En hösteftermiddag träffar jag Jan Guillou i hans och hustrun Ann-Marie Skarps bostad på Östermalm i Stockholm för att prata skrivande.
Några gemensamma nämnare får oss att le. Vi har båda skrivit på Bonnierförlagens ljusgula manuspapper, med gamla skrivmaskiner av märket Halda. Vi har jobbat som reportrar på FIB-aktuellt och varit vänner och kolleger med den legendariske reportern Arne Lemberg, som 1979 sköts ihjäl av Idi Amins soldater i byn Katosi sedan han och två kolleger lyckats ta sig över Victoriasjön och in i det krigshärjade Uganda.
Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou har skrivit professionellt i femtio år och har fyrtiotre böcker bakom sig. Vid 68 års ålder har han sålt närmare elva miljoner böcker i Sverige. Han har suttit i fängelse för att ha avslöjat en svensk underrättelseorganisation, fått Stora Journalistpriset och försökt infiltrera ryska KGB.
Få författare är ärliga nog att säga att författande inte är något pretentiöst finlir utan hårt arbete. Jan understryker gång på gång att alltför få förstår det och att det finns alldeles för många (läs:dåliga) författare.
Vi diskuterar hantverket. Disciplinen. Verktygen.
”Jag sitter på vårt lantställe i skogen tio och en halv månad om året och jobbar. En av anledningarna är att jag då kan slippa alla krav från journalister.”
En vanlig arbetsdag vaknar Jan klockan tio och äter brunch medan han plöjer igenom en rad tidningar. Han svarar på mail och börjar arbeta vid tvåtiden på eftermiddagen. Klockan sex tränar han en timme, äter och ser Rapportsändningen på tv. Vid åtta återupptar han skrivandet och arbetar till tolv eller ett på natten.
Och han skriver fortfarande på maskin.
”Jag har skrivit på maskin i femtio år. Den är så inkörd i mitt nervsystem att jag varken kan eller vill byta ut den.”
Han hävdar också att den som arbetar med skrivmaskin planerar sitt skrivande bättre.
”Med datorn är det lätt att ändra, så man tror att det bara är att leka sig fram. Med skrivmaskinen blir det allvar, jag tänker efter mycket mer.”
När Jan började på FIB-aktuellt skrev han på en Halda medan de äldre reportrarna fortfarande skrev för hand. När uppstickaren påpekade att det gick snabbare på maskin log de äldre förstående och sa:
”Vi har skrivit för hand med Mont Blanc-pennor hela livet. Pennan är en förlängning av våra tankar.”
”Det är likadant för mig”, säger Jan. ”Det skulle inte funka att byta från skrivmaskin till dator.”
När det gäller disciplin använder sig författare av olika tekniker. Jan tillhör dem som vill skriva ett visst antal sidor per dag.
”Antalet varierar efter vilken typ av bok det är. När jag skrev Hamiltonböckerna använde jag ett ganska lätt språk och skrev tio sidor om dagen. I Arn-serien var språket mer artificiellt, jag skrev betydligt långsammare och det blev kanske fem sidor per dag. I den senaste romanen – Brobyggarna – skildrar jag delvis tidigt 1900-tal, använder åter ett annat språk och presterar kanske åtta sidor per dag.
Jan Guillou har många gånger citerats för sina uttalanden om att ”inspiration är för amatörer”.
”Författande är ett hårt arbete, ingen lek. De som talar om inspiration söker en undanflykt. Vad det handlar om är att sätta sig och få ner skiten på papper.”
Det svåra, menar Jan, är att komma igång och få upp farten. Därför har han utvecklat en egen teknik:
”När jag skrivit klart för dagen så slutar jag mitt i en mening eller ett ord. När jag sedan ska återgå till arbetet vet jag precis vilken tankegång jag var inne i.”
Några av de envisaste författarmyterna handlar om osunt leverne, sprit och droger. Är Jan en nykter eller en drickande författare?
”Visst dricker jag när jag skriver, men med måtta – det är ingen större idé att fortsätta när man inte hittar tangenterna längre. När jag var ung hände det att jag skrev när jag var riktigt full. Å andra sidan skrev jag på den tiden så franskt, romantiskt obegripliga texter att det i efterhand var svårt att avgöra huruvida de var påverkade av mitt alkoholintag eller inte.”