I oktober är det 20 år sedan den fruktansvärda diskoteksbranden i Göteborg tog 63 ungdomars liv och skadade 213.

Helt i onödan.

För dig som vill veta mer, publicerar jag i sin helhet ett kapitel ur min bok ”Brott i Sverige”:

 

Ett bråk om några tior ledde till den värsta brandkatastrofen i modern svensk

historia. De fyra tonåringar som ville förstöra en fest blev skyldiga till att

63 ungdomar dog och att 213 skadades.

Det var Halloweentider i Göteborg. Här och var syntes orange och svarta dekorationer och urkarvade pumpor med stearinljus i. Många hade påbörjat helgen i förväg och denna torsdagskväll var en afton för fester.

I Makedoniska föreningens lokaler på Herkulesgatan 1 vid Backaplan, hade några arrangerat en diskokväll som dragit massor av folk. Sent på kvällen fanns det 397 ungdomar i lokalen och stämningen var hög.

När larmet kom till SOS larmcentral klockan 23.42.20, anade ingen att detta var början på den värsta brandkatastrofen i modern svensk historia.

Eller att fyra tonåringar just hade förvandlats till mördare.

Larmoperatören hade svårt att höra vad anmälaren sa. Bakgrundsljudet var högt och man kunde höra att människor skrek. Den som ringde sa något om Makedoniska föreningen, att det var bråttom och att räddningstjänsten måste komma snabbt eftersom det brann för fullt, men någon exakt adress gick inte att få fram.

I nästa minut började fler larm strömma in och totalt fick SOS ta emot 110 samtal om katastrofen. Snart stod det klart att det brann i en fastighet på Herkulesgatan, i ett kvarter som ironiskt nog hette Ångpannan.

Och stort larm utfärdades.

Ganska exakt tio minuter senare anlände polisinspektör Björn Brynning till platsen i radiobilen SHO 57-20. I samma sekund som han hoppade ut kom skadade och skrikande människor springande mot honom. Läget var fullkomligt kaotiskt och Brynning kunde snabbt konstatera att det handlade om en enorm olycka med många skadade och döda.

Samma reflektion gjorde senare brandmästaren Harald Jansson från Lundby brandstation. När han och de fyra andra brandmännen i den första brandbilen anlände rådde totalt kaos. Han blev överfallen av hysteriska människor som drog och slet i honom, medan han som bäst försökte förstå hur han skulle utföra sitt viktiga arbete som räddningsledare.

Dödens scen

När de kom fram möttes de av förfärliga scener. Skrikande tonåringar kastade sig ut genom fönstren i den brinnande byggnaden. På marken låg blödande, brända och döda ungdomar bland kläder, skor, väskor, jackor och mobiltelefoner.

En massiv räddningsinsats påbörjades. Ett stort antal ambulanser, brandbilar, hävare och personal från åtta brandstationer skickades till Herkulesgatan, samtidigt som ett femtiotal poliser kallades in. Efter en stund fanns 50 brandmän, 30 ambulanssjukvårdare och två läkarlag på plats för att hjälpa till.

Arbetet inriktades i första hand på att rädda liv, men prioriteringen och behandlingen var komplicerad. Gång på gång fick ambulanspersonalen avbryta arbetet när ungdomar avled mitt i akutbehandlingen, för att istället försöka rädda nästa patient.

Det akuta arbetet försvårades också av att mellan 500 och 600 människor befann sig på platsen. Förutom de döda och skadade hade området redan fyllts av anhöriga och nyfikna. Många var chockade, andra berusade och i kaoset blev flera ur räddningspersonalen hotade och skadade.

Ett stort område kring byggnaden spärrades av medan man sågade ner staket mot gatan för att underlätta borttransporten av de skadade. Femton ambulanser körde i skytteltrafik till Sahlgrenska, Östra, Mölndals och Kungälvs sjukhus. De svårast brända skulle senare komma att flyttas till specialavdelningar vid sjukhus i Uppsala, Linköping, Malmö samt Bergen i Norge. Av de 213 ungdomar som skadats behövde 150 transporteras till sjukhus och för 74 av dem krävdes intensivvård.

Brandmännen som tog sig in i byggnaden för att släcka branden och rädda liv möttes av en fruktansvärd syn. Vid ingången till den diskoteklokal där hundratals människor hade vistats, låg döda ungdomar över varandra och blockerade dörröppningen. I desperata försök att komma ut hade de trampat ner varandra och sedan, som alla de andra offren, kvävts av brandgaser. Brandmännen var tvungna att flytta de omkomna för att kunna avancera in i lokalen. Medan rökdykare lyckades rädda ett 60-tal ungdomar påbörjade de andra brandmännen släckningsarbetet.

I förhören med de brandmän som tog sig in först beskrivs fasanasfulla scener. Rökdykaren Karl Alexandersson tar sig snabbt in den brinnande lokalen trots att han inte har någon rökdykarutrustning tillgänglig. Han får syn på en kille som ligger på golvet vid entrén och försöker hjälpa honom upp, men killens ben har brunnit fast i golvet och Alexandersson måste dra loss honom för att rädda hans liv.

Under tiden kämpar hans kolleger vidare för att få ut de överlevande. Den psykiska påfrestningen blir enorm när de i ett mindre rum hittar ett 25-tal döda ungdomar i förvridna ställningar.

Utanför Makedoniska föreningen bröt man sig in i en intilliggande byggnad som tills vidare fick fungera som uppsamlingsplats för de skadade.

Räddningsarbetet strukturerades snabbt och effektivt. Från Göteborgs Lokaltrafik begärde man in bussar där de lindrigare skadade kunde samlas. De omkomna placerades bakom en byggnad för att vara skyddade från fotografer. Fler läkarlag kom till platsen för att utföra akuta vårdinsatser och katastroflarm gick ut till de närliggande sjukhusen. Brandmännen kämpade fortfarande inne i den brinnande byggnaden, sedan man var säkra på att man fått ut alla människor ur lokalen.

Katastrofen ett faktum

En dryg timme efter det första larmet började en bild av omfattningen ta form. Det stod nu klart att över 50 människor hittats döda på platsen och att flera hundra var skadade, många svårt. Klockan 01.07 meddelade Sahlgrenska sjukhuset att man hade fullt och inte kunde ta emot fler skadade, och nu styrdes sjuktransporterna om mot Mölndals sjukhus.

Samtidigt rådde en febril aktivitet i polishuset. Redan 45 minuter efter larmet började polismästaren Morgan Kaldrup upprätta en katastrofstab och startade samtidigt en telefonsluss som skulle kunna informera alla som ringde in. Han kallade in extrapersonal och sände poliserna till de sjukhus som tagit emot skadade och döda, för att dessa skulle kunna föras in i ett katastrofregister. Kvart i två hade chefen för den tekniska roteln anlänt till polishuset och skickade omedelbart ut två tekniker till brandplatsen för en första besiktning och dokumentation.

Hela natten och morgonen blev hektisk för brandmännen, räddningspersonalen och de 50 poliser som arbetade på platsen. Klockan 02.02 meddelade brandkåren att elden i lokalerna var släckt och att man hade börjat bära ut de döda från lokalerna. Brandmännen meddelade också sin slutsats:

Branden hade varit alltför explosionsartad för att vara ”normal” eller ha startat på grund av ett elfel eller en överhettning.

Det fanns alla skäl att misstänka att den var anlagd!

I polishuset fortsatte arbetet snabbt med att planera den organisation som skulle ligga bakom en mycket lång polisutredning. Klockan 03.00 beslutades vilka funktioner organisationen skulle innehålla:

Stab med videogrupp och diariefunktion, telefonsluss/tipsmottagning, registreringsenhet, analysenhet vid kriminalunderrättelseroteln, enhet för brottsplatsundersökning och identifiering av döda samt för registrering av döda, enhet för underrättelse av dödsbud, enhet för förundersökning samt enhet för identifiering och utlämning av föremål.

Framförallt i det första och mest kritiska skedet, skulle polisarbetet efter katastrofen kräva stora resurser. Tipsmottagningen och telefonslussen upptog elva rum med personal som svarade när 878 människor under några dygn ringde in för att fråga efter saknade ungdomar. Tekniska roteln hade 16 tekniker i tjänst för att undersöka brottsplatsen och hjälpa till med identifieringen av kroppar. 25 poliser arbetade med olika uppgifter på plats medan 35 poliser och 18 präster hade det tunga jobbet att meddela dödsbud till anhöriga.

Alla tekniker kallas in

Vid tretiden på natten ringde det i telefonen hemma hos Björn Rydh, som sedan sju år var kriminaltekniker på tekniska roteln i Göteborg.

”Det var chefen som berättade att det hade varit en storbrand i Makedoniska föreningens lokaler. Han kallade in mig och nästan alla tekniker han hade och vi skulle vara på jobbet senast fem. Jag fattade omedelbart att det var stort, men att det skulle komma att bli mitt största jobb under totalt 14 år som kriminaltekniker, skulle jag inte förstå förrän flera timmar senare.”

Strax efter klockan fyra började ambulanserna föra bort de döda, en och en, ett arbete som kom att pågå i över fyra timmar. Samtidigt pågick arbetet med att ta hand om de många chockade anhöriga som kommit till platsen när de hört talas om katastrofen.

Klockan fem på morgonen samlades kriminalteknikerna i polishuset för det som kallas utsättning, ett möte där var och en får dagens arbetsuppgifter.

”De två tekniker – Dan Pettersson och Bo Johansson – som hade beredskap hade redan varit på platsen och tagit bilder som de visade oss andra”, säger Björn Rydh. ”Så redan när vi satte oss i bilen förstod vi att vi hade med en enorm katastrof att göra.”

Nu skickades 13 kriminaltekniker ut till de olika sjukhusen för att hjälpa till med identifieringen av de döda. De hade ett hårt arbete framför sig. De flesta döda hade skickats till patologen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och där uppstod snart problem. Dels var avdelningen inte dimensionerad för att ta emot så mycket folk, dels infann sig snart stora grupper av anhöriga som ville ta farväl av sina barn och släktingar. Många återkom flera gånger tillsammans med olika släktingar och alla tilläts ta den tid de behövde, men samtidigt försinkades arbetet med identifieringen. Trots dessa svåra förhållanden hade samtliga döda identifierats klockan 01.00 den 1 november, alltså bara tre dygn efter att larmet kommit.

Därefter kunde rättsläkarna påbörja sitt arbete. Så småningom skulle de konstatera att samtliga dödsoffer avlidit genom koloxidförgiftning, vilken i sin tur orsakats av att de inandats brandgaser.

