Jag tänker tillbaka. Livet ändrar sig beroende på yttre omständigheter och på hur man hanterar dem. Jag hämtar dagboken från 2005 och bläddrar fram till hösten.

16 september. En fredag.

Mina anteckningar säger att jag på förmiddagen jobbar med rutinuppgifter och sedan äter lunch på den lokala kvarterskrogen.

På eftermiddagen får jag ett samtal som förändrar mitt liv. Dan Buthler, en digital bekant från nätverket ”Shortcut”, ringer. Danne säger att han har en fantastisk idé till en roman, men att han inte kan skriva. Han har läst en del av det jag skrivit och gillar det.

Nu undrar han om vi ska skriva en internationell thriller tillsammans.

Jag häpnar och våndas. Jag får då och då samtal från människor som vill berätta om invasioner från mars och dela med sig av konspirationsteorier.

Är detta ännu en dåre? Jag är färdig att lägga på när han säger:

”Ge mig fem minuter.”

En halvtimme senare förstår jag att hans idé är en av de bästa jag hört på åratal. Att låta den försvinna i intet vore ett grovt tjänstefel. Dessutom har jag aldrig arbetat tillsammans med någon annan om ett romanprojekt, och vad har jag att förlora? Enbart tid. Om vi misslyckas, vilket vi kanske gör – för att skriva tillsammans måste
vara något av det svåraste som finns – kan vi säga hej och gå åt var sitt
håll.

Vi sätter igång. Träffas inte men pratar i telefon timmar varje dag, och jag skriver, företrädesvis på nätterna.

Drygt en månad efter Dannes samtal träffas vi för första gången i verkligheten, på lunchkrogen Vasa inne i Stockholm. Då har jag redan skrivit över 150 sidor på vår debutroman ”Mord.net”.

Det har snart gått sex år sedan den där dagen. Vi har gett ut sex romaner och nio länder har velat ha våra berättelser. Några av dem ska dessutom förmodligen filmatiseras.

Ibland är det bra att svara i telefonen. Och lyssna.