar med batteri. Jag brukar av misstag sopa omkull några av dem med släden, höhö…”

Truut skakade på huvudet.

”Ja du, jag har fått in en sån där vegantjomme i min grupp också. Han är visserligen inte militant, men han försöker få mig att dricka hemmagjord rödbetsjuice.”

”Fy för helvete!”

”Mmm, men hittills har jag lyckats spola ner den i toaletten.”

Tomten smakade på sin whisky.

”Nääe”, sa han fundersamt. ”Det börjar bli för bra det här. Det är inte alls som det var förr. Man skulle dra från hela skiten…”

Ewert nickade fundersamt.

”Vad skulle du vilja göra istället?”

”Tja”, man har ju haft lite tid att tänka under de här åren. Memoarer verkar ju patetiskt, varenda snattande politiker och otrogen kändis skriver ju snyftböcker för att få förståelse. Men att ligga näck på en strand i Västindien vore ju inte helt fel. Öppna en bar kanske. Eller bara läsa bra deckare. Den där Öhrlund ska skriva riktigt bra säger dom, har du läst honom?”

Truut fick en hostattack och tog en rejäl klunk whisky.

”Mja, medioker, är väl mitt bästa betyg. Dessutom brukar han sno mitt stambord på Ritorno. Men å andra sidan räddade han mig från en galen stalkerkärring vid ett tillfälle, så lite cred får han väl ha.

Tomten nickade.

”Ja, i alla fall så tror jag att jag söker sjukpension efter den här säsongen. Tror du att dom accepterar sönderfrusen röv som arbetsskada, he-he?”

”Fan vet”, sa Truut. ”Försäkringskassan lär ju inte vara att leka med. Jag tycker att du ska välja en annan väg och hävda psykiska problem för att du blivit kränkt och sexifierad och allt vad det heter numera. Eller – Ewert vek sig dubbel av skratt och frustade – är du genusneutral?”

”Fuck you too!” skrattade Tomten och höjde glaset till skål.

Det blev en lång och glad kväll, trots allt.

När Ewert och Tomten vacklade ut från puben stod släden snett parkerad halvvägs upp på trottoaren. En p-bot på ettusen trehundra kronor satt fasttejpad på sidan.

”Ge mig den där”, sa Truut, ”så ska jag få den avskriven. Jävla trams, det här är ju tjänsteutövning, kan man säga.”

 Renarna stod där och glodde, hängde med huvudena och tuggade på något.

Tomten erbjöd Ewert skjuts hem, men han avböjde.

”Jag tar en promenad, det piggar upp. Men du, om Majsan menar allvar med att ni ska vara på skilda håll i jul, så kanske du har lust att komma hem till mig? Jag sitter också ensam. Det blir inget märkvärdigt, lite enkel mat och några supar. Vad säger du?”

Tomten sken upp.

”Det låter inte illa alls, bara jag blir klar med utdelningen i tid. Jag ringer dig. Ta det lugnt nu.”

Det är det enda jag gör nu, tänkte Ewert. Tyvärr.

Han stod kvar och tittade när Tomten åkte. Det var en imponerande syn när renarna snedstartade uppåt och drog järnet. Långt inombords undrade Ewert oroligt om det, trots deras samtal nyss, var sista gången han skulle se sin gamle vän.

Ewert slog undan farhågorna och började långsamt gå hemåt, uppiggad efter mötet med Tomten.

Plötsligt stod en ung man klädd i Adidasbyxor och huvtröja framför honom.

Han hade en fällkniv i handen.

”Ey, brorsan, hit med mobilen och cash, va?”

Ewert kände sig plötsligt oerhört gammal och trött. Förr kunde man gå hem från krogen i lugn och ro utan att något yngel skulle komma fram och jävlas.

Han spände ögonen i den som hade tänkt sig en karriär som rånare.

”Din morsa!”

Grabben tittade storögt på honom och brast ut i gapskratt.

”Jag är aina”, fortsatte Truut. ”Gå hem nu innan barnprogrammen är slut och innan jag ger dig fett med pisk och dänger dig i finkan. Och ta hit knivjäveln! Shoo bree!”

Pojken lämnade över kniven och blev stående lutad mot en husvägg medan han skakade av skratt.

Truut böjde ner huvudet för att grabben inte skulle se hans flin och gick vidare med raska steg medan han lät kniven glida ner i rockfickan, stolt över sina talanger när det gällde förortsslang.

Och kniven kunde ju vara bra att ha.

Medan han gick över S:t Eriksbron tänkte han att hans jul kanske inte skulle bli så bedrövlig i alla fall, i alla fall inte om Tomten kom förbi. Lite skinka, prinskorvar, kokt potatis, franskbröd och några supar. Kanske skulle han till och med göra egen senap, som på den gamla goda tiden.

Sedan kunde de koppla av och ljuga tillsammans.

Det kunde bli en trevlig kväll och katterna skulle naturligtvis få frossa i det bästa som fanns att få för dem.

Kanske skulle Ewert ge sig själv en teknisk nymodighet i julklapp. Byta VHS-spelaren mot en sådan där DVD, eller vad de hette. Visserligen var det irriterande att han skulle behöva köpa alla sina favoritfilmer i det nya formatet, men ändå.

Han hade råd och han var värd det.

Medan Ewert fortsatte hemåt i den kalla vinternatten med snön knarrande under sulorna, mindes han Victor Rydbergs ”Tomten”. Han tänkte på sin väns framtidsplaner och travesterade:

Midvinternattens köld är hård

veganer samlas på var gård

Smider planer i tung dimma

om att slå Tomten i midnattstimma

Men ack kommer planen

snöpligt till korta

När de plötsligt märker

att Tomten är borta

Snön lyser vit på fur och gran

snön lyser vit på taken

På en soldränkt strand ligger tomten,

ensam, glad och naken…