Fundersam över rubriken? Om du börjar med att läsa det blogginlägg min älskade dotter, en ut i fingerspetsarna äkta humanist (då, inte efter det hon utsatts för) skriver, så kanske du sedan förstår mitt inlägg bättre:
http://stardustchild.blogg.se/2014/august/att-vara-lite-mindre-stark.html
Det Bella skriver river upp såriga minnen som börjar blöda igen, och mitt raseri växer på nytt. Mot elaka skitungar. Mot idiotföräldrar som lät barnen bli aggressiva och elaka för att de inte hade tid med dem. Mot tandlös skolpersonal som med halvöppna munnar hänvisade till värdelösa antimobbningplaner utan att för en sekund överväga vad sunt förnuft är. Något så simpelt som rätt och fel. Hur svårt kan det vara?
När jag skriver det här är vi, tack och lov, förbi den period då vår underbara dotter fick stryk fysiskt och psykiskt av idioter, indirekt påhejade av karriärsidkande föräldrar och menlös skolpersonal.
Därför skriver jag inte det här enbart för mig själv, för Isabell eller vår familj. Utan för att jag känner minst en av mina läsare som gråtande brukar mejla mig och berätta samma historia. Nu handlar det om ett annat barn, i en annan stad. Men om samma idiotföräldrar och samma tandlösa skolpersonal.
Jag kräks när jag läser. Och jag blir rasande igen.
För dig som inte förstår, kommer här en snabblektion: Det går alldeles utmärkt att sitta hemma i soffan och vara humanist och förstående till allsköns korkade jävla beteenden, från både ungar och deras föräldrar, oavsett om de försvaras av ”bokstavssjukdomar” eller något annat.
Tills det drabbar ditt eget barn.
På en sekund förvandlas du till lejon eller lejoninna, för att försvara din avkomma. När du dessutom kommer på att en händelse inte är isolerad, då är saken enkel.
Det är krig.
I vårt fall såg vi en underbar, alldeles för snäll och förlåtande flicka förvandlas från en liten livsglad varelse till ett skadat, gråtande, skrämt vrak som inte längre tordes gå till skolan. Vi pratar om en flicka som blev spottad i ansiktet, slagen blodig, kallad för ”jävla hora” vid åtta års ålder! Om en flicka som dagligen blev hånad för sina kläder, fick tidningsbuntar kastade i ansiktet och blev utfrusen. Av ett gäng snorungar som inte hade föräldrar värda namnet.
Kampen, striden, nervositeten, klumpen i magen blev flera år lång. Jag lärde mig mycket, alldeles för mycket. Förutom att jag satt i olika föräldraråd i nio års tid och mötte både föräldrar och skolpersonal, mötte jag nu mobbingförövarnas föräldrar, och skolpersonal jag föraktar djupt än i dag.
För att de inte vågade vara vuxna. Visa sunt förnuft. Säga ifrån.
I dag är kampen, sedan många år tillbaka, tack och lov över. I det sista fallet blev det svidande dyrt för skolan som fick betala skadestånd sedan Skolverket hotat att dra den inför Tingsrätten, med massiva bevis i fickan.
Men det ligger ingen glädje i att vinna. Det ligger ingen tillfredsställelse i ett ekonomiskt skadestånd. Ty, som du kan läsa i Isabells blogg – såren finns kvar. Såren kommer alltid att finnas kvar. Utom hos förövarna, idioterna, ungjävlarna, föräldrarna, antimobbingteamen, rektorerna som kom undan skadeslösa.
Jag minns två rektorer och en högst ansvarig skolpolitiker, alla tre kvinnliga (för det finns ju av båda könen) kärringar som inte tordes stå för sitt ansvar och som darrade på rösten när jag frågade om jag fick kalla dem horor, spotta på dem eller slå dem blodiga. Det fick jag inte. Jag förklarade då att vi hade samma uppfattning och att barn i skola omfattas av arbetsmiljölagarna. Jag gav upp när den i kommunen högst ansvariga moderatpolitikern, Maria Stockhaus, med gnällig röst sa:
Stockhaus. Tycker att mobbarna kan få vara kvar i lugn och ro. Nu siktar hon på en högre politisk karriär. Gud bevare oss.
”Men vad tycker du att vi ska göra då, Dag, tycker du att vi ska flytta på mobbarna?”
Just det. Fuck you, Stockhaus, för att du inte tordes stå upp!
Förövarna, kretinerna och deras retarderade föräldrar, åker leende vidare i sina dyra tjänstebilar mot vidare karriärer, glatt förnekande att de skitit i sina barns uppväxt, aldrig varit där för att uppfostra barnen att bli vettiga varelser. För att suv:en, banken eller klänningarna var viktigare. Och för att de skiter i hur det gick för offren för deras skitungars framfart. Eller, i Stockhaus fall, för att hon dessvärre tycks ha en politisk framtid – gud bevare oss väl.
Till alla er – och ni vet alldeles förbannat väl vilka ni är, ty större är inte det lilla skitområdet vi bor i – har jag bara en sak att säga:
Fuck you! Fuck era värdelösa skitungar och fuck era värderingar!
