Prioriteringar.
”Vi tar ansvar.” ”Jag tar ansvar.” ”Sakliga, ansvarsfulla diskussioner över blockgränsen.”
Har du hört det förr?
I skrivande stund sitter våra högt avlönade politiker vid kaffeborden och pratar, två månader efter valet. Och prioriteringen är klar – diskussionerna handlar inte om LSS-barnen, om cancervården, om miljöförstöringen, om de hemlösa på gatan, om fattigpensionärer utan mat, om stressen i sjukvården, om att busschaufförer och poliser hotas till livet, om våldtäkter, misshandel, överfall, rån och dödsskjutningar.
De handlar om makt. Och i huvudsak om hur partier som fått mindre än nio procent av väljarnas röster ska stoppa landets tredje (eller näst, beroende på undersökning) största parti från att få något inflytande.
Jag borde inte vara förvånad, men är det ändå. Det är ju folket som genom röstning har velat ha det så. Men varför?
Mer beklämd än förvånad blir jag när jag läser om den nya terroristrapporten från SÄPO och Polisen.
Läs mer om rapporten här:
I korthet talar den om att antalet islamistiska extremister i Sverige på få år har växt från några hundra till flera tusen. SÄPO har tidigare uppskattat antalet till minst 2 000 och nu uppges 785 av dessa vara ”centrala individer”. Vad det innebär kan vi ju fundera över en stund.
Jag har frågat flera poliser om vilka resurser det skulle behövas för att dygnet runt-bevaka dessa och hindra dem från att utföra terrorattentat. Svaren har varit lika – med hänsyn till skiftgång, sjukdom, semestrar, utbildning och annat skulle det krävas tio poliser per extremist. Totalt över 20 000, alltså (vad det skulle kosta törs jag inte räkna på). Poliser som inte ens finns i tider där myndigheten inte klarar av att hålla reda på de tomtar som roar sig med att skjuta ihjäl varandra – och andra – var och varannan dag.
Vi står alltså med byxorna nere.
Men grundfrågan är inte hur vi ska klara att bevaka extremister.
Frågan är varför de får finnas här.
Enligt rapporten är 71,7 procent av extremisterna födda utomlands. 26,4 är födda i Sverige och har en eller två föräldrar som är födda utomlands. Endast 1,9 procent är födda i Sverige och har två föräldrar som också är det.
Enkel matematik säger alltså att 562 av extremisterna kunde ha stoppats från att överhuvudtaget komma in i Sverige om underrättelsetjänst, SÄPO, polis och migrationsverk hade fungerat optimalt, haft ett bra samarbete och framförallt – mandat från våra nervösa politiker som biter naglarna av sig för att inte kränka någon eller få rasiststämpel på sig. Om vi dessutom hade haft effektiva lagar som förbjuder all form av kopplingar till terrorism, hade dessa 562 också kunnat utvisas permanent.
Kuriosa: 13,5 procent av extremisterna är kvinnor. Och av alla konfliktresenärer (svenskt, fint ord, avser dem som – ofta på vår bekostnad – flytt hit men reser till Syrien och Irak då och då för att kriga innan de kommer tillbaka till kaffe och kanelbullar) var 25 procent kvinnor.
Min fråga är:
Varför vill någon svensk ha det så här? Medan skötsamma, duktiga invandrare – som jobbat hårt, startat företag, gett andra människor jobb och byggt ett nytt liv här – utvisas på grund av idiotskäl som att de tagit ut för lite lön eller semester, kan extremisterna lugnt fortsätta hämta bidrag för att bygga upp sina celler och planera nya dåd mot landet som föder dem.
Logik? Översätt det här till att du varje dag ger pengar till någon som hotar dig och din familj, lägger bomber utanför dörren eller skjuter på er. Troligt?
Resultatet av den svenska flatheten blir som det blir. Exakt hur många terrorangrepp SÄPO har lyckats förhindra får vi dessvärre inte veta. Men det vi vet räcker bra.
Taimour Abdulwahabs familj flydde från Bagdad och hamnade i Tranås. Efter en resa till England blev Taimour ”radikaliserad”. Han ansåg att regeringar i väst inte hade någon rätt att vara i Irak och Afghanistan och hans lösning på problemet var att bli Sveriges förste självmordsbombare.
