Brasklapp: Så fort man delar något i sociala medier eller uttrycker en åsikt, blir man av något eller några ljushuvuden automatiskt beskylld för att vara okunnig, främlingsfientlig, idiot, korrumperad, nazist, köpt, obildad, fascist, rasist, opålitlig, oseriös eller bara ett svin i största allmänhet. Därför vill jag redan nu starkt påpeka att det här inlägget riktar sig enbart till dig som tycker om fotografering och bilder utan politiska, religiösa eller marknadsmässiga hänsyn. Jag är varken köpt, sponsrad eller påverkad av något parti, någon organisation eller något företag. Okej? Då kör vi (påminner stillsamt om att alla bilder nedan är upphovsrättsskyddade och inte får delas eller användas utan mitt skriftliga godkännande – Copyright: Dag Öhrlund 2016):

Året var 1973. Jag hade skrapat ihop pengar till min första systemkamera, en Minolta SRT 303 som i alla avseenden var alldeles utmärkt. Men jag hade också, 15 år gammal, gjort mitt inträde som journalist och börjat spana på de stora grabbarna och tjejerna, de som fotograferade för kvälls- och veckopressen.

På deras kameror stod det Nikon. Det skulle ta flera decennier innan jag förstod hur stort kriget mellan kameramärken var. Det var lika hårt som mellan Volvo och Saab, Mac eller PC, AIK och Djurgården, Israel och Palestina – you name it. Religionskrig, fast hårdvarumärkesvis (vilket ord!).

1974 tömde jag sparbössan, köpte ett Nikon F-hus och en zoom, 43-86 mm (ja, jag har fortfarande huset kvar.) Med ett undantag på ett halvår år 1981, då jag blev Canonkille, har jag varit Nikon trogen i 42 år. Jag tror att jag har över 20 Nikonhus och gud vet hur många objektiv liggande i gömmorna. Manuella, AF och digitala. Från 20 mm till 600. Hela kalaset.

När åldern, smärtorna och lättjan kommer krypande, samtidigt som den digitala tekniken tack och lov utvecklas, blir behovet av små och lättare kameror starkt.

Jag har provat mig fram och hittat flera favoriter. Medan den professionella utrustningen alltid bestått – och fortfarande består – av Nikonkameror har jag roat mig med kompakter även från Fuji, Canon och några andra märken.

Kompaktfavoriten kom att heta Canon G 12. Numera är hela familjen utrustade med G 12:or och även om Canon sedan kommit med en hel serie efterföljare som köpts och avprovats är vi överens – G 12:an är vinnare. Med två G 12:or och gorillastativ skulle jag kunna resa jorden runt och klara 95% av alla de reportageuppdrag jag haft under 40 år. Hittar du en sådan kamera på nätet så köp den. Dessutom är batteritiden otrolig.

Men livet är fullt av överraskningar. För en tid sedan klev jag in i min favoritbutik i Stockholm, fick händerna på en Olympus OM-E 10 och lekte en stund. Handkänslan och avtryckarljudet avgjorde. Strax var jag ägare till ett silverfärgat retrohus och en 14 – 150 mm zoom.

Läge för utflykter och äventyr.

Flera reportageuppdrag i holländska Haag väntade, Jag skulle intervjua Europolpoliser, plåta miljöbilder till arkiv och göra en stor stads- och krogguide. För en gångs skull kastade jag säkerhetstänket åt sidan och beslöt:

Jag gör allt med den nya kameran utan att riktigt veta hur den fungerar och vad den levererar.

Det blev en spännande resa på några dygn, fantastiska upplevelser. Och här är några av bilderna, plockade direkt ur kameran utan ett uns av bildbehandling. Kommentera gärna!