Fuck you, Big C!

Begravning i dag.

Igen.

Årets femte. En av de få saker jag aldrig vänjer mig vid, oavsett hur många jag närvarar vid.

Ibland känns Döden mer rättvis än annars. Någon, som fått leva ett fantastiskt liv, blir väldigt gammal och somnar sedan i lugn och ro utan vansinniga smärtor och svår ångest.

Men de begravningar jag bevittnat har till största delen varit kvitton på orättvisa, så även i dag.

Desirée var en bra människa. En optimist och humanist, en god vän, en bra mamma, en uppskattad gäst. Efter sig lämnar hon en underbar flicka som är alldeles för ung för att bli utan mamma.

Desirée kämpade beundransvärt hårt i åratal innan The Big C slutligen vann.

Igen.

Och gjorde mig lika vek, svag, tvivlande och förbannad som tidigare.

Cancern tog min farfar när jag var någon dag gammal, min mormor när jag var tonåring, min far när jag var tjugo och min farmor när jag var tjugonio. Den tuggade på min mor när jag var dryga trettio och vid det laget hade den också ätit en av mina chefer, bara trettiotre år gammal. Jag såg dem alla lida och det är något av det jävligaste jag sett – de utmärglade kropparna, skriken, smärtorna, ångesten, bönerna. Runt pappas säng fick de sätta upp galler för att han inte skulle kasta sig i golvet av smärtor, oavsett hur mycket morfin de pumpade i honom. Stackars, stackars pappa.

Därefter dödade sjukdomen en av mina bästa vänner när han just fyllt fyrtio och häromåret en annan som just blivit sextioett. Vid det här laget har den också tagit alla mina mostrar, min morbror, en kusin och ett par vänner till.

Fuck you, big C!

Jo, jag vet. Rent genetiskt ligger jag inte så bra till. Inte alls, faktiskt. Ändå borde det finnas ett hopp. Borde. I ett samhälle som Sverige borde staten stå för den stora delen av forskningen om den sjukdom som tar så många liv.

Men så är det inte. Cancerforskningen är beroende av privata bidrag. Statliga pengar försvinner till en hel del annat som jag inte samtycker till.

I dag ger vi bidrag till minne av Desirée, hoppas och ber att forskningen så småningom kan gå vidare framåt. Hitta hemligheten, bekämpa, utrota.

Fuck you, Big C!

2 svar på ”Fuck you, Big C!

  1. Dag, det sägs att Tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga.
    Det stämmer verkligen för när jag läser dina rader gråter mitt hjärta.

Kommentarer är stängda.