Rättsläkarnas rapporter får oss att förstå hur illa skadade många av de döda var. I en av sina många rapporter skriver rättsläkaren Adam Berkowicz bland annat:

”Kroppslängden kan ej bedömas. Kroppen företer svåra brandskador. Således är huden på hela kroppen svartförbränd, ställvis kraftigt förkolnad. Mjukdelarna på huvudet är förkolnade. Skalltaket saknas. Hjärnan är blottad…Ögonen saknas. Ansiktets skelettdelar är förkolnade…På bålen saknas huden…Hjärtsäcken är svartförbränd…Muskulaturen är bränd, delvis förkolnad….Vänstra handen saknas. Vänstra armen är svartförkolnad. På benen saknas huden…De kvinnliga könsorganen är svårt förbrända…”

Medan deras kolleger skickades ut till sjukhusen åkte Björn Rydh, JO Johansson och Stephen Holmberg till brandplatsen. Holmberg var känd som en mycket duktig brandutredare och JO Johansson som en pedantisk, envis forensiker som aldrig ger upp. Men det blev en tung uppgift för dem att utföra brandorsaksundersökningen.

”Vi slapp åtminstone se det allra värsta när vi kom fram”, berättar Björn Rydh. ”De flesta döda var redan borttransporterade och de som låg kvar var täckta med filtar. Som vanligt ansträngde jag mig för att inte bli alltför berörd. Det går inte att blanda in för mycket känslor om det ska bli ett bra jobb.”

Helt oberörda kunde teknikerna dock inte vara. När de gick förbi de dolda kropparna ringde mobiltelefoner under flera av filtarna, en tragisk påminnelse om att dessa ungdomar varit vid liv en kort stund tidigare.

Kaotisk stämning

De tre teknikerna vandrade tillsammans igenom lokalerna för att skaffa sig en första uppfattning om vad som kunde ha hänt. Men de fick snart klart för sig att det skulle dröja ytterligare några timmar innan de kunde få arbeta ifred. Brandmännen höll fortfarande på med eftersläckning. Kriminalteknikerna började gå runt och fotografera och hann ta 180 bilder på några timmar – bilder som skulle komma att bli mycket viktiga i det slutgiltiga tekniska protokollet.

Utanför brandplatsen var stämningen kaotisk. Poliserna hade fullt sjå med att skydda de döda kropparna från fotografer och nyfikna blickar, allt medan ambulanserna körde i skytteltrafik.

Samtidigt vaknade en skadad flicka upp på sjukhuset i Mölndal och frågade omedelbart efter sin kamrat Mona. Sjukhuspersonalen vidarebefordrade frågan om den saknade flickan till polisen.

Några dagar senare skulle den få ett tragiskt svar.

Ett stort massmedieuppbåd hade samlats på platsen och de första OB-bussarna från både svenska och utländska tv-bolag hade monterat upp sin utrustning.

Redan vid femtiden på morgonen hade polisen arrangerat en första presskonferens och ännu en ordnades en och en halv timme senare. Trycket från pressen var enormt. Trots den tidiga timmen fanns representanter från 50 tidningar och tv-bolag i Norden, Frankrike, Storbritannien, Polen, Holland, Tyskland, Spanien, Schweiz, Italien, Ryssland, USA och Kanada.

Men trots presskonferenserna krävde journalister och fotografer att få komma in i lokalerna där så många ungdomar dött. Det gjorde också en stor grupp anhöriga till offren.

”Vi hade ingenting att säga till om i sammanhanget”, säger JO Johansson. ”Helst av allt ville vi äta lunch och sedan bringa ordning i vårt undersökningsarbete.”

Efter flera diskussioner och avvägningar beslöts det att man skulle göra journalisterna till viljes för att teknikerna sedan skulle få arbetsro. Strax efter halv nio på morgonen började man slussa fotograferna, sex åt gången och under bevakning, fram till ingången till diskoteket så att de kunde få sina bilder. Ungefär samtidigt fick poliserna information om att statsminister Göran Persson, försvarsminister Björn von Südow, kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson och länspolismästare Ann-Charlotte Norrås skulle besöka platsen senare under dagen.

När tumultet med mediarepresentanterna lagt sig kunde teknikerna börja arbeta på allvar, och det skulle komma att bli en lång dag i den 400 kvadratmeter stora föreningslokal som nu förvandlats till dödens scen.

Spår i askan

När de kom till platsen hade teknikerna fått veta att det fanns vittnesuppgifter om att branden skulle ha börjat framme vid scenen i den knappt 150 kvadratmeter stora sal som utgjort danslokal.

”Men den teorin avfärdade vi ganska snabbt. Brand går sällan nerför utan nästan alltid uppför. Dessutom hade det brunnit alldeles för lite vid själva scenen. Däremot hade hela trapphuset ner mot nödutgången brunnit ut och därför koncentrerade vi oss på den, inte minst eftersom vi på väggarna kunde se att hettan varit som starkast där. Vi konstaterade också att branden knappast kunde ha startat av sig själv utan att någon måste ha anlagt den. Men naturligtvis tänkte vi uttömma varje möjlighet, och därför skulle vi också be om hjälp med att granska elledningarna.”

Det skulle senare visa sig att Björn och hans kolleger hade rätt. Så småningom anlände två tekniker från Statens Kriminaltekniska Laboratorium, SKL, som monterade ner alla elledningar och tog dem med sig. Under en vecka undersöktes samtliga kablar på laboratoriet. I sin rapport konstaterade de båda teknikerna att det inte varit något fel på kablarna, när branden startade.

Från diskolokalens bakre del ledde en trappa, avdelad med ett vilplan, ner till en lång kulvert, som i sin tur avslutades med en blå dörr. I anslutning till kulverten hade choklad- och karamellbagaren Palms Konfektyr och Lilla Blomsterboden sina lokaler, och företagarnas bakdörrar ledde ut i kulverten.

”Vi började gräva i skiten i trapphuset”, berättar Björn Rydh, ”men först fattade vi inte varför där fanns så oerhört mycket aska. Så småningom förstod vi att någon byggt ett förråd av spånplattor högst upp i trappan och att detta brunnit upp. Eftersom putsen hade fallit av väggarna kunde vi förstå att branden i trapphuset varit våldsam och värmeutvecklingen enorm. Det fanns skador på trappräckena och de hade uppstått när bjälklaget under förrådet brunnit sönder och ramlat ner över den upphettade metallen.”

De tre teknikerna påbörjade något som närmast liknade en arkeologisk utgrävning. Metodiskt samlade de upp askan från vartenda trappsteg, hällde den i en säck som märktes med uppgifter om exakt varifrån askan kom. Om det skulle behövas senare i utredningen, skulle man alltså kunna gå tillbaka och analysera vartenda askfynd som fanns. Ett 50-tal numrerade säckar låstes sedan in i en container där de förvarades tills utredningen var slut.

Teknikerna hade fått en uppgift om att vilplanet, trappavsatsen, i trappan ner till nödutgången varit blockerad av ett antal stolar. När de nu grävde i askan fann de ett stort antal beslag, skruvar och muttrar.

”Några dagar senare berättade festarrangörerna och representanter för Makedoniska föreningen att de lagrat stolar i trapphuset” berättar Björn Rydh. ”Vittnen som varit där ute och rökt bekräftade att trappan hade varit så blockerad av stolar att de fått klänga på räckena för att komma ner. Detta ledde också senare till diskussioner om huruvida föreningen skulle ställas till något ansvar, eftersom de hade blockerat en nödutgång.”

När teknikerna fått uppgifterna om stolarna började ett utmanande uppdrag för den pedantiske Jan-Olof Johansson.

”JO la ner ett gigantiskt arbete”, säger Björn Rydh. ”Han räknade metodiskt igenom alla beslag och skruvar medan han försökte förstå vilket slags stolar de suttit på. Så småningom lyckades han identifiera alla modellerna och kom fram till att trappavsatsen blockerats av 51 stolar med tyg eller konstläder på. Han lånade ihop likadana stolar som vi senare använde vid en rekonstruktion där vi fotograferade hur trappan sett ut innan det började brinna.”

Medan teknikerna grävde vidare i trapphuset var aktiviteterna utanför lokalerna fortfarande många och stora. Strax efter åtta på morgonen, när den sista kroppen hade transporterats iväg till Sahlgrenska sjukhuset, plockades området rent från kläder, mobiltelefoner och andra personliga tillhörigheter som låg på marken. Därefter spolade Gatukontoret av området.

Med hjälp av ett lokalt företag byggdes snabbt en minnesplats där anhöriga skulle kunna lägga blommor och ställa ljus, och den första buketten kom från polismyndigheten i Göteborg.

Strax efter elva på förmiddagen anlände statsminister Göran Persson tillsammans med försvarsminister Björn von Südow för att prata med polisen och räddningstjänsten, samt placera blommor vid minnesplatsen.

Polisen hade nu beordrat fram staketvagnar och byggt rejäla avspärrningar för att hålla press och nyfikna på avstånd, så att den tekniska utredningen skulle kunna fortsätta obehindrat. Klockan två på eftermiddagen beslöt Björn Rydh att man skulle börja samla upp de tillhörigheter som hittats inne i lokalen. Dessa personliga ägodelar placerades i säckar som märktes och sedan kördes till garaget i polishuset för lagring.

En sorgens fredagskväll

När Björn och hans kolleger, som kommit till platsen vid sextiden på morgonen, beslöt sig för att åka hem och vila, hade arbetet pågått i över tolv timmar. Statens Haverikommission hade besökt lokalerna och åkt igen. Utanför var gårdsplanen full av OB-bussar och tv-team från stationer i Finland, Norge, Danmark, Tyskland, Irland, Frankrike, England och USA.

Alla sände direkt.

Det fanns inte längre någon tvekan om att branden var en av de större katastroferna i modern tid, och att den skulle ge eko över hela världen.

Klockan 20.17 på fredagskvällen den 30 oktober, var 37 av de döda identifierade och deras anhöriga hade underrättats. Tidigare på dagen hade chefsåklagare Ulf Norén utsetts till förundersökningsledare för den utredning som skulle komma att ta två år att genomföra och dokumenteras på över 2 600 sidor innan åtal kunde väckas.

På lördagen fortsatte arbetet för de hundratals människor som nu var inblandade. Inom Göteborgs stad arbetade man hårt för att erbjuda socialt stöd och psykologisk hjälp till alla anhöriga. När söndagen väl kom hade man upprättat 109 krismottagningar och telefonjourer.

Så småningom skulle inte bara de anhöriga utan även över 1 100 personer inom sjukvården och polisen att behöva hjälp med debriefing.

I de eldhärjade lokalerna fortsatte kriminalteknikerna sin undersökning. De koncentrerade sig fortfarande på trapphuset eftersom de kände sig övertygade om att branden börjat där, vilket vittnen nu också hade intygat. Men alla de 400 kvadratmetrarna skulle också dammsugas efter spår, och nu fick teknikerna hjälp av kolleger från Borås och Skövde som skulle hjälpa till genom att gräva igenom delar av den stora lokalen.

Kriminalen planerar för jätteutredning

I polishuset koncentrerade man sig på hur utredningsarbetet bäst skulle läggas upp. Alla visste att de första dygnen efter ett brott är viktiga när det gäller att söka och säkra spår, men hur skulle man gå tillväga i ett så här stort fall?

Spaningsrotelns chef Hasse Karlsson beslöt redan första dagen att samtliga människor som varit på festen skulle förhöras. Och kriminalarna förstod att de hade ett gigantiskt arbete framför sig.