Den 11 december 2010 skrev han i ett meddelande till SÄPO att han åkte till Stockholm för ”Jihad”. Sedan körde han till huvudstaden och tände eld på sin Audi, i vilken han lagt fyra bensindunkar och gasoltuber. Bilen exploderade och började brinna. Därefter promenerade han med en bomb på kroppen bland julhandlande människor längs Drottninggatan och svängde – tack och lov – in på den tomma Bryggargatan.
Det gick inte riktigt som Taimour tänkt sig. Efter 260 meters promenad exploderade han.
Men ingen annan.
Tack vare hans förvirring, förmåga, klantighet eller vad du nu vill kalla det, kom ingen oskyldig människa till skada. Den gången.
Se filmen här:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/a/MgayjR/sa-blev-han-sjalvmordsbombare
Betydligt värre gick det fredagen den 7 april 2017 när Rakhmat Akilov inledde det han senare kallade en ”martyroperation”.
Under sina tre år i Sverige var Akilov en flitig moskébesökare och försökte under sina försök dels rekrytera människor till IS, dels be om hjälp med ett terrorattentat. ”Jag tillhör inte mig själv, jag tillhör Islamiska Staten”, sa han.
Redan i december 2016 fick Akilov definitivt avslag på sin asylansökan och besked om att han skulle utvisas. Men i Migrationsverkets papper stod det att mannen i själva verket hette Rahmatjon Kurbonov och var en känd uzbekisk artist, eftersom Akilov hade uppgett detta i sin ansökan. När Akilov hade fått beskedet avvek han och i februari 2017 överlämnade Migrationsverket ärendet till polisen. Gränspolisenheten på NOA registrerade ärendet och efterlyste mannen men inga ”särskilda insatser” gjordes för att hitta honom.
Under tiden fram till attacken på Drottninggatan kunde terroristen alltså leva helt öppet i Sverige (både hans arbetsgivare och hans juridiska ombud visste var han fanns och vad han hade för telefonnummer!) och bland annat ägna sig åt att jobba svart i det sommarhus som tillhörde komikern (?) Özz Nüjens familj.
Missa inte Janne Josefssons intervju med Özz Nüjen om detta:
https://www.youtube.com/watch?v=35JPPljP6Pc
Vansinnesfärden längs Drottninggatan klockan 14.53 – då Akilov noggrant siktade på oskyldiga gående med den stulna lastbilen – ledde till att fem personer, bland andra elvaåriga Ebba Stefansdotter Åkerlund, dog. Tio personer skadades fysiskt och jag törs inte tänka på hur många som fick psykiska men.
Efter en omfattande utredning – förundersökningen omfattade 9 000 sidor – åtalades Akilov för fem fall av mord, allmänfarlig ödeläggelse, terroristbrott genom försök till mord i 119 fall samt framkallande av fara för annan i 24 fall. Redan i häktet bråkade och ryade Akilov för att han inte fick rätt sorts kaffe och snus. Så kom domen: Livstids fängelse samt utvisning och förbud att någonsin återvända till Sverige. Om vi antar att han släpps och utvisas efter 20 år så kommer enbart fängelsevistelsen att ha kostat skattebetalarna över 26 miljoner kronor.
Så mycket fick inte offren. Från början nämndes att de skulle dela på 14 miljoner, en skitsumma som sänktes till en ännu värre kränkning, även om pengar naturligtvis inte kan ersätta en mänsklig förlust, fysiskt eller psykiskt lidande. Anhöriga till de som dödades yrkade på 150 000 kronor i anhörigersättning, vilket sänktes till schablonen 60 000 kronor. Deras yrkanden på kränkningsersättning, vilket vanligtvis går till direkta brottsoffer, avslogs helt. Akilovs två advokater begärde ersättning för 900 timmars arbete vardera.
Skadestånden kan med intresse jämföras med fallet där en muslimsk kvinna i Tingsrätten tilldömdes 75 000 kronor (vilket Hovrätten senare ändrade) för att hon vägrat skaka hand med en läkare som skulle undersöka henne:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/MgmAWR/kvinna-tog-inte-i-hand–lakare-frias
eller fallet där en annan kränkt kvinna fick 40 000 kronor i skadestånd för att hon vägrat skaka hand med en manlig chef vid en arbetsintervju:
Rättvisa proportioner?
Akilov har naturligtvis inga pengar, ty merparten av det han tjänade svart hade han skickat hem till sina anhöriga i Uzbekistan. Detta innebar att brottsoffren får sina pengar antingen från försäkringsbolag eller Brottsoffermyndigheten. I vilket fall som helst får försäkringstagare och skattebetalare betala notan.
