Innan jag börjar hacka på Greklands ekonomi finns det ett par saker du bör veta.

Jag har haft förmånen att jobba på de grekiska öarna otaliga gånger under många år, och jag älskar dem.

Jag har grekiska vänner i Sverige och jag älskar dem.

Jag älskar grekisk mat, tycker att den grekiska flaggan är vacker, dricker gärna Ouzo och är missbrukare av fetaost och oliver.

Jag hatar Aten. Det är en riktig skitstad och den enda stad jag besökt i mitt liv för att sedan svära på att aldrig, aldrig sätta mina fötter där igen (men så blev det naturligtvis inte).

För några år sedan besökte jag än en gång den grekiska delen av Cypern, men nu som semesterfirare. Jag träffade en mycket rolig, norsk dam som arbetade som guide. Trettio år tidigare hade hon gift sig med en grekcypriot, flyttat med honom till Aten och senare till Cypern. De väntade då barn och hennes prioriteter handlade förstås om barnvagn, kombibil och sånt.

”Men han var som alla andra grekiska män”, suckade hon. ”Mercedes. Innan vi köpte barnvagn eller hyrde en vettig lägenhet skulle vi ha en Mercedes, den är de grekiska männens penisförlängare. Du kan åka runt på landsbygden här och se att fattigt folk bor i kåkar av korrugerad plåt men du kan ge dig katten på att det står en Mercedes utanför.”

Jag åkte med henne på en guidad tur i buss och såg att hon faktiskt hade rätt. Ute på vischan, in the middle of nowhere, stor fallfärdiga hus och plåtruckel med – i bästa fall – en åsna bunden utanför.

Och – en Mercedes.

Sens moral här är naturligtvis att dessa bilar inte är helt gratis.

Nu till min synnerligen raljanta kommentar om den grekiska ekonomin och det akuta läget:

Häromdagen såg jag i kvällspressen en bild av greker som köade vid en bankomat. Rubriken lydde:

Här köar de för att ta ut sina pengar.

Men så är det inte. Det borde ha stått:

Här köar de för att ta ut dina pengar.

Det är ju ingen hemlighet att landet lånat umpton ziljoner euro från EU och Centralbanken för att göra slut på dem och sedan låna umpton ziljoner euro till för att göra slut på dem och …

Tja, det är inte grekernas fel (de tycker att pengar är kul). Det är utlånarnas.

Alltså – vi.

Att låna ut umpton ziljoner euro till Grekland känns lika säkert som att låna ut femhundra spänn till en A-lagare på bänken i centrum, tro på hans vattniga hundögonblick och löftena om att han ska betala tillbaka.

Jag tycker visst att man kan ge pengar till A-lagare och jodå, jag har gjort det många gånger. Jag tycker bara att man ska vara realistisk nog att se det som en donation, inte ett lån.

Att sitta i skuggan, luta sig mot en vitrappad vägg, suga på en oliv och njuta av lite kallt vitt vin medan man gör små fyrkantiga bitar av fetaosten är mycket behagligare än att jobba, inte minst om man har lite bozoukimusik i bakgrunden. Att åka i en blänkande Mercedes är trevligare än att köra omkring i en solbränd, sexton år gammal Toyota. Att jobba tjugo timmar i veckan känns bättre än att jobba fyrtio, femtio eller sextio. Och – vad finns det egentligen för anledning att inte gå i pension vid fyrtio års ålder?

Sunt, grekiskt tänk. Som naturligtvis leder till konkurs.

Jag är varken statsvetare eller ekonom, men mitt stalltips är ändå att du varken nu eller sen investerar i grekiska fonder. Varför EU inte ”har råd” att låta landet gå i konkurs övergår mitt förstånd, men någonting säger mig att det krävs en liten förändring i det grekiska folkets grundläggande inställningar, för att landet ska komma på fötter.

Ty man kan inte leva av fetaost allena (du får gärna citera mig här ;o)).

Tro mig – jag är verkligen en av de första som vill att problemen ska lösa sig. För visst vill jag snart åka till de underbara, grekiska öarna igen. Bara jag slipper Aten, detta förpulade hål i jorden, som Gud glömde.

Eller valde att glömma.

Jag tror på fullt allvar att Gud nös och blundade just när han skapade Aten, tittade upp och sa Holy, fucking shit! innan han blundade igen och muttrade Nobody´s perfect …

Jag skickades alltså till Aten på jobb för en herrans massa år sen. Allt var grått, fult och hemskt, det stank av avgaser och jag fick lära mig att bilar vars nummerplåtar slutade med ojämn siffra bara fick köra på ojämna dagar och vice versa.

Detta löste atenarna genom att alla ägde två bilar så att de kunde köra alla dagar.

Alla människor vi mötte var deprimerade, sura och direkt otrevliga. Det var stora hål i gator och trottoarer och – långt före den allmänna energibesparingens tid – man kunde inte ha ström på hotellrummet om inte nyckelbrickan satt i en hållare i väggen. Alltså kunde vi inte ladda våra kameror och blixtar. Alltså tjuvkopplade vi omedelbart systemet.

När jag satt på toaletten kom jag ihåg min positiva frus beundrande ord om att grekerna faktiskt hade byggt de första toalettsystemen för typ tvåtusen år sedan eller så. Detta faktum imponerade mindre på mig när jag läste att man nu i modern tid skulle lägga bajset i en påse bredvid toalettstolen, för om man spolade ner det så skulle det bli stopp i rören. Den där skylten har jag för övrigt senare sett på ett antal turisthotell på de grekiska öarna – ett tema med variation: Ibland är det bajset man inte får spola ner, ibland är det toalettpappret.

Alla tiders.

När vi några dygn senare lämnade Aten och istället flög ut till de underbara grekiska öarna var min lättnad obeskrivlig.

Och – jag svor på att aldrig återvända.

Några år senare befann jag mig nära en krigszon. Vi blev evakuerade och av säkerhetsskäl som jag aldrig förstod fanns det bara ett ställe de kunde flyga oss till.

Aten.

Nästa morgon vaknade jag och min kollega på ett hotell bland hundratals barn och beslöjade kvinnor. Vi fick veta att mellanösterns prinsar och oljeschejker flugit dit sina familjer för att skona dem från det krig som knackade på dörren.

Jörn och jag drack grekiskt kaffe, stirrade på varandra och skakade på huvudena. Enligt uppgift skulle det ta flera dygn innan vi kunde få en SAS-flight hem till Skandinavien.

Så vi gick ut på stan för att köpa whisky. Massor av whisky.

Men det är en helt annan historia.