Det är inte svårt att bli upprörd när man läser nyheterna nuförtiden. Och – än en gång – undra var det tandlösa landet Sverige är på väg i sin hysteriska jakt efter att visa världen att vi är bäst på – allt.

För – några andra logiska förklaringar kan det rimligen inte finnas.

Vi börjar med Anders Eklund, mannen som sexmördade Pernilla och därefter lilla Engla. De senare misstankar som uppkommit om att han mördat ytterligare flickor, blev det plötsligt tyst om. Vad händer, polisen?

Nåja. Eklund fick, inte oväntat, rejält på käften i fängelset av två medfångar som inte uppskattar pedofiler och som hävdar att Eklund skrutit om vad han gjort. Efter att ha fått på truten fick Eklund mardrömmar och psykiska men. Nu vill han ha 57 000 kronor i skadestånd för lidande, och kommer sannolikt att få det.

Så långt allt väl. Även de som sitter i fängelse ska ha samma rätt som vi andra att vara skyddade från våld. Men här kommer det som gör mig kräkfärdig, och jag citerar en artikel i Aftonbladet:

”Samtidigt har Anders Eklund skulder på grund av skadestånd till hans mordoffers anhöriga, Engla Höglunds och Pernilla Hellgrens familjer. Sammanlagt är hans skulder till dem 683 227 kronor, och som ligger hos Kronofogden för utmätning. Skulle Eklund själv få skadestånd för personskada är det medel som är skyddade från utmätning enligt lag – under två år efter att han fått dem. Han kan fram till dess göra vad han vill med pengarna, enligt Jens Haggren, verksjurist vid Kronofogden. Men för att det ska råda utmätningsförbud måste pengarna hållas avskilda, exempelvis på ett särskilt konto. – Om han håller dem avskilda, och vill plocka ut de här pengarna och använda dem, kan han göra det. Så länge han håller dem åtskilda kommer inte vi åt dem, men han han gör det.”

Jag har tidigare läst om hur Eklund fått fnatta runt på permissioner för att köpa solglasögon och cd-skivor, medan jag känner ekonomiska brottslingar som aldrig krökt ett hår på någon, som fått sitta inspärrade i Kumlabunkern i åratal utan en permission.

Sjukt.

Att Eklund nu skulle få behålla 57 000 kronor medan de lidandes familjer får sitta och vänta på skitbelopp i ersättningar för att deras barn blivit mördade av en pervers man, är – sjukt. Att samhället skapat, tolererar och försvarar ett sådant system är ännu sjukare.

Lika illa: Bert Karlssons miljonförtjänster på flyktingboenden.

Mellan 1991 och 1994 stod Karlsson rygg mot rygg mot Ian Wachtmeister – båda ledare för missnöjespartiet Ny Demokrati (faktiskt ganska jämförbart med dagens sverigedemokrater) – och förklarade att invandrare och flyktingar var lika med ölbackar som de på olika scener flyttade runt i någon form av liknelse.

År 2000 förklarades partiet Ny Demokrati i konkurs.

Saken är att Karlsson på den tiden inte var speciellt intresserad av att Sverige skulle ta emot invandrare, allra minst flyktingar.

I dag välkomnar han dem med öppna armar och förklaringen är enkel.

Bert Karlsson, entreprenör och affärsman (det kan ingen ta ifrån honom) insåg blixtsnabbt att den förra regeringen ville leka Olof Palme och visa världen att det lilla landet Sverige är störst och bäst. Karlsson insåg lika snabbt att de tiotusentals asylsökande som snabbt skövlades in över gränsen inte hade någonstans att bo.

Det fixade Karlsson.

I dag har han kontrakt med Migrationsverket om att driva 29 flyktingförläggningar. 2 764 flyktingar finns i dag i hans boenden och enligt Bert Karlsson själv är han i stånd att öppna hur många förläggningar som helst. För säkerhets skull har han just köpt en fiskfabrik där han ska laga mat till de egna flyktingförläggningarna och därmed spara pengar.