Kommissarie Leif Rundberg var spaningsledare under utredningen:

”Vid en sådan här katastrof blir ju allt kaotiskt i början, av naturliga skäl. Efter att ha hört brandmännens och teknikernas åsikter utgick vi ifrån att ett brott hade begåtts och att branden var anlagd, men helt säkra kunde vi ju inte vara förrän vi hade fått utredningarna från Elsäkerhetsverket och SKL, vilket skulle komma att ta tid.”

Först arbetade utredarna ut en teknik så att alla de som förhördes skulle få samma frågor. Därefter gällde det att kategorisera dem som skulle förhöras. Vilka hade varit på väg dit eller därifrån, vilka hade varit inne på festen när branden började och vilka hade stått utanför?

”Efter några dagar började vi dela upp dem som skulle förhöras i olika kategorier och alla fick ett nummer”, säger Leif Rundberg. ”Vi visste att vi skulle behöva höra mellan 350 – 400 personer, och vissa av dem flera gånger. Naturligtvis förhörde vi massor av människor som inte var misstänkta, men kunde ha intressanta iakttagelser att bidra med.”

I det första skedet jobbade över 100 poliser, inklusive spanare och tekniker, med utredningen. Av dem arbetade 50 enbart med förhör.

”Erfarenheten har lärt oss hur viktigt det är att ha en duktig registrator som registrerar vartenda dokument i en omfattande förundersökning”, säger Leif Rundberg. ”För säkerhets skull hade vi tre!”

Så fort förhören startat stod det klart hur viktigt registreringen var. För varje person som hördes tillkom nya namn som polisen måste kontrollera.

”Alla fick berätta vem eller vilka de hade varit tillsammans med och var de hade befunnit sig. Och nya namn kom fram hela tiden, men alla hörde inte av sig spontant, utan vi fick leta upp dem.”

Enbart de skadade hade representerat 19 nationer och säkert hade representanter för fler än så funnits i festlokalen. Vem kände vem? Fanns det några kända konflikter mellan olika fraktioner eller grupper?

”Redan från början hoppades vi att det inte skulle vara en svensk som hade tänt på”, berättar Leif Rundberg. ”Om det hade framkommit hade det givit upphov till raskravaller och motsättningar under en lång tid framåt.”

Varför och hur festen i Makedoniska föreningens lokaler uppstått, framkom i ett tidigt skede under förhören.

Mohammed ”Easy” Aden hade tillsammans med sina vänner Halit Celik, Deniz Liman och Nebil Aissaoui planerat alltihop några veckor före festdagen. De kallade festen för ”Players Club”, delade ut reklamblad på stan och satte upp lappar i några Göteborgsskolor. Tillsammans hade de skramlat ihop hyran för lokalen, 2 500 kronor och på festdagen betalade de ytterligare 300 kronor som deposition för eventuell extra städning efter festen. Investeringen skulle de få igen genom att dels ta 40 kronor i inträde av varje festbesökare, dels genom försäljning av läsk. Dagen efter festen träffades de fyra för att dela upp pengarna, 12 000 kronor, i lika delar. I senare förhör berättade Easy att han hade gett sin del till en Imam eftersom pengarna nu kändes ”smutsiga”. Han hade bett honom att pengarna skulle skänkas till fattiga barn.

Men utredarna var betydligt mer intresserade av andra saker än vart bruttointäkterna från festen tagit vägen. Till exempel varför trappan till nödutgången varit blockerad med stolar.

Och Easy berättade.

Halit och Easy hade skaffat fram varsin diskjockey till festen. Halit, Deniz och Nebil hade åkt till Bergsjön för att hämta den ene diskjockeyn och hans ljudanläggning, medan Easy anlände till festlokalen för att börja ställa den i ordning.

I lokalen och på scenen fanns gott om stolar som ”var i vägen” och inte skulle komma att behövas. Easy och hans medhjälpare bar ut dem i trappan till nödutgången och ställde dem där, både i själva trappan och på trappavsatsen. I förhöret uppgav han att de ställt så många stolar där att man inte kunde gå i trappan utan att klättra över dem – endast de första fem, sex trappstegen hade lämnats tomma.

En tragisk upptäckt 

Björn Rydh och hans kolleger jobbade oförtrutet på bland aska och brandlukt i lokalerna på Hisingen. Efter många, långa arbetspass i rad blev de hemkommenderade med order om att vila i några dagar innan de återvände.

Det var tisdag. Flickan som från Mölndals sjukhus frågat efter sin kamrat Mona frågade fortfarande. Monas föräldrar hade anmält henne som saknad. Poliserna som utredde försvinnandet hade pratat med Monas vänner, som kunde svära på att de sett henne ute på stan efter branden.

”Men till slut kände kollegerna på sig att vittnesuppgifterna om att flickan setts levande bestod av alltför spridda skurar”, säger Björn Rydh.

JO Johansson fortsätter:

”Under måndagen eller tisdagen fick vi veta att en flicka saknades, dessförinnan hade vi inte fått någon information om det. Men däremot hade vi redan meddelat att det skulle kunna ligga kroppar kvar på tre platser i lokalerna – i trapphuset, i köksdelen och i den nordvästra delen av caféet. Steven och jag erbjöd oss genast att gräva igenom köket och cafédelen. I köket hittade vi ingenting men i cafédelen fann vi en svårt brandskadad kropp.”

Rummet var fullt av bråte, trasiga bord, stolar och hyllor. När teknikerna lyfte undan en hylla fann de Mona. Kroppen var så svårt bränd att den inte hade givit ifrån sig någon lukt trots att flera dygn passerat. Klockan 12.20 på tisdagen kunde de förtvivlade föräldrarna underrättas om att dottern avlidit.

Under en senare presskonferens yttrade en kommissarie att det ”bara var fragment kvar” av flickan. Detta uttalande ledde senare till att Monas föräldrar fick skadestånd, då de upplevt yttrandet som kränkande.

”Det var naturligtvis en enorm tragedi för både föräldrarna och polisen”, säger Björn Rydh. ”Men när vi började undersökningen fick vi koncentrera oss på de delar där branden startat och härjat som värst. Flickans kropp hittades i helt andra delar av lokalen.”

Under hela den första veckan jobbade Björn Rydh, JO Johansson och Stephen Holmberg tillsammans i de utbrända lokalerna. Kort därefter skulle Rydh komma att utses till biträdande rotelchef och istället hamna bakom ett skrivbord i polishuset större delen av arbetstiden.

”Vi fick hjälp av bland andra SKL, Elsäkerhetsverket och Statens Provnings- och Forskningsinstitut”, säger Björn Rydh. Vi skickade ett drygt 40-tal brandrestprover till SKL för analys.”

Laboratoriets uppdrag var att undersöka om något av de många brandrestproverna innehöll spår av brandfarlig vätska, och i så fall av vilken typ. De forensiska kemisterna Mats Ström, Yvonne de Martin och Inger Wistedt granskade en del av materialen mikroskopiskt, för att avgöra om de brunnit eller ej. Luftprov från de andra proverna undersöktes med kapillärgaskromatografi. Efter detta kunde SKL rapportera att man inte funnit några rester av brandfarliga vätskor.

SKL genomförde dessutom många andra undersökningar. Bland annat granskade laboratoriets Conny Ohlsson och Tomas Eriksson 17 kilometer elledare i mikroskop. Samtidigt gjorde Elsäkerhetsverket en grundlig undersökning som visade hur elförsörjningen till fastigheten sett ut under en längre tid, allt för att utröna om branden möjligen kunde ha uppstått genom ett elfel.

”Vi kunde sätta ännu en bock i kanten”, säger Björn Rydh. ”Och ju mer vi jobbade, desto säkrare blev vi på den teori vi haft från början. Branden var anlagd, den hade börjat ute i trapphuset mot nödutgången och den hade haft en rasande snabb utveckling.”

Återvändsgränder och rashets

Utredarna jobbade envist på med förhören och många intressanta teorier dök upp vartefter festdeltagarna lämnade sina versioner av vad som hänt under kvällen.

”Redan på ett tidigt stadium hade vi ett tiotal spår som var mycket intressanta och följdes upp hela vägen”, säger Leif Rundberg.

Ett av tipsen kom från en patient på Sahlgrenska sjukhuset. När han vårdades efter branden hade han hört en annan kille, som låg bakom ett skynke, säga:

”Det var ju inte meningen att det skulle bli så här.”

Den som hade hört yttrandet hade absolut fått uppfattningen att det sagts med ånger i rösten, och i ett sammanhang där han pratade om branden.

För utredarna blev uppgiften högintressant.

”Teoretiskt sett kunde det ju vara den som tänt på, som hade legat på Sahlgrenska och sagt sådär”, säger Leif Rundberg.

Men att spåra killen var svårare än man trott. Det var osäkert vem av patienterna som legat i salen som kunde ha fällt yttrandet.

”Vi la ner stor kraft och mycket tid på att spåra upp honom”, berättar Leif. ”Det tog flera veckor. När vi väl hittade rätt började vi förhöra både honom och hans vänner. De blev väldigt förvånade och det visade sig snart att han hade pratat om något helt annat än branden när han sa den där meningen. Vi hade alltså kört långt in i en återvändsgränd.”

Och blindskären blev flera. Kanske hade ännu fler nationaliteter än de 19 som konstaterats, varit representerade på festen. Nu blev stämningen hätsk mellan olika etniska grupper och flera gånger befarade poliserna att det hela skulle kunna sluta med bråk, upplopp och kravaller.

Plötsligt hittade man affischer upptejpade på lyktstolpar i Kortedala, Bergsjön och Angered – områden som många av de skadade och döda kom ifrån. Budskapet på affischerna hade formuleringar om att ”svartskallarna” nu hade fått vad de skulle, genom att de omkom i branden.

”Så småningom fick vi tag i den som hade satt upp dem”, berättar Leif Rundberg. Det var en invandrare som ville utpeka svenskar som skyldiga, och försökte piska upp stämningen. Vi hittade också hotbrev som hade tejpats upp i skolorna, där det stod att de som hade anlagt branden skulle ’fixas’. Det där hade kunnat sluta riktigt illa.”

Förhören fortsatte med varierande resultat. Många var hjälpsamma och berättade villigt allt de kunde, andra visade med all tydlighet att de inte var roade av att prata med polisen, trots allvaret i det som hänt.

”För mig var det obegripligt”, säger Leif Rundberg. ”Samma natt som det brann var min första tanke ’var är min brors döttrar’? De var i samma ålder som de skadade ungdomarna och själv hade jag yngre barn. Det som skett var så obegripligt stort och hemskt att det knappt gick att få in i huvudet – två hela skolklasser hade raderats ut under en enda natt. Nu under förhören mötte vi människor som tycktes helt iskalla inför det som skett. Jag ledde visserligen inte förhören själv men som spaningsledare satt jag ofta med och lyssnade. Både jag och mina kolleger blev ofta oerhört frustrerade när människor satt helt tysta eller blånekade till saker som vi kunde överbevisa dem om!”

