Jag minns den tid – när jag var liten valp, alltså – när man kunde tro på politikerna eller det åtminstone fanns en hygglig chans att de menade vad de sa.

Jag minns den också som en tid när man kunde förstå varför de sa som de sa, eller fattade de beslut de fattade.

Det var då, det.

Nu, inte minst valrörelsen 2014, tycks vara överraskningarnas tid. Dels för att valrörelsen inleds med lamare budskap än jag någonsin sett. Folkpartiet kan inte ens stava rätt på sina affischer och de andra har heller inte mycket att komma med.

Året har präglats av en skräck för Sverigedemokraterna, inte minst efter partiets stora framgångar i EU-valet. Mycket har handlat om att vråla ”nazister”, ”fascister” eller något annat ”-ister” åt partiet istället för att a) bemöta dem sakligt och b) framföra ett eget, bättre, politiskt alternativ.

Resultat: SD växer. Och växer och växer. Är plötsligt det tredje största partiet i Sverige.

Motståndarna ryser. Svenskarna ryser (nyktra, på dagtid. Med kartongvinet i näven går snacket i andra riktningar vid grillen i villaträdgårdarna, när sanningen kommer fram).

I går gjorde statsministern ett uttalande som fick både de egna och motståndarna att sätta kaffet i halsen. Enligt Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19374579.ab) sa han bland annat:

”– Vår bedömning är att den väldiga hänsynslöshet i en trasig värld vi ser i vår absoluta närhet  är så pass allvarligt att allt fler människor kommer att tvingas fly till Europa och Sverige, säger Fredrik Reinfeldt.

Statsministern bad därför svenska folket visa sympati för de människor som flyr för sina liv och kommer till Sverige. Han säger att flyktingströmmen kommer att nå nivåer liknande de under Balkan-krisen på 90-talet.

– Det leder till diskussioner hemma i Sverige, vad kommer det kosta och jag kan redan nu säga att det kommer leda till stora kostnader, säger Fredrik Reinfeldt. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas utrymme för det.”

Vad han säger kan jag, som amatörpolitisk kommentator, bara tolka på ett sätt:

”Ledsen, tjejer och grabbar. Det blir ingen bättre skola. Det blir ingen vettig åldringsvård nu heller. Försvaret kan ni glömma. Snuten och brandkåren får klara sig med det de har. Vägunderhållet får vänta. Skattehöjningar, mja, det får nog bli så. Vi behöver nämligen ta emot 60 000 flyktingar till. Eller 100 000. Eller – ännu fler. Vi har visserligen ingen plan för dem, inga bostäder, inga jobb och inga pengar. Men det skiter väl jag i, det viktiga är att världen tycker att vi är duktiga. En humanitär stormakt, det är vad vi är, minsann. Ingen behöver ju veta att de får tugga cornflakes i träbaracker i fem, sju år eller så, eller hur?”

Typ.

Jag kan, också som amatörpolitisk bedömare, bara tolka bakgrunden till uttalandet på följande sätt:

a) Reinfeldt har, över natt, i hemlighet blivit en slug Sverigedemokrat

b) Han har fått hjärnsläpp och tror att vänstersympatisörer plötsligt ska bli moderater

c) Han är en desperat, synnerligen taskig skytt och sköt sig i foten istället för att träffa Löfvén

d) Han har akut börjat sniffa enorma mängder kokain

Jag gissar på alternativ c. Men oavsett vilket, kan jag se hur Jimmie Åkesson och hans medarbetare gnuggade händerna av förtjusning och i dag meddelar partiet mycket riktigt att de ändrar kurs för skutan i valrörelsen för att nu be herr Reinfeldt redogöra för finansieringen av det hela.

Jag tror minsann att herr statsministern bjöd Sverigedemokraterna på ett par procent till i valet.

Tänk så det kan gå.

Nu är ju herr statsministern inte ensam om självstympning. När sossarna lyckligt meddelar att de fått partiets klokaste kvinna, Margot Wallström, att komma tillbaka, ropar de i nästa sekund på mannen som fick henne att försvinna med en rysning, Göran Persson.

Och Persson har en enda viktig fråga innan han meddelar om han återvänder:

”Får jag ta korna med mig?”

Ibland önskar jag att jag vore religiös.

För nu behöver Sverige hjälp från ovan.