Det finns någonting era krympta ärthjärnor hittills inte kommit fram till. Bland annat att vi möts igen. På något sätt, någonstans. Där rollerna är omvända. Där ni måste ta ansvar.
Det blir ingen rolig dag.
För er.
Gokväll Dag. Vet vad du pratar om. Har varit där i precis samma sits med min dotter. Hon var 9 år gammal. Mobbningen hade pågått en tid i småskolan men dom jobbade enligt ”Farsta-modellen” så vi föräldrar visste inget. Jag kan absolut inte allt om denna ”modell” men tydligen så innebär den att det lilla problemet ska lösas i skolan och den mobbade får inget säga hemma… Otroligt. Det gick till en kväll vid läggdags då dottern inte orkade längre utan föll ihop och allt kom fram. Det blev en lång natt. Nästa morgon var jag med dottern i skolan och pratade med lärare och ansvarig personal på fritids. Dom gapade som fiskar och hänvisade till Farsta-modellen. Vansinnig som jag var ifrågasatte jag varför vi som föräldrar inte blivit informerade och hur dom kan lägga munkavle på en 9-åring att inte få berätta för sina föräldrar!! Vare sig jag har en unge som blir mobbad eller som, kanske ännu värre, mobbar någon annan så vill jag veta så jag kan ta tag i det!! Det blev istället vi som föräldrar som tog tag i det. Konfronterade föräldrar till dessa små dåligt fostrade ungar. Föräldrar som inte fattade nånting. För deras lille Pelle skulle väl aldrig…?? Trots att vi visade utskrifter från MSN chat (som var ganska nytt då) med hot och fula ord så förnekades allt. När vi till slut efter mycket frustration sa att då återstår inget annat än polisanmälan så upphörde trakasserierna. För det var väl för mycket att lille Pelle och hans små vänner skulle ha det att leva med. Skolan hade vi ingen hjälp av alls för vi hade frångått Modellen så de kunde inget mer göra!!!! I det läget vaknar djävulen i mig. Skada mitt barn så att hon har sår som fortfarande gör sig påminda, ärren finns kvar, så kan jag…. ja ta ett par år på Hinseberg. Helt ok. Men jag bet ihop. Men hatar fortfarande. Tilläggas kan att allt började med en gul vintermössa som min älskade dotter tyckte så mycket om men som uppenbarligen inte föll de små herrarna i smaken. Det byggdes på kan jag säga. Älskade ungen är 24 år idag. Mitt allt. Men fan ta den som kröker ett hår på hennes huvud. Nu säger jag god natt, tack för ordet. Sov gott
Hälsningar Karin
Karin,
Vidrigt! Jag känner igen varenda del av det.
Hur länge ska det dröja innan vuxna ställer sig upp och sätter ner foten???
Håller med Dag, jag var själv det där mobbningsoffret som ingen (utom mina föräldrar såklart) stod upp för.
Under flera år mobbades jag av elever. Och lärare!
Såren läker aldrig helt. Skulle någon ge sig på mitt barn vet jag precis hur jag kommer att agera. No mercy!
Katarina,
Varmt välkommen i klubben!
Bra skrivet! Våra grabbar har inte nått skolåldern ännu, men jävlar om någon är dum mot dem! Då blir jag inte nådig. Och samma sak om de behandlar ngn annan illa. Är det ngt jag hatar så är det mobbing och fega jävla vuxna som inte vågar stå upp och säga ifrån.
Barn gör inte som vi säger. De gör som vi gör. Och hur ska vi då komma någonvart när ingen vågar stå upp? Så jävla trött på allt daltande…
Det värsta är att det är de där ouppfostrade slynglarna som växer upp o blir politiker, rektorer mm. Historien upprepar sig.
Det där handlar väl som så mycket annat i samhället om politisk korrekthet och en oförmåga att ställa krav. Förävares rätt väger ofta tyngre, osv. Allt det där som iallafall jag betecknar som sjukt i dagens samhälle.
Bra Dag. Vi måste ta vårt ansvar som vuxna och slåss mot det som är fel. Om inte vi gör det, vad kommer då våra barn att lära sina. Skickar min kärlek till Isabell. Hon är en fantastisk människa. 🙂
Hej har barn som växte upp på 70-80-90-tal de har alla blivit mobbade och kränkta i skolan och där finns ingen lärare som nån gång har ställd upp på mina ungar,och jag vet att det plågar dem än idag fast min äldsta är 40-år fyllda min 3 är 30-år och yngsta är 20-år nr 2 klarade sig bättre men blev också mobbad på olika sätt.Det är katastrof att vi som medborgare är tvungna att skicka våra barn i skolan för att där utsättas för än det ena och än det andra med statens godkännande,med lärare som inte är rustade att ta hand om olika situationer som uppstår i skolan och jag som förälder tror att det fixar de men lärarna väljer att blunda för mycket som händer för det är obekvämt för dem att handskas med de andra föräldrarna min uppfattning, är bara så ledsen att jag aldrig hade råd att sätta mina barn i en annan skola tack för ordet