Pressen ökar

Veckor blev till månader, men människorna i Göteborg glömde inte.

Sjukhusen var fortfarande fulla av svårt skadade ungdomar. Tidningarna skrev spaltkilometrar och pressen på polisen var hårt från många olika håll.

”Det mediala trycket var enormt under ett och ett halvt år”, berättar Leif. Journalisterna ringde dagligen och tryckte på och vi var ofta tvungna att hänvisa till sekretess. Jag förstår mycket väl att de måste göra sitt jobb, men bara att svara på alla samtalen tog en enorm tid som vi kunde ha lagt på utredningen istället.”

Samtidigt hade släktingar och vänner till de skadade och döda startat anhörigföreningar som också satte press på polisen. De ville veta vad som hände, hur det kom sig att man inte gripit någon skyldig, hur det gick med utredningen och om det var så att utredningen fick mindre resurser för att det handlade om invandrare.

Medan utredningen fortsatte skulle polisen alltså dels försöka förse pressen med alla uppgifter man kunde lämna ut, med hänsyn till sekretessen. Dels måste man också regelbundet informera de anhöriga. Två poliser, Stig-Arne Gullbrantz och Ulla Staaf, avsattes för att på heltid arbeta med informationen till vänner, släktingar och anhörigföreningar, och ett antal möten anordnades.

”Stig-Arne och Ulla var jätteduktiga på det de gjorde”, säger Leif. ”Många av de etniska grupperna hade föreningar redan före olyckan och poliserna försökte besöka så många de kunde. De arbetade ihop med präster och imamer, försökte så gott de kunde informera om hur den svenska polisen arbetar i sådana här fall. Samtidigt var andra kolleger från närpolisen i bland annat Bergsjön och Angered ute i skolorna och berättade om hur vi jobbade med fallet.”

En del av de anhöriga var förstående, andra inte. Många gånger yttrades krav på att de skyldiga skulle få dödsstraff. När poliserna förklarade att vi inte har dödsstraff i Sverige blev svaret att man visste det, men att Sverige måste göra ”ett undantag” i just det här fallet.

”En grupp föräldrar med en starkt drivande kvinna i spetsen hade bildat en anhörigförening”, minns kriminalteknikern Björn Rydh. ”De krävde regelbunden förstahandsinformation och för att göra det hela så enkelt och praktiskt som möjligt, samlade vi så många av dem vi kunde i polishuset vid flera tillfällen. Jag var själv med på ett par av de där informationsträffarna och naturligtvis fanns där också utredare och folk från spaningsavdelningen. Vid ett par tillfällen blev stämningen rätt hätsk. Några av dem sa ’ni vet vilka som har gjort det men ni vill inte tala om det’. Återigen bad vi att det inte skulle visa sig att gärningsmännen var svenska. Jag törs inte tänka på vilka följderna hade blivit då!”

Tålamodskrävande pussel

Trots pressen från media, politiker, allmänhet och anhöriga, höll utredarna modet uppe. Det var varken första eller sista gången de hade en stor och komplicerad uppgift att tampas med.

Ändå var den här speciell.

Gång på gång körde utredarna fast sedan de följt ett till synes intressant spår hela vägen. Bland annat hade ett ungdomsgäng från Kungsbacka berättat för sina kamrater att de varit på festen och mycket väl kände till vilka som hade anlagt branden.

När poliserna väl fick tag i grabbarna och förhörde dem, erkände de skamset att de hade hittat på alltihop för att verka spännande och intressanta i skolan.

Ytterligare värdefull tid hade gått till spillo.

Den tekniska undersökningen fortsatte sakta men säkert och skulle så småningom redovisas på hela 600 sidor, där även Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut, Statens Kriminaltekniska Laboratorium och Elsäkerhetsverket hade yttrat sig.

Slutsatsen var fortfarande densamma. Någon hade anlagt branden i mitten av trappan som ledde ner till kulverten och nödutgången. Men hade de 51 stolarna på trappavsatsen räckt för att branden skulle få en så våldsam utveckling, eller fanns det andra faktorer?

Teknikerna ägnade ett stort intresse åt att kartlägga hur det hade sett ut i själva kulverten före branden. Bland annat visade det sig att chokladbagaren haft förpackningsmaterial samt ställ med plåtar och papper stående där. I brandresterna hittades stora plastburkar och mängder av choklad, plåthinkar och förkolnade träskivor. Spår tydde på att det också hade stått några hyllor och andra möbler längs väggarna. Kunde de som tänt på ha använt även detta som bränsle? Hade de till och med haft med sig brandfarliga vätskor för att öka brandförloppet? Teknikernas slutrapport säger att det inte går att svara på den sista frågan med säkerhet:

”Prover från brandresterna har analyserats vid Kriminaltekniska laboratoriet varvid spår av brandfarlig vätska inte påvisats. Det långvariga brandförloppet kan förinta alla spår inklusive brandfarlig vätska”.

Det fanns många fler frågetecken som kriminalteknikerna gärna ville räta ut. Hur kom det sig att det inte funnits en fungerande dörrstängare på den dörr som ledde från diskoteket ut i trapphuset? Om den dörren stängts hade den katastrofala brandutvecklingen kunnat hindras.

Medan JO Johansson och Stephen Holmberg letade vidare i de utbrunna lokalerna, började Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut bygga en modell av trapphuset och nödutgången, i skala 1/4.

Därefter tände man på sitt bygge, totalt 23 gånger och med olika förutsättningar. Förutom detta gjorde man 17 antändningsförsök med stolar.

I sitt utlåtande efteråt kunde SP konstatera att branden inte hade pågått i mer än 15, 20 minuter när dörren från diskoteket till trappan öppnades, att brandutvecklingen blev våldsam på grund av en ”skorstenseffekt” – samtidigt som dörren öppnades från diskoteket stod en dörr nere i kulverten öppen så att elden fick gott om luft. Hade dörren i kulverten inte varit öppen, hade elden förmodligen självslocknat på grund av syrebrist inom en halvtimme. Dessutom konstaterades att branden snabbt blev underventilerad och att stora mängder giftiga ämnen, bland andra koloxid, hann bildas innan nödutgångsdörren från diskoteket lämnades öppen.

Frågan var nu om de som tänt på kommit från själva diskoteklokalen eller hade de på något sätt tagit sig in genom den nödutgång som bara kunde öppnas inifrån? Var de skickliga och visste vad de gjorde, eller hade de bara haft ”tur”?

Envishet och pusslande skulle så småningom komma att ge svaret.

Kriminalen i Göteborg såg hela tiden till att de forensiska kemisterna och biologerna på SKL hade fullt upp att göra. Förutom det 40-tal brandrestprover som skickades till laboratoriet för analys, sändes också mängder av andra fynd – smält plast, glasbitar och textilrester, sotprover, plastlock, lås, nycklar, läskburkar och flaskor, brända pappersbitar, blodprov, tuggummin, kaffemuggar, salivprov och totalt 187 fimpar och rester av fimpar.

Ingenting fick lämnas åt slumpen.

Utredarna vänder på varje sten

I polishuset fortsatte Leif  Rundberg, hans spanare och utredare det mödosamma arbetet medan resultaten av de tekniska undersökningarna granskades noga. Många personer förhördes flera gånger och ofta dök det upp nya namn och teorier som måste kollas och dubbelkollas, om inte annat så för att kunna strykas.

En ovanlig detalj var att två åklagare hade flyttat in i polishuset för att kunna arbeta heltid med utredningen, vara med på alla möten och vara uppdaterade hela tiden.

”Det var ett teamarbete när det är som bäst. Dessutom gav Lotta Norrås, som var länspolismästare, oss ett otroligt stöd under den här tiden”, berättar Leif Rundberg. ”Hennes inställning var glasklar – fallet skulle lösas och vi fick precis de resurser vi ville ha för att kunna jobba. Och tur var det, annars hade folk gått i taket eftersom alla var så fokuserade. Vi var femton man som jobbade heltid med fallet i ett år!”

Flera gånger fick Leif frågan från Lotta Norrås, om han ville ha fler medarbetare.

”Men vi hade fått ihop en bra grupp, ett riktigt järngäng och fått bra struktur på utredningen. Alla visste vad alla gjorde. Och om man blir för många är det lätt att tappa greppet. Vi jobbade lugnt och metodiskt igenom spår efter spår. Alla i gruppen var taggade och jag tvivlade aldrig på att vi förr eller senare skulle lösa fallet, även om det var tidsödande och vi körde huvudet i väggen flera gånger. Vi levde med det här varje vaken minut på dygnet och alla visste att det fanns en eller flera gärningsmän och att vi skulle hitta dem om vi bara jobbade på.”

Fyra misstänkta

Polisen hade redan ett par dagar efter branden för första gången förhört tre av de fyra killar som senare skulle komma att dömas för dådet.

”Vi hade intressanta indikationer som pekade mot dem, men ingen ville stå upp och berätta vad som egentligen hänt”, säger Leif.

De som polisen fann intressanta var tre tonåringar med iranskt ursprung – den 19-årige Mohammad ”Mommo” Mohammadamini, den 18-årige Housein Arsani och den 18-årige Shoresh Kaveh. Långt senare kom också den 17-årige Meysam Mohammadyeh in i bilden.

Vid slagningar i polisens databaser visade det sig snabbt att åtminstone tre av dem haft med polisen att göra tidigare.

”Shoresh, Housein och Mommo utgjorde ett litet tuffinggäng som var fruktade här och där”, minns Leif Rundberg. ”De kom från olika bostadsområden, men de var förenade genom sin nationalitet och kände varandra sedan länge. De brukade driva omkring tillsammans och var tidigare dömda för att ha rånat andra ungdomar inne i stan på kontanter.”

Under förhören hade poliserna fått höra samma historia från flera vittnen. Under den kväll då branden startade hade det förekommit en diskussion mellan arrangörerna och några ungdomar vid ingången. Strax efteråt hade det uppstått ett bråk inne i lokalen. Vad bråket hade handlat om var oklart, men vid flera tillfällen nämndes Shoresh Kavehs namn.

Samstämmiga uppgifter

I det första förhöret med Shoresh berättade han sin version av vad som hänt under kvällen och bekräftade delar av vad polisen tidigare hört.

Vid niotiden på kvällen hade han, efter ett telefonsamtal från Mommo, satt sig på 34:ans buss till Backaplan, där han mötte Housein och Mommo.

När han tillsammans med dem skulle gå in på festen, blev han ytterst förvånad över att man bad honom betala samma inträde som alla andra – han var ju trots allt ”känd”. Efter diskussioner hade han trots allt betalt, men hade vägrat att ta emot den ”signatur” som skulle ritas på hans hand för att visa att han hade rätt att återkomma till festen om han gick ut. Shoresh menade att det räckte med att alla kände honom.

Shoresh, Housein och Mommo gick runt i lokalen och pratade med kompisar, allt medan Shoresh irriterades över att det spelades Hip Hop-musik, vilket han inte tyckte om. Så småningom gick han till scenen för att prata med diskjockeyn ”Bagarn” och bad honom spela något annat. ”Bagarn” försäkrade att den andre diskjockeyn strax skulle ta över och spela något annat, och med detta lät sig Shoresh nöja.

