På DN Kultur i dag går poeten, skribenten och redaktören Aase Berg – med all rätt – till hård attack mot EU och unionens befängt låga arvoden när det gäller kulturella insatser.

Saken i korthet: Sveriges Författarförbund har (trots sina egna minimirekommendationer) erbjudit Berg att bli juryordförande i kommitén för nominering av en svensk ”emerging talent” till European Union prize for literature – EUPL. För sitt arbete – att bland annat delta i möte i Bryssel, utse en jury, hålla kontakt med sekretariatet, skriva en synopsis över verket, välja en antologitext, skriva en författarpresentation och en prismotivering – skulle Berg få 200 euro samt, i egenskap av ordförande, 92 euro i traktamente.

Envar som förstår vidden av arbetet inser också att ersättningen inte är något annat än en ren förolämpning. Enligt Berg valde dock Författarförbundet ändå att fråga henne eftersom de ”satt i skiten”, vilket enligt Berg innebär: ”Om inte Sverige presenterar en jury kommer den svenska priskandidaten att handplockas av EUPL:s kansli … ”

Så långt (nästan) allt väl. Jag håller oförbehållsamt med Aase Berg om att det får vara slut på tramset med att författare förväntas uppträda gratis i timmar eller dagar, medan ingen höjer på ögonen när en rörmokare debiterar 550 kronor för att köra fram bilen till porten, innan hin (jodå, går det med ”hen” så går det med ”hin” – lika fånigt blir det) har börjat jobba med det hin ska. Kulturmänniskor har i långa tider hunsats. Författare är ett yrke och naturligtvis ska det respekteras på samma villkor som andra yrken. Berg undrar också varför EU håller på med kultur överhuvudtaget. Som EU-motståndare håller jag med och vore tacksam om unionen istället på heltid ägnade sig åt ”viktiga” frågor som röda korvar, bananers vinklar, asfaltskvalitet, skatt på snus och kontorsförflyttningar mellan Belgien och Frankrike.

I sin affekterade prosa över EU:s kulturella missförhållanden använder Berg sig av uttryck som ”apdålig kioskvältare” och ”överpremierad slentrianpristagare” vilket vore lite kul, om hon inte namngav en svensk författarkollega som ett fasansfullt exempel.

Denise Rudberg.

Aase Berg skriver: ”Eftersom jag inte accepterar att jobba ideellt som juryordförande inom det som är Europas rikaste maktkrets (möjligen den italienska maffian undantagen) kommer alltså typ Denise Rudberg att bli kronan på verket i svensk litteratur. De mest kvalificerade böckerna, de som banar väg för mer lättsmälta efterföljare, har låga försäljningssiffror. Alla läsare begriper sig inte på spjutspetsforskning. Det är inte heller nödvändigt. Men den komplexa och nytänkande litteraturen är massläsningens osynliga draglok.”

Bortsett ifrån att Aase Berg inte riktigt har hängt med i de kriminella grupperingarnas maktstatus i Europa – när hon tror att den italienska maffian fortfarande är hotet – så blir de sista meningarna i stycket ovan intressanta. Vad hon säger, om jag inte missuppfattat precis allt, är att du som läsare är lika dum i huvudet som jag om du läser sånt som de flesta vill ha. Att ”de mest kvalificerade böckerna” har ”låga försäljningssiffror” väljer hon att inte kommentera. Ergo: Om du och jag inte läser dem så är det för att vi är korkade. Vi är en packe illiterata, obildbara, hålögda idioter som inte förstår vårt bästa när det gäller finlitteratur. I mitt fall innebär det också att jag – som författare i underhållningsträsket – får försöka leva med att min gravsten kommer att sakna text om att jag fick Nobelpriset.

Verkligheten ser ut så här:

Aase Berg är poet, har skrivit ett antal diktsamlingar, varit medlem i Surrealistgruppen i Stockholm och varit medlem i poesigruppen Köttkropp. Ett par av hennes böcker har publicerats på engelska och i Tyskland. Hon har också fått Aftonbladets litteraturpris – grattis!

Denise Rudberg har studerat dramaturgi i New York, varit tv-programledare i Sverige och på 14 år publicerat 16 böcker som sålt i över två miljoner exemplar!

I sitt debattinlägg hävdar Aase Berg också: ”Kultur är inte kul. Ingen jävel inom kulturen har kul, utom amatörerna.”

Jag tycker att kultur är skitkul. Men så tillhör jag ju också – tillsammans med Denise Rudberg och en rad duktiga författarkolleger – amatörerna i Aase Bergs ögon. Det får jag försöka leva med.

Det tragiska i det här är att Aase Berg sänker sig själv (och mycket viktiga argument inte bara mot EU-trams utan också mot att författare ska skrapa med foten och tacksamt arbeta gratis alltför ofta) genom att hänga ut en duktig, framgångsrik författarkollega som avskräckande exempel.

Min fru har en t-shirt med texten: ”Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”.

Det är en bra t-shirt. Klok text. Aase Berg borde ha en hel trave. Men om hon inte förstått att författare behöver stötta varandra så förstår hon säkert inte resten heller.

I sitt avslutande stycke skriver Aase Berg:

”Ni klarar er inte utan mig. Fatta … ”

Jag är inte helt säker. Be Denise om ursäkt så kan vi snacka om saken, ok?