I dag fakturerar Bert Karlsson Migrationsverket 829 000 kronor per dag (!) för att utfordra flyktingar i träbaracker med corn flakes. Liksom flera av sina konkurrenter visar han också en vinstmarginal på över 50 procent.

Förstå mig rätt. Jag har absolut ingenting emot fri företagsamhet och vinster.

Däremot blir jag illamående av hyckleri.

I den senaste valrörelsen – för övrigt den tamaste i svensk historia där inget av de etablerade partierna tordes stå upp för en åsikt eller linje förrän i de sista, skälvande timmarna – blev det plötsligt väldigt viktigt att framhålla att vinster i välfärden var sjukt. Därför bestämde sig också så kallade kvinnovänliga partier som FI för att sparka sina egna kvinnor i magen genom att skrika om att RUT-avdraget (fult!!) måste avskaffas omgående! Därmed kunde man snabbt ta de kvinnor som äntligen blivit fria och egna företagare, och kasta tillbaka dem ner i ett underbetalt svartpenningträsk, allt med statens goda minne. Snyggt.

Att bedriva sjukvård eller skola med egna pengar var precis lika fult och det bästa vore att kasta ägarna på bål.

Att däremot för en sekund diskutera hur många tiotals miljoner av skattepengar Bert Karlsson, Attendo, Tofta Snickeri AB, Kulthammar AB , Amfa Finans AB och alla de andra, tjänat på att inhysa flyktingar, var inte aktuellt i valrörelsen.

Eller nu.

Därtill är potatisen alltför brännande het.

För så här ligger det till:

Den förrförra, socialdemokratiska, regeringen bestämde sig för att skyffla in flyktingar hit utan att ha någon som helst plan för integrationen. Regeringen Reinfeldt beslöt, till sina trogna väljares förvåning, att förvalta arvet och slog under sina åtta år vid makten svenskt rekord i att ta emot flyktingar, Utan någon plan. Den senaste rödgröna regeringen tänker utan omsvep axla tidigare beslut och nästa år förväntas vi ta emot fler än tidigare – mellan 95 000 och 110 000 flyktingar,

En hel stad. En stor stad! Utan plan. Utan bostäder. Utan utbildningsmöjligheter. Utan jobb, Utan möjligheter att ingå i samhället.

”Men”, skriker de svenska politikerna till världen medan de slår sig för bröstet, ”titta på oss, titta hur duktiga vi är! Vi tar emot fler flyktingar än USA, numerärt!”

Och resten av världen: ”Mhmm, aha. Skitbra, Sverige … *gäsp*.

Det sket sig, Reinfeldt och Löfven. Ingen är imponerad. Men ni, vi, sitter med ett ansvar ni aldrig förstått vidden av på riktigt. För att det här handlar om människor, inte om en sketen politisk kampanj eller att visa världen hur fantastiskt lilla Sverige är. Det handlar om att ha en Plan, om att kunnat erbjuda boenden, utbildning, mat, trygghet och samtidigt kunna ställa krav för vad som gäller för en integration. Om att kunna ge dem som kommer hit värdighet och respekt. Och ni har lyckats med  – noll.

Jag förstår att Bert Karlsson fakturerar 829 000 kronor om dagen och garvar hela vägen till banken. Om jag hade haft några miljoner över och varit skrupelfri så borde jag naturligtvis gjort samma sak – köpt ett antal konkursade kursgårdar, fyllt dem med Spikasängar och ringt Migrationsverket och erbjudit mina tjänster.

Jag kommer inte att göra det (men jag är oerhört avundsjuk på möjligheten att bli miljonär på Reinfeldts och Löfvens hyckleri). Men andra gör det. Fine och fair. Men då vill jag från och med nu inte höra en enda diskussion om vinster i välfärden.

Ty om läkare inte tillåts driva egna sjukhus när statliga vårdinrättningar inte har tid att ta emot, då vill jag inte heller se Karlsson bli miljardär på att Reinfeldt och Löfven ska hyckla inför en värld som inte ens tror på cirkusen.

Så – hur ska vi ha det, Sverige?