Han och de två vännerna satte sig på en av scenens sidor. När diskjockeyn började spela annan musik gick Shoresh och Mommo upp och dansade medan Housein satt kvar.

När han rörde sig mitt på dansgolvet, fick Shoresh plötsligt en knuff i ryggen, som av en armbåge. Eftersom han trodde att det rörde sig om ett misstag tog han något steg framåt, men fick snart ytterligare en knuff.

Shoresh snurrade runt och fick se en kille som ”stor näsa och finnar i ansiktet, sydländskt utseende”. När han undrade vad killen höll på med började denne ”tjafsa” och snart rotade han med högerhanden efter något i sin jacka. Shoresh kände på sig att killen skulle dra kniv mot honom. Samtidigt hade tre av killens kompisar kommit fram och ställt sig bredvid honom. En av dem såg väldigt hotfull ut.

Nu hände saker snabbt. Mommo kom till Shoresh undsättning och försökte hålla fast den hotfulle. Samtidigt fick Shoresh en hård spark på handen av en av de andra killarna.

Shoresh hade fått nog.

Nu skulle han slåss.

Men innan han lyckades hoppa på sina angripare var flera av hans egna kamrater framme, höll i honom och försökte lugna ner honom. Musiken tystnade, taklamporna tändes och några av arrangörerna sa till Shoresh och hans vänner att de fick gå ut, vilket de gjorde.

Vittnen som såg Shoresh komma ut på gården har i förhören berättat att han sagt att han varit i slagsmål eller ”tjafs”, men att han varit till synes på gott humör, skrattat bort alltihop och sagt att det inte var något att snacka om.

Den 17-årige Meysam Mohammadyeh skulle nästan ett och ett halvt år senare ge en helt annan version av hur Shoresh sinnesstämning varit efter bråket.

I själva verket var han ute efter hämnd.

På gården utanför Makedoniska föreningen stod nu ett tiotal ungdomar och pratade, bland annat en svensk kille med en hund. Shoresh, som själv nyligen skaffat hund, blev nyfiken och pratade med killen en stund. Efter fem, tio minuter bestämde sig Shoresh, Housein och Mommo att gå tillbaka in till festen igen.

Vid kassan stod nu ynglingarna Halit, Deniz, Ljubo och Morad. När de såg att Shoresh kom tillbaka bad de honom att inte bråka. Han försäkrade att han inte hade några sådana avsikter, men att om angriparna gav sig på honom igen, skulle han slå dem antingen inne på festen eller utanför.

När han väl kom in pratade han med en av festarbetarna, Mohammed Celik som undrade vad som hänt. Shoresh berättade och Celik föreslog att Shoresh skulle be Halit köra ut bråkstakarna.

”Skit samma, det är bara småungar”, svarade Shoresh.

Han och kamraterna gick åter mot dansgolvet, där de åter stötte på dem som bråkat med Shoresh tidigare. De hade nu fått förstärkning och var sex, sju stycken.

Killen som tidigare tjafsat med Shoresh fortsatte nu. Han föreslog att Shoresh skulle ta med sig sina kompisar, så skulle allihop gå ut på gården och göra upp. Shoresh svarade att han inte ville ha bråk och att han inte ville förstöra festen för sina kompisar.

En stund senare, när Shoresh och hans vänner satt sig på stolar vid en vägg, kom killen som bråkat och ville be om ursäkt. Shoresh godtog ursäkten, de skakade hand och var sedan sams.

Killarna stannade på festen en stund till och lyssnade på rapparen Daniel Gobich när han uppträdde på scenen. Direkt efter framträdandet beslöt de sig för att lämna festen och gick ut.

Klockan ska då ha varit cirka 23.30.

Tidigare på kvällen, när killarna gått ut på gården efter bråket, hade Shoresh mamma ringt, bett honom att komma hem för att gå ut med sin hund.

Enligt Shoresh gick han, Housein och Mommo nu raka spåret mot hållplatsen. Kamraterna hoppade på sin spårvagn och samtidigt kom hans buss. Han åkte direkt hem, gick ut med hunden och tittade sedan på tv en stund.

Klockan 00.05 skickade hans syster Nina ett sms och skrev att ”Det brinner som fan på Backaplan”. Shoresh ”tänkte inte så mycket på det, utan trodde att det var någon liten brand.”

De första förhören med Mommo, Housein och Shoresh hölls den 2 respektive 3 november 1998, alltså bara några dygn efter branden.

Housein och Mommo bekräftade i stort den berättelse Shoresh hade kommit med. Visst, det hade varit ett bråk inne i lokalen men efteråt hade allt blivit lugnt och de var ganska överens om vilken tid de lämnat festen och åkt hem.

En mästare i lögner

”Under ett drygt år hade vi de här killarna inne på förhör ett antal gånger”, berättar Leif Rundberg. ”Vi hade en känsla av att de inte alls berättat hela sanningen och vi hade också andra tecken på att de kunde vara inblandade i branden. Men vid varje förhör hittade Shoresh på nya ursäkter och förklaringar. Han försökte lägga skulden på andra, bland annat på ett gäng i Bergsjön, och gjorde det så skickligt att flera av dem blev anhållna, helt felaktigt!”

Housein och Mommo nekade ihärdigt till all inblandning under samtliga förhör, till och med senare i både Tingsrätten och Hovrätten.

”Vi var ju ganska övertygade om att killarna i det här gänget var inblandade, men de ville ju inte prata med oss”, säger Leif Rundberg.

Under utredningens gång togs blodprov på killarna för att skicka dem till SKL. Om DNA från någon av dem skulle matcha dem man funnit på fimpar eller annat, skulle mycket vara vunnit.

Men svaren från SKL var nedslående. Man kunde inte med säkerhet binda DNA som säkrats i trappan eller nödutgången, till någon av killarna.

Det behövdes ett erkännande och starka vittnesuppgifter. Men trots att det utlysts en belöning på tre miljoner kronor hade ingen lämnat uppgifter som skulle kunna binda någon vid brottet.

Djävulen är här ikväll!

”Det stora genombrottet kom samma dag som vi åkte till Stockholm för att vara med i programmet ”Efterlyst”, säger Leif Rundberg. Då ringde Arash Erfanian, en vän till Shoresh Kaveh och sa att han hade något viktigt att berätta om vem som var skyldig till branden i Göteborg.

Arash var förhörd flera gånger tidigare. Han hade på ett tidigt stadium berättat att han mött Shoresh, Mommo och Housein utanför ett café i centrum under brandnatten, vilket tydde på att de tre ljög om att de åkt hem från festen. Dock kunde Arash ”inte minnas” vad som sagts vid mötet. Han kunde dock bekräfta att han hört att Shoresh varit i bråk på festen och han trodde att det kunde finnas ”ett samband mellan dem som bråkat och orsaken till branden”. I ett senare förhör berättade Arash att han hört att ”den som bråkat på festen velat hämnas och därför tänt eld men att det inte var meningen att det skulle bli den följd som det blev.

Så fort poliserna kommit tillbaka till Göteborg, höll kriminalinspektör Zed Bjälldal ett nytt förhör med Arash Erfanian.

Och nu lossnade det.

När Arash och Shoresh hade stått bredvid varandra ute på gården utanför festen hade Shoresh sagt på persiska:

”Djävulen är här i kväll!”

Arash förklarade för polisen att det är ett persiskt uttryck för helvetet och eld.

De hade fortsatt kallprata med varandra en stund innan Shoresh sa:

”Jag ska förstöra festen i kväll.”

Arash frågade: ”Vad ska du hitta på nu?”

”Jag ska sätta på brandlarmet så att de tömmer lokalen. Så kommer brandkåren att komma hit och att vi ska ha lite roligt. Det här stannar mellan oss. Jag litar på dig, annars hade jag aldrig sagt något.”

Anledningen till det hela var, enligt Shoresh, att man försökt slänga ut honom från festen, dock utan att lyckas. Om inte han skulle få vara där och ha roligt, skulle ingen annan få det heller.

Arash fick uppfattningen att Mommo och Housein också var införstådda med Shoresh planer. Dock följde han inte med dem in på festen utan lämnade platsen tillsammans med sin flickvän Therese.

De åkte in till stan, satt på café och när de så småningom skulle åka hem kom de förbi Backaplan och hoppade av spårvagnen när de såg blåljusen. Efter 20 minuter på brandplatsen åkte Arash och hans kompis Ali in till stan igen och satte sig på ett café för att prata. När de så småningom gick ut stötte de på Shoresh, Mommo och Housein. Arash drog Shoresh åt sidan, tittade honom i ögonen och sa:

”Säg att det inte var du.”

Båda fick tårar i ögonen. Sedan sa Shoresh:

”Svär på Koranen. Svär på Koranen att du aldrig säger något till någon. Inte ens till din bästa kompis.”

Arash svor på Koranen och Shoresh fortsatte:

”Det var inte meningen. Jag ville inte att det skulle bli så stort. Jag ville bara att dom skulle stänga festen. Du ska nu låtsas att du inte vet någonting om det här. Det stannar mellan oss.”

Hela samtalet utspelade sig på persiska. Arash uppgav att Shoresh var ”totalt förstörd”, mycket ångestfylld och ledsen. Han fortsatte:

”Jag borde aldrig ha varit där. Jag borde aldrig ha gjort det. Jag borde aldrig ha skojat på det sättet.”

I över ett år hade Arash brottats med sin ångest och slitits mellan två val:

Att hålla sitt löfte till Shoresh och hedra att han svurit på Koranen.

Eller att berätta sanningen.

Till sist hade han lättat sitt hjärta för sin karatetränare, psykologen Amir, men utan att nämna några namn. Amir hade rått honom att kontakta polisen och berätta vad han visste.

Förhören med Arash påbörjades klockan 16.00 den 5 december 1999, avbröts, återupptogs och avslutades inte förrän klockan 21.03 på kvällen. Arash hade då flera gånger och på olika sätt bekräftat sin historia och vad Shoresh hade sagt till honom på brandnatten.

Bekräftade misstankar

”Det kändes riktigt bra att vi fick ett vittnesmål mot Shoresh”, säger Leif Rundberg. ”När man i efterhand tittar på förhören med Arash förstår man att han redan tidigare hade velat berätta något, men det är alltid lätt att vara klok när man har facit i handen. Vi hade också genom olika förhör fått bekräftat det vi hela tiden trott, att Shoresh var den självskrivne ledaren i gänget. Men Arashs vittnesmål skulle knappast räcka för oss. Vi var tvungna att få med Shoresh på tåget om vi skulle få till ett åtal. Men hur skulle det gå till?”

Shoresh delgavs misstanke om brott kl 08.50 den 3 januari år 2000. Han nekade fortfarande och vidhöll en av de historier han hittat på tidigare – att han sett två ”skitungar” i 12-årsåldern tända eld på papper inne på toaletten.