Ukrainska Iryna som fick svåra skador när hon blev påkörd av Akilov och tvingades amputera sitt högra ben, fick i augusti i år besked om utvisning trots att statsminister Löfven sagt att allt skulle bli så bra. Han försvarade sig med att han inte kunde påverka lagar eller gå in i enskilda ärenden.
För elvaåriga Ebbas föräldrar blir livet aldrig sig likt. Båda är som paralyserade efter att deras enda dotter mördats på öppen gata av en terrorist som Sverige inte förmått vare sig stoppa, gripa eller utvisa innan allt var försent.
Läs pappa Stefans viktiga debattartikel här:
https://www.expressen.se/debatt/de-bar-ansvaret-for-att-min-dotter-ebba-ar-dod/
”Efteråt fick jag ett brev från Löfven, men jag vet ju inte ens om det är han som har skrivit det”, säger Ebbas pappa Stefan när vi talas vid. ”Skadeståndet på 60 000 kronor överklagade jag eftersom det kändes som en kränkning, det hade varit bättre om de inte hade gett mig något skadestånd alls. Ärendet har inte kommit upp i Hovrätten än och vem vet, det kanske slutar med att jag förlorar och att det blir jag som får betala.”
Under vårt samtal berättar Stefan att han träffat pappan till den 22-åriga Västeråsflicka som blev mördad under en av terrorattackerna i Paris.
”Han och flickans mamma har flera gånger blivit flugna till Paris och bott på hotell på Frankrikes bekostnad och fått träffa två presidenter som djupt beklagat det som skett. Ur en terrorfond har tjejens anhöriga fått dela på drygt fem miljoner kronor.”
Kommentarer om hur Sverige behandlar offrens anhöriga är överflödiga, men jag skäms igen.
Än i dag bär Stefan på ett hat, inte bara mot Akilov utan också mot det etablissemang som indirekt lät terrordådet ske genom att inte stoppa galningen i tid, trots all den information som fanns.
”Händelsen på Drottninggatan skulle helt enkelt aldrig ha skett”, säger han.
Som om detta inte vore nog påminns Ebbas föräldrar ständigt på ett annat, vidrigt sätt. En psykiskt sjuk, polsk man har skändat flickans grav vid över 30 tillfällen, och trots att Stefan själv gripit mannen på bar gärning och överlämnat honom till polisen, sker ingenting.
”När jag tog honom släppte polisen honom efter en timme. Redan 2014 dömdes han till utvisning men hans advokat överklagade och han fick stanna kvar. Ett halvår senare åkte han fast och dömdes igen, men då sa Tingsrätten inte ett ljud om utvisning. Hade det inte varit rimligt att ställa krav på honom om han nu skulle få stanna i Sverige? Han har också skändat en annan flickas grav massor av gånger och han grips med jämna mellanrum på stan för förargelseväckande beteende. Men inget händer och mina sju, åtta anmälningar mot honom har inte lett till något åtal.”
Detsamma gäller de anmälningar Ebbas mamma har gjort mot mannen.
Som så många gånger förr kan jag konstatera att jag är djupt bekymrad över utvecklingen.
Jag har muslimska vänner som delar mina känslor och naturligtvis ska muslimer i allmänhet inte blandas ihop med islamistiska extremister.
Men de senare ska i sin tur behandlas efter vilka de är och vad de vill. De har inte kommit hit för att skapa ett nytt och bättre liv.
Utan för att döda. Och mot de ambitionerna hjälper varken kaffe, kanelbullar eller armband.
I de byggnader där beslut fattas sitter våra politiker och röstar för feministisk snöröjning, att cyklister ska få cykla mot rött, att förlossningsavdelningar ska läggas ner, att sjuka barn ska få sin assistans indragen och att vi samtidigt ska satsa drygt 43 miljoner på forskning om det romska språkets utveckling i världen. Detta samtidigt som sjukvård och polis går på knäna och skolresultaten rasar.
https://www.svt.se/nyheter/uutiset/svenska/43-8-miljoner-kronor-till-romsk-forskning
Men framförallt – samtidigt som några tusen islamistiska terrorister fnattar runt (många av dem på din bekostnad) och funderar på var nästa bomb ska sprängas eller nästa lastbil ska vansinnesköras för att så många svenskar som möjligt ska dö.
Hur i helvete tillåts det ske?
Oj, förlåt! Jag glömde ju att vi är en humanistisk stormakt, som herr Statsministern uttryckte det.
Det är ju viktigt att resten av världen ser och respekterar det, eller hur?