Livet för oss in på märkliga vägar.

Genom författandet korsas min väg med Tommy Deogans och vi blir kolleger.

 

”Män av våld” är Tommy Deogans uppföljare av

”Blodsbröder”

 

 

 

 

Jag kunde ha varit grabbens farsa, 22 år skiljer oss åt. Resten blir desto mer intressant: Vi växte upp inom en radie av åtta kilometer. Han i ett av de nybyggda invandrartäta problemområden som blev en tragedi, jag i ett välordnat medelklassområde. Vid 14 års ålder började jag skriva. Vid samma ålder började han, rotlös och utan vuxenstöd, knarka. När jag vid 17 års ålder började bli publicerad på allvar, lät han heroinet föra honom in i en lång och mörk tunnel som slutade i återvändsgränd.

 

När Tommy Deogan berättar om sitt dramatiska liv stannar människor upp och lyssnar. Här intervjuad av Lotta Bromé på bokmässan 2011.

 

 

 

Egentligen skulle vi båda ha varit döda i dag. Tommy genom misshandel, en överdos eller något annat som drabbar dem som lever i det hårda knarkets tunnlar. Jag av den IRA-bomb, den beskjutning eller den magblödning som fick mig att tillbringa timmar mellan liv och död på intensiven.

Något, någon, Gud eller ödet, ville annorlunda. Och så träffas vi.

 

 

I ”Brott i Sverige” skildrar jag fyra brott där de mycket unga förövarna förstört livet inte bara för sina offer, utan också för sig själva och sina familjer.

 

 

 

Tommy har växt upp på de hårda gatorna. I en värld där barn tvingas lära sig själva att bli vuxna, utan den kärlek och det stöd som borde vara en mänsklig rättighet. Hans tungt kriminelle bror Tony, Tommys enda stöd i livet, räddade honom från knarket och blev själv ihjälslagen i ett huliganbråk – ett resultat av en sjuk, fullkomligt onödig kultur som Tommy bestämt sig för att krossa med hjälp av penna och mun, böcker och föreläsningar.

Jag växte upp i en annan värld men intresserade mig tidigt för den andra sidan och har som journalist under snart 40 år vistats i skitiga polisbilar, nerspydda häkten, brasilianska favelas och amerikanska slumområden för att försöka förstå och med penna och kamera skildra samhällets baksida.

Tommy och jag har sett samma sak, ur olika vinklar. Och så småningom kommit till samma slutsats.

I dag står vi sida vid sida, med Tommys egenhändigt tillverkade Fuck Våld-pins på våra svarta kavajer. Vi föreläser för olika grupper men vi har en gemensam tanke, en ideologi:

Det finns bara en enda åtgärd som kan förhindra brott, våld och – död:

Förebyggande arbete.

När jag nyligen åter besökte Kumlaanstalten och igen fick se de senaste svarta siffrorna – två tredjedelar av de intagna är tidigare dömda för grova brott – stod sanningen klar för mig igen, tydligare än någonsin:

Dessa 500 män är rökta. Ordet kriminalvård är ett skämt.

Den som en gång lyckats ta sig härifrån,vill inte tillbaka. Dessvärre blir det ofta så ändå.

 

 

 

Det säger sig självt att någon som suttit inne i tio, femton eller tjugo år aldrig får en andra chans. Vem vill anställa en massmördare eller en misshandlare? Vem vill ta hand om en vuxen man utan bostad, vänner och de enklaste tillhörigheter? En man som inte varit ute på gatorna i två decennier, inte vet vad en mobiltelefon är och undrar vart Postens kontor tagit vägen?

Tommy Deogan och jag har tillbringat timmar med att diskutera det här utifrån våra olika vinklar. Och svaret blir alltid detsamma.

Du kan tycka precis vad du vill om dem som – till skilnad från dig – hamnade snett, oavsett orsakerna. Men faktum kvarstår: Det enda vi kan göra är att satsa allt i vår makt för att hindra fler vilsna ungdomar ifrån att bli lösdrivare, alkoholister, knarkare, våldsverkare, rånare, våldtäkstmän, torpeder och mördare. Ty den dagen de når dit har de inte bara skapat en oändlig rad av mänskliga tragedier för sig själva, sina offer, sina och offrens barn och familjer.

De har också blivit en konkret, kontant och mycket dyr kostnad som vi möjligen hade kunnat undvika.

Då är vi framme vid pudelns kärna. Du som läser det här har säkert en hemförsäkring. Ett dumt papper med ett inbetalningskort. En irriterande kostnad som du varje år betalar i hopp om att inget ska hända.

Men som du inte vågar låta bli att betala.

I rimlighetens namn skulle ett kraftigt, förebyggande ungdomsarbete – där vi, samhället menar allvar, hjälper dem som inte haft ett hem eller vuxna förebilder värda namnet och ställer rejäla krav samtidigt – bli en likadan försäkring, för ett bättre samhälle.

Men naturligtvis – och dessvärre – kommer ingen vid makten sittande politiker att vilja satsa rejäla resurser mot något som ännu inte har inträffat.

Och naturligtvis kommer, dessvärre, denna aningslöshet och strutsmentalitet att resultera i ännu mer ofattbart lidande och sanslösa kostnader i andra änden.

Vem var det nu som sa att snålheten bedrar visheten?

Om en till synes chanslös invandrargrabb och en medelålders fet medelklassvensk kan räkna ut det här, borde kanske också några högt betalda politiker med akademisk utbildning – om än utan vanlig arbetslivserfarenhet – kunna komma fram till samma slutsats.

Eller – är vi så illa ute?