Den historien tror polisen lika lite på, som de andra Shoresh har hittat på. Nu pressar de honom dessutom genom att visa att hans mobil befunnit sig nära brandplatsen efter den tid han tidigare påstått att han åkt hem. Shoresh blir osäker och ändrar sina uppgifter.

Kalla februaridagar i Göteborg år 2000. Shoresh Kaveh satt i cell 882 med restriktioner och mådde allt sämre vartefter kriminalens utredare knäckte de uppgifter han hela tiden ändrade. Han mådde inte bättre av att veta att Housein Arsani mådde lika illa i sin häktescell, och att denne hade framfört en hälsning

Shoresh borde börja prata. ”Shoresh brukar erkänna först”.

Äntligen ett genombrott

Men det var inte Shoresh Kaveh som fick utredarna att göra ett glädjeskutt.

Hjälpen kom från ett oväntat håll.

Kriminalinspektör Zed Bjälldahl, som hållit en stor del av de tidigare förhören, hade en märklig känsla.

Han ville förhöra Meysam Mohammadyeh ännu en gång.

Det senaste förhöret med Meysam hade han hållit ett år och två månader tidigare. När han nu slog på diktafonen kom ketchupeffekten oväntat snabbt:

  (Utdrag ur förhöret med Meysam Mohammadyeh den 11 februari 2000 kl 11.25. F = Förhörsledaren Zed Bjälldahl, M = vittnet Meysam Mohammadyeh)

F: Ja, Meysam.

M: Men jag ska bara fråga fall jag får gå ut idag.

F: Det måste vi reda ut. Vi måste reda ut det här, Meysam.

M: Ja, jag ska berätta sanningen.

F:  Ja.

M: Vem är det som har gjort det och säg inte att jag har sagt det nu.

F: Tala om det som du vet.

M: Det var efter bråket när dom kom in.

F: Vilka då kom in?

M: Jag vill nämna alla namnen.

F: Mm,

M: Housein, Mohammad och den andre, deras kompis Shoresh eller vad det nu är. Han var därinne och sen började (ohörbart) D.J sätta på en teknolåt och så dom gjorde då (ohörbart) sen skulle dom dansa så och så (ohörbart) Karwan började bråka. Så efter bråket vakterna dom som vakta kläderna, sakerna, men ni får inte bråka så här. Sedan var det ok. Så var jag med dom då. Så gick ääh Shoresh gick bakdörren, tog bakdörren, sen gick ääh Mohammad och Housein och dom där inne sa jag bara vad ska ni göra. Dom bara nej vi ska gå ut bara den vägen. Så gick vi till dörren där borta sen vände dom tillbaka. Han idiot Shoresh drar, dom håller på att måla den här, jag vet inte om du hört det, dom håller på att fixa nånting, ja bensindunk och sånt. Så, så var det såna plastgrejor där man sätter tv och sånt, så det skall inte skadas och sådär. Vet du vilka jag menar?

Zed Bjälldahl, förmodligen förvånad över att Meysam på några minuter berättade allt poliserna försökt få reda på i ett och ett halvt år, fick nu klart för sig att Meysam pratade om frigolit. Ynglingen berättade sedan att de nere i kulverten funnit bagerigrejor, bland annat rispuffar. Och förhöret fortsatte:

M: Gamla stolar och sånt där. Shoresh häller lite bensin på den där, tände på tidningar. Jag bara: vad fan gör du så här. Han bara: nej jag ska kolla vad som händer, så gick, så går han ut, jag går också ut.

F: Och vilka är vi då? Det var Shoresh som tände eld på detta.

M: Det var Shoresh som tände det här.

F: Ja, och sen vilka är dom andra?

M: Det är jag, det var jag och dom andra som gick bara ut.

F: Och vilka är dom andra?

M: Mohammad och Housein.

F: Mohammad och Housein.

M: Mm, men säg inte att jag sagt det nu för jag skall inte sitta i rätten och säga framför

F: Vi tar det lugnt och sansat ähh

M: Ja då kommer dom (ohörbart) döda mig (ohörtbart) lång tystnad, så var det.

F: det var så.

M: Mm. Det var, jag tänkte säga lite, varje gång jag sitter och tänker efter det här så spyr jag och grejer.

F: Mm harkling). Vi avbryter förhöret. Klockan är 11.35.

Det hade tagit Meysam Mohammadyeh exakt tio minuter att berätta det polisen ville höra. Nu framgick också att han fruktade för sitt liv på grund av det han avslöjat.

Förhöret återupptogs drygt en halv timme senare. Meysam bekräftade det han tidigare sagt och Zed Bjälldahl fick honom lugnt och stilla att komplettera sin historia med massor av detaljer.

Meysam, som egentligen inte kände Shoresh, Housein och Mommo speciellt väl, hade suttit inne i diskolokalen när de plötsligt kom fram, hälsade, frågade om han var ensam och sa att han skulle följa med. De påstod att de skulle öppna nödutgången och släppa in folk till festen den vägen, låta besökarna betala 20 kronor istället för de 40 man tog vid den riktiga ingången.

Utan att egentligen veta varför följde Meysam efter de andra tre när de gick ut genom dörren bredvid scenen, den dörr som ledde till trappan och nödutgången. Han berättade hur de fick krypa över stolarna i trappan för att komma ner i kulverten och hur Shoresh plötsligt hittade en slang, öppnade en kran och lät vatten rinna ut. Därefter hade Shoresh vänt tillbaka mot trappan, hittat en femliters bensindunk i plast och tagit den med sig. Han hittade tidningsskräp, frigolitbitar och rispuffar. Han hittade också saker som en målare lämnat kvar, färg och penslar. Sedan gick han till stolarna i trappan, hällde bensin över dem, använde pappret, frigoliten och rispuffarna som bränsle.

Och tände på med en cigarrettändare.

  (Spridda utdrag ur förhöret den 11 februari 2000 kl 12.00)

F: Vem var det som gick först?

M: Det var Shoresh.

F: Shoresh?

M: Han hade dunken i handen.

…….

F: Och vad gör han sen?

M: Han tar…han tog tidning…nånstans var tidning där, vid plåtarna. Så var det en tidning…grej där. Så han bara tar en liten bit av tidningen och tänder på. Sen lägger han där. Jag bara: ”Varför gör du så?”, han bara: ”eh nej”…vet inte vad han sa. Jag bara: ”Släck den!”, han bara: ”Nej!”. Så ska jag gå och släcka så han bara drog mig ifrån den. Han bara: ”Kom…låt det vara.” …jag bara: ”Men släck den…det är farligt fan.” …så han bara: ”Nej kom vi går. Det händer ingenting ändå.” Sen gick han först då så…gick jag efter han då så…gick vi ut.

Sen gick vi ut…så…långsamt bara.

Gång efter gång går förhörsledaren Bjälldahl igenom händelseförloppet med Meysam och ställer kontrollfrågor. Han får veta att de fyra i gänget rotat runt bland all bråte som stått nere i kulverten, och att Shoresh bland annat sparkat omkull ett kylskåp. Till skillnad från vad alla vittnen sagt tidigare om att Shoresh var på gott humör efter bråket i diskoteket, ansåg Meysam nu att Shoresh var ”sur hela tiden”.

Meysam hade insett faran, försökt förmå Shoresh att inte tända på, och – när det väl brann – dragit av sig sin jacka för att försöka kväva elden.

Men Shoresh hade hindrat honom och dragit iväg honom, mot utgången.

F: Vad gjorde Hussein och Mommo då?

M: Nej, dom bara låt det vara och så…så gick dom…

F: Men den som aktivt tog tag i dig…vem var det?

M: Mm…det var Shoresh.

Längre fram i förhöret frågar Bjälldahl Meysam vad som hände när de efteråt satt på spårvagnen på väg hem:

F: Vad pratade ni om på vägen?

M: …vad vi pratade? …Vet inte. Han Housein och Mohammad frågade varandra ”Varför gjorde han så?”…å så…eh…och så vet jag inte längre…vad dom sa. Jag satt och kollade framåt hela tiden.

Längre fram i förhöret berättar Meysam att han några veckor efter branden av en händelse stött ihop med Shoresh och Housein utanför sin bostad, och att de då varnat honom för vad som skulle hända om han tjallade. Det skulle bli jävlar och sånt där”, men inte nog med det:

M: Dom sa ”Vi kommer döda dig” och såna saker…sh…

F: Och vem sa det?

M: Shoresh å dom.

F: Shoresh och…?

M: Nah, Housein å dom…(ohörbart).

…….

M: Dom sa inte så, men…dom sa att vi kommer döda dig å så är om du går och tjalla…om vi kommer in i fängelse och så.

F: Hur tog du det? När dom sa så?

M: Jag sa till mig själv: ”Visst, vi får se”. Nån gång kommer hända fan jag klarar inte av att sitta å tänka. Jag har varit med då…dom har gjort såhär så. Och så min kusin då…å mina kompisar var därinne så…kan fan inte sova, man…tänker hela tiden.

  Längre fram i förhöret:

F: Du har inte pratat med din pappa eller mamma…eller..?

M: Nä.

F: Ingen alls? Du har bara hållit detta för dig själv?

M: Ja. Dom ska inte veta det heller.

(tystnad)

F: Varför vill du inte det?

M: Nej, dom kommer å bli sur på mig då…sånt…kommer hända i, kanske nånting. Vet man aldrig.

Förhöret hade börjat klockan 11.25 och pågick, med pauser fram till 13.15.

När det återupptogs klockan 14.15 fanns chefsåklagare Ulf Norén på plats. Han meddelade att Meysam Mohammadyeh var anhållen, misstänkt för grov mordbrand alternativt medhjälp till grov mordbrand och upplyste Meysam om att han hade rätt till en advokat.

Förhöret avslutades efter exakt 15 minuter och Meysam fördes till en cell.

Press på Shoresh

Även om polisen nu hade två vittnen, varav en ansågs delaktig i mordbranden, som kunde berätta om Shoreshs roll i det hela, var spelet inte över.

Det handlade fortfarande om att få Shoresh att komma med ett erkännande.

I samma sekund som Meysam hade berättat sin historia om Shoresh, gick chefsåklagaren Norén in under ett förhör med Shoresh, och berättade att ”någon” hade berättat hela historien om hur branden anlagts.

När förhören två dagar senare fortsatte, berättade åklagaren för Shoresh att fyra iranska killar nu satt häktade. Shoresh ville omedelbart veta vem ”den fjärde” var, men åklagaren svarade inte på det utan meddelade bara att det nu fanns tillräckligt med uppgifter för ett åtal och för en fällande dom. Han uppmanade nu starkt Shoresh att berätta om ”sin egen roll” i det hela.

Nästa dag, när ytterligare ett förhör ska börja i rum 6120 i polishuset, upptäcker förhörsledaren Harriet Persson en förändring i Shoresh beteende. Han svettas, han har sina cigarretter med sig och med tanke på omständigheterna ger hon honom tillstånd att röka under förhöret.

Närvarande vid förhöret är Shoreshs advokat Göran Bergendahl och efter drygt en timme kommer också chefsåklagare Ulf Norén för att vara med.

