Läser i tidningen att världen som vanligt är uppochner. Fredrik Jansson i Skellefteå, en stackare som fått benet amputerat, måste vart tredje år bevisa att det inte har växt ut (!) för att få behålla sitt handikapparkeringstillstånd.

Det får mig osökt att tänka på läkaren Gunnar Nordenstam som 2010 skrev en insändare till GP:

”Årets nobelpris i fysiologi eller medicin borde naturligtvis ha gått till
statsminister Fredrik Reinfeldt för hans upptäckt att inga svåra sjukdomar
behöver vara längre tid än ett år – en upptäckt utan motstycke i medicinens
historia och desto mer anmärkningsvärd som den gjorts av en medicinskt helt
oskolad person. Nu får han väl som många stora upptäckare före honom fått
göra stå över ett år och hoppas på sitt rättmätiga pris år 2011.”

Jag läser vidare i tidningen och ser att under de senaste veckorna har 300 arbetare svimmat i en H&M-fabrik (där minimilönen är 400 kronor i månaden) i Kambodja. Anledningen till svimningsanfallen tros vara farliga kemikalier i kombination med dålig ventilation.

Hå hå, ja ja, säger vi i Sverige och jag påminns nu om en diskussion nyligen, med en synnerligen politiskt korrekt medborgare i området (de flesta medborgare i området är politiskt korrekta upp till en viss rödvinsnivå – sedan sänks röstläget till viskningar och sanningarna förändras hastigt och drastiskt).

Grannen förfasade sig just över hur stackars människor i andra länder lever. Hur barn tvingas arbeta tjugotimmarsdagar för slavlöner bara för att slippa ett ännu värre öde – prostitution.

”Har du lust att betala 1 000 spänn för en t-shirt, då?” frågade jag. Han tittade oförstående på mig och jag fortsatte:

”Det är väl vad den skulle kosta om vi skulle använda ekologiska, krav- och rättvisemärkta material, transportera dem miljövänligt enligt alla konstens regler och låta svenska skräddare eller sömmerskor (finns de förresten, eller har alla dött ut?) sy de där t-shirtsen till rimliga löner med socialavgifter, VAB-dagar och allt.

Medborgaren såg pinad ut. ”1 000 är väl i överkant?”

”Inte vet jag”, sa jag. ”Men för 129 spänn blir det nog inte bättre än kemikalieförgiftade kambodjaner eller thailändska barn som jobbar dygnet runt. En hel del ska ju tjäna sin del av de där 129 kronorna, eller hur?”

Medborgaren funderade en stund. Sedan log han och sa: ”Förresten, vi har funderat på att måla om kåken! Vad tror du – om man kör fasaden i en pastellfärg och bryter av med ett mörkgrått staket som matchar de nya stenplattorna. Jag har en polare som känner några duktiga polacker och … ”