Shoresh inleder med att förklara att hans inställning är densamma som tidigare, han har ”inget mer att berätta”.

Förhörsledaren Harriet Pettersson inleder mjukt och frågar Shoresh om han kan sova i häktet. Shoresh berättar att han har sömnsvårigheter. Harriet förklarar att hon förstår och undrar samtidigt vilka hinder Shoresh ser mot att berätta sanningen. Han svarar:

”Svårigheten är att möta familjen, mest mamma, men även min 14-årige lillebror. Pappa går bra, det är okey, och min syster klarar det, hon har stöd av sin pojkvän. Men mamma har hjärtproblem.”

Harriet undrar om han oroar sig för rättegången.

”Nej, det klarar jag.”

Inte heller är Shoresh rädd för att hans flickvän Rebecca ska lämna honom:

”Blir jag dömd, kommer jag att be henne lämna mig.”

Förhörsledaren lirkar vidare med Shoresh och får alltfler indikationer på att han verkar vilja berätta mer än tidigare. Han uppger att han inte minns om han var påverkad vid tillfället för brottet, och säger sedan att han vill prata med Housein och Mommo innan han berättar mer. Åklagare Norén förklarar då att han först vill höra Shoreshs egen berättelse, innan han eventuellt ger tillstånd till ett möte mellan killarna.

En stund senare uppstår en diskussion om vilken syn man har på familjer i olika kulturer. Shoresh berättade att hans föräldrar var skilda:

”Jag tog automatiskt hand om familjen hemma i Iran, innan jag kom till Sverige. Här i Sverige har vi varit i åtta år nu.”

Han var tyst en stund innan han spontant sa:

”Jag är beredd att berätta min del i detta, men först vill jag träffa de andra. Då går det snabbare och jag vill att det går snabbare.”

Åklagaren undrar då hur Shoresh vill att ett sånt möte skulle gå till.

”Vi tre bara, jag, Mommo och Housein. Bara prata, kan övervakas, ej störas, men ta upp det på videoband går bra. Vi kan prata på svenska språket, hela vägen. Vi skulle givetvis krama om varandra men jag har själv inget att dölja och skulle inte viska eller sånt. Jag vill att vi alla lägger upp allt nu på bordet!

Chefsåklagare Norén undrar varför Shoresh inte tycker att Meysam behöver vara med, och hur lång tid Shoresh anser att mötet skulle behöva ta? Shoresh förklarar att han inte känner Meysam, att han bara träffat honom fem gånger och att Housein känner honom mycket bättre. Mötet skulle inte behöva ta mer än en halvtimme:

”Garanterat med resultat. Jag är inte intresserad av den fjärde gubben, utan för min del kan ni skicka hem honom. Han är nog en sån som ser upp till oss, Housein kände honom mest. Den fjärde kan få vara med, men jag kan inte påverka honom.”

Diskussionerna fortsatte. Åklagaren berättade att han hade en detaljerad berättelse från en av de andra häktade och kommer sedan in på detaljer. Shoresh medger att ”det tändes på med tändare” men säger också att han har minnesluckor. Eventuellt kan det ha varit så att han eller de rökte cannabis under den aktuella natten. När åklagaren frågar om han tycker att alla fyra hade lika stor del i det som hände, svarar Shoresh:

”Det finns nån som har gjort mer än de andra. Dom eller den som har tänt på är mest ansvarig. Det är möjligt att de andra resonerar så. De hade kunnat förhindra att det hände och jag tror inte att de försökte förhindra.”

Under några dagars intensiva förhör ändrar Shoresh flera gånger sin version av vad som hände under kvällen när de gått ut på gården efter bråket. Han säger nu ibland att det var en, ibland två av de andra fyra som gick tillbaka in på festen den vanliga vägen, tog sig ut genom nödutgången till kulverten och öppnade ”den blå porten” så att Shoresh och en av de andra kunde smyga in bakvägen. Syftet skulle vara att han skulle slippa diskutera med dem i insläppet, eftersom de visste att han hade bråkat.

Enligt Shoresh hade de alla kommit in i festlokalen igen genom bakdörren, bevittnat ett scenuppträdande och sedan beslutat sig för att lämna festen, åter genom att ta nödutgången. När de skulle ta sig förbi stolarna i trapphuset hade åtminstone en stol ramlat nerför trappan.

Och tanken om att tända på hade fötts.

Under ett av förhören pendlar Shoresh mellan att vara mycket nära ett personligt erkännande, och att gå tillbaka in i en fas där han är mera tillbakadragen och inte vill berätta allt. Han har också ibland uppenbara problem med att minnas detaljerna. Han upprepar sin önskan att få prata med de andra, inte minst för att ge Housein sitt ”stöd”, eftersom han vet att kamraten har det ”jävligt jobbigt” just nu. Däremot är han övertygad om att Mommo klarar situationen bättre.

Åklagare Norén upprepar att ett sånt möte inte kan ske för närvarande och uppmuntrar Shoresh att fortsätta berätta sin egen version först.

Erkännandet

Klockan 15.35 den 15 februari år 2000 inleddes ytterligare ett förhör i rum 6120 i polishuset i Göteborg. Harriet Persson var förhörsledare (F) och kriminalinspektör Anders Börjesson förhörsvittne (B) när de bad Shoresh (S) att komplettera sina tidigare berättelser.

Han hade redan berättat att de nere i kulverten rivit sönder papper som chokladbagaren haft liggande, samt att de hällt ut frigolit och risflingor ur stora svarta sopsäckar. Shoresh hade också flera gånger dragit sig till minnes att en sprayburk de hittat, var inblandad på något sätt.

Men minnesluckorna fanns kvar och hans historia stämde inte helt med den detaljerade berättelse Meysam tidigare kommit med.

Det skulle dock inte dröja många minuter förrän Shoresh definitivt erkände att han tänt på i kulverten.

Ur förhöret:

F: Vill du säga hur många som bar på cigarrettändare?

         S: Jag tror – tre av oss bar på cigarrettändare.

         F: Kan du då berätta det svåra, vem tände?

         S: Jag vet inte om det var en eller två, men jag var en av dom som tände.

         F: När du tände, kan du med någon gest beskriva på vilket sätt eller hur du gjorde?

         S: Tände tändaren med lågan mot pappersbiten så att pappersbiten tog eld.

         F: Såg du att det tog eld på något annat?

         S: Nej det – jag tror inte det tog eld på något annat då.

         …

         F: Att du själv tände, det är korrekt. Är det så?

         S: Ja.

         F: Är det svårt att berätta det?

         S: Ja det är det men lika bra och berätta.

         F: Mm. Det hedrar dig…  

         …

         F: Hur var sinnesstämningen hos dig?

         S: Nej, jag vet faktiskt inte om – hur jag var.

         F: På grund av att du hade rökt hasch, var det så?

         S: Nej jag vet inte om jag rökt hasch den kvällen alls.

         F: Du uteslöt det inte i alla fall.

         S: Nej. Det är möjligt men jag vet inte.

         …

         F: Var du förbannad för nåt? Vi vet ju att du var utslängd från festen.

         S: Nej men – nej det var inte det att man var utslängd. Det var väl det att man kommer till en fest och det är kompisar till en som arrangerar festen. Och man hjälper dom under festen där och…

         F: Med vakthållning eller vad menar du?

         S: Näaa, allt möjligt ungefär. Och så ska man betala också, det…

         F: Entré?

         S: Ja.

         F: Det kändes fel för dig?

         S: Ja det kändes fel för många.

         F: Tror du, om du inte vet, att det kunde ha vart en anledning till att du var upprörd eller förbannad?

         S: Kan va en anledning.

         …

         Shoresh berättar sedan om hur han senare på natten fick ett sms från sin syster:

         S: Ja det stod att det brinner som fan på Backaplan.

         F: Och vad tänkte du då?

         S: Då tänkte jag att – jag vet inte, det – tänkte jag det är vi som har orsakat det här.

         F: Hur kom tankarna då?

         S: Jag vet inte, jag gick och hoppades att det var nån annanstans det brann.

         F: …du återvände till platsen?

         S: Ja jag återvände till platsen.

         F: På vilket sätt?

         S: Taxi.

         F: Ensam?

         S: Ja.

         F: Vem möter dig där?

         S: Nej jag träffa tre andra killar där.

         …

 

Ångesten dövas med narkotika

 

F: Hur kände du det när du kom dit? Ville du därifrån eller ville du stanna och hjälpa till eller? Berätta vilka tankar du hade.

         S: Det fanns inte mycket vi kunde göra, det – nej, jag ville bara därifrån fort som fan.

         Shoresh är lättad över att ha fått ur sig en del av det värsta. Och i slutet av förhöret avslöjar han också en annan tung börda han burit på.

         F: Ja du vet ju vad inställning är för du brukar ju säga min inställning är densamma, men nu kan vi säga vilken inställning har du i dag till brottsmisstanken? Jag vill att du använder ditt eget (ohörbart).

         S: Du menar att – nej jag erkänner att jag tänt på.

         F: Mm. Och du känner stor ånger har du också uttryckt. Är det korrekt?

         S: Om man är mänsklig så – det är klart man känner.

         F: Du har också berättat för mig om att du kände dom tre mammorna som vi kallar dom, som det gått ut i pressen en del. Det var nån ljus mamma och det var nån mörk mamma som hade döttrar. Kan du berätta hur du kände dom här döttrarna, det är nåt du har mött på hela året här.

         S: Nej jag – den ena mamman, jag känner hennes dotter sen innan för hon har vart tillsammans med kompisar till mig och så – och två, dom andra två morsorna…

         F: (Ohörbart)

         S: Ja. Och – inte dom två syskonen som omkom utan dom två andra mammorna som snacka om sina döttrar. Dom – jag var – jag hade förhållande med dom två innan.

         F: Vi avslutar förhöret och klockan är 14.02.

För utredarna var det som nu skett en oerhörd lättnad. De hade ett viktigt vittnesmål från Arash, en detaljerad berättelse från Meysam och nu även ett direkt erkännande från Shoresh. De uppgifter Shoresh lämnat i förhören om de andras aktiviteter skulle också garanterat hålla för ett åtal om medhjälp.

”Shoresh var ju egentligen ledaren och den tuffaste i gänget”, säger Leif Rundberg. ”Men i det här läget var han samtidigt den som var mest rakryggad och tog på sig sin del av det här, medan de andra inte gjorde det alls.”

Och nästa dag fortsatte Shoresh att berätta.

Spridda utdrag ur förhöret:

F: …I dag vill jag att du berättar allt. Och det lättaste är faktiskt att du börjar direkt från början. Varför du åker på festen och vilka som är med och vad som sen händer…

         …

         S: Ja vi kommer dit. Vi stog och snacka lite med kompisar och så. Sen gick vi in. Det blev lite tjafs när vi skulle gå in om betalning och så.

         F: Kan du berätta om tjafset, för det är ju inte oväsentligt?

         …

S: Ja jag betala. Men det var – det var inte hur mycket pengar det rörde sig om så, det var själva grejen att dom tar betalt av kompisar. För att många gånger har det var fester och man har inte betalat, man har – för när man är där då hjälper man till när dom behöver hjälp med nånting och så.

…

F: Var det tänkt den här kvällen att du skulle hjälpa till?

S: Mmm – jaa – nä, inte tänkt så, men …

Shoresh får sedan upprepa och komplettera de historier han berättat tidigare. Han säger nu att det var Meysam och Housein som smög sig in och öppnade den blå porten i änden av kulverten, så att han själv och Mommo kunde smita in bakvägen. Han bekräftar att de tillsammans rev sönder täckpapper de hittat i gången, la pappersbitarna under en stol och tände på. Idén var då att hämnas på arrangörerna för att de krävt Shoresh på inträde, genom att de skulle få betala för den förstörda stolen. Han har spridda minnen av sprayburken, av att de hittat rester av saker som en målare använt – penslar och en burk lacknafta. Han har också hittat en dunk med något stående ovanpå ett plåtskåp men han har inget minne av att han har hällt ut några brandfarliga vätskor, bara att han tänt på papper.

F: Vad tänkte du när du såg katastrofen? När du insåg det? Om du insåg det? För då borde du väl nästan insett det?

S: Mm. Nä det var – för mig var det som en mardröm så. Och jag hoppades på att det skulle vara en mardröm bara.

Dagen efter katastrofen hade Shoresh tagit med sig sin hund och åkt till en kamrats lägenhet inne i Göteborg.

S: Så var jag där i kanske sex dar tror jag det var där – sju dar… Var att det gick inte sova, var nån – var i nån slags trans så att säga så.

F: Mm. Du berättade för mig, om det var rätt uppfattat av mig, att ungefär en och en halv vecka. Och sen döva du det med narkotika genom att göra vad, du kan väl nästan visa det?

S: …Så – ja i en och en halv vecka ungefär så sniffa jag amfetamin.

Samtalet kommer in på Shoreshs flickvän Rebecca och han säger:

S: Det – jag vill ju hennes bästa och så, och jag vill inte hon ska gå och vänta på mig, jag vet ju inte hur många år man får för det här.

F: Nä. Du har ju själv gissat på antal år vad jag vet?

S: Ja.

F: Vad tror du?

S: Åtta tie kanske.

Shoresh berättar att han och en kompis besökte flera av de skadade på sjukhusen:

F: Hur många besökte ni?

S: Så många som jag orka med så att säga … Ja, det – man kolla ju in i dom flesta rummen och …

F: Ja. Vilken syn mötte dig då?

S: Jag vet inte jag – som sagt jag var påverkad av drogerna när jag gick där och…

F: Var det enbart amfetamin eller var det även cannabis?

S: Nä det var cannabis (ohörbart) också.

F: Cannabis också? Mm. Har du medverkat vid nån eller några begravningar?

S: Mm.

F: Vem har du då förlorat som du kände?

S: Ganska många.

Shoresh upprepar att han erkänner grov mordbrand, att någon av de andra tre hjälpt honom att tända på och att ingen av de andra gjort något för att stoppa honom eller branden. Förhörsledaren undrar varför Shoresh, efter så många förhör, slutligen kommit fram till att han ville berätta sanningen. Han berättar att han haft ett hemskt möte med sin mamma, på kurdiska berättat för henne vad han gjort och varför. Att mamman tagit det otroligt hårt och inte velat tro att Shoresh gjort det. Sedan:

S: …Avgörande var, ja – mest var det faktiskt Houseins hälsa jag faktiskt oroa mig för. Och så tyckte jag det, dags och lägga fram korten på bordet.

Harriet Persson kommer tillbaka till frågan om motivet:

F: Och vad är anledningen till att du tände på, berätta det, för det har du sagt i ett förhör men jag vill ha med det också.

S: Nä det var väl att arrangörerna skulle få betala för stolen.

F: Och varför?

S: Eftersom dom tar betalt av kompisar. Det var väl det. Det är, som sagt, det är – spela inte roll hur mycket pengar det handla om, det är själva sättet.

F: Är det rätt uppfattat, du kände dig kränkt?

S: Kan man säga.

F: Är du normalt lättkränkt eller tyckte du att det här var höjden?

S: Nä jag tyckte att det här var kanske höjden så att säga, för att vi skulle gå in och så en kompis till en stoppar en – ”nä du får inte gå in här du måste betala”. Då ”vad fan är det här?” Sen när – så och så. Och då – ja det var ganska kränkande att bli stoppad så, massa människor som titta på, ja. Och själva det, det var inte hur mycket pengar det rörde sig om eller så. Nä så – det var väl det, så jag slängde 40 kronor på bordet och gick in.

F: Och det har kostat många framtiden.

S: Hm.

F: Tänker du mycket på dom anhöriga eller försöker du, som du säger, gå vidare och …

S: Nä, men man försöker gå vidare, men det går ju inte det.

F: Nä. Ständigt påmind.

S: Ja. Nästan varje dag blir man påmind.

F: Mm.

S: Eller träffar anhöriga eller träffar några som har vart med i branden.

F: Har du känt nån befrielse på sätt och vis av att sitta här igen nu när du blev frihetsberövad och blir kvar?

S: Nä egentligen inte.

Förhören fortsatte, mest för att försöka klargöra om Shoresh eller någon av de andra också hällt ut brandfarlig vätska ur en burk eller dunk, för att få bättre fart på elden. Men detta gick aldrig att fastställa. Shoresh fick rita en skiss över trappan och kulverten och efter några dagar vallades han också i en rekonstruktion av det som skett.

I de sista förhören fick Shoresh höra att polisen visste att den andre som tänt på var Housein, samt att Meysam sagt att Shoresh hällt ut vätska från en dunk. Detta irriterade honom:

”Jag har misstänkt att Meysam var den som skulle lägga skulden på mig. I själva verket var det Meysam som gjorde det. Han håller ju i glaset med lacknafta det ser jag när vi är på väg ut. Meysam höll i glasburken, hällde mot eller på trappan. Då brann det redan i själva pappret. Dunken vet jag inte något om. Pappret revs och lades under stolen av tre personer, av mig och Meysam. Sen är jag osäker på om det var Housein eller Mommo som gjorde det, men jag tror att det var Mommo som inte rev papper. Men det är jag inte säker på.

I slutförhöret den 12 april 2000 meddelade Shoresh sin inställning till anklagelserna mot honom. Han förnekade ansvar för grov mordbrand samt mordbrand, eftersom uppsåt saknades. Han hade inte haft en tanke på att branden kunde få ett sådant förlopp och att människor skulle komma till skada. Däremot erkände han att han tänt på och därmed handlat oaktsamt.

För Leif Rundberg och hans utredare kom slutförhöret som en välkommen punkt efter två års hårt arbete.

Men än var det inte över. Nu skulle förhandlingen i Tingsrätten förberedas.

Förundersökningen omfattade 2 600 sidor och det stod snabbt klart att ingen i polishuset skulle kunna kopiera den i så många exemplar som behövdes.

”Vi fick begära in anbud från tryckerier och sedan börja fundera över saker som vi aldrig behövt ta hänsyn till tidigare. När förundersökningen trycktes fick vi ha polisbevakning på tryckeriet dygnet runt eftersom åtal inte var väckt och sekretessen fortfarande gällde. Eftersom många anhöriga ville ha protokollet beslöt vi att det skulle bli så. Det finns i och för sig inga krav på att en målsägare ska få protokollen men vi valde att göra så, ville att alla skulle känna sig informerade. Det kostade, men i efterhand tror jag att det var värt det.”

Polisen beställde 350 pappersexemplar av förundersökningen och de 910 000 sidorna levererades med hjälp av lastbil och truck.

Rättegången skulle komma att bli en av de mest uppmärksammade i Sverige.

”Man fick bygga om Svenska Mässan för att kunna få in alla åhörare i extrasalar”, minns Leif. ”Det var en unik huvudförhandling. Vi hade elva burar med tolkar som simultantolkade allt som sades i rätten, till olika språk. Det var massor av säkerhetsåtgärder och mycket upprörda känslor. Vi får ändå vara glada att det inte blev värre med tanke på hur många hot som hade riktats mot de åtalade.”

Tingsrätten dömde Shoresh till åtta års fängelse för grov mordbrand. Mommo och Housein fick sex år vardera. Hovrätten skulle senare komma att höja straffen för Mommo och Housein till sju års fängelse, medan Shoresh straff fastställdes. Meysam dömdes till tre års sluten ungdomsvård.

JO Johansson och hans kolleger kunde konstatera att deras mödosamma och noggranna arbete burit frukt.

”Undersökningen efter branden lärde oss massor om teamwork och gav oss många erfarenheter som vi inte hade innan”, säger JO Johansson. ”Vi tog ett steg in i framtiden och fick kunskaper som vi har kunnat ta med oss till andra fall som har inträffat.”

För Leif Rundberg, som arbetat vid polisen i 30 år, blev domen punkten för en period i livet han aldrig kommer att glömma.

”Diskoteksbranden är fallet som slår ut allt jag varit med om tidigare och som tog två år av mitt liv. Efteråt hade jag lite dåligt samvete för min familj. Mina barn var små när det här hände. Så fort vi hade fått struktur i utredningen tog jag hem allt material efter jobbet varje dag. Jag väntade tills barnen lagt sig, sedan satte jag igång att läsa för att ha synpunkter på hur vi skulle gå vidare dagen efter. I efterhand har jag insett att jag bara väntade på att barnen skulle somna.”

Leif fortsätter:

”Ärendet var som ett eget sjukt barn. Jag tänkte på det, levde med det hela tiden, varje vaken minut. Det tog ett bra tag efter Hovrättsförhandlingen innan jag och de andra i gruppen kunde släppa alltihop och gå tillbaka till vardagen. Och det kändes tomt och konstigt när gruppen upplöstes och alla skulle gå tillbaka till sitt. Har man levt med ett ärende så länge och intensivt får man ett väldigt speciellt förhållande till varandra.”

Efter att de fyra avtjänat sina straff, har en av dem åter dömts för grova brott.

”De andra är så vitt jag vet inte dömda för något allvarligare efteråt. Alla tre bor kvar i närheten av de områden där de bodde före branden. Med tanke på hur många det är som lidit skada av deras handlingar är det bra att ingen tagit lagen i egna händer. Under utredningen uttalade ju många anhöriga att dödstraff var det enda rätta. Vi försökte förklara för dem att vi har ett annat tankesätt i Sverige, men det ville ingen lyssna på.”

När jag ber Leif sammanfatta hela händelsen blir han tyst en stund innan han säger.

”Det är en enda stor tragik. Ett bråk om några tior ledde till att 63 ungdomar med hela livet framför sig, dog, och att livet för alltid förändrades för ytterligare många hundra. Än i dag kan jag känna mig tjatig när jag tar upp det och jag kan ju inte prata om det för alltid. Men jag undrar om jag någonsin kommer att kunna glömma? Jag tror inte det.”