Det går ett konstigt program, som jag inte begriper mig på, på teve om mina kolleger – deckarförfattarna. Jag läser om dem i långa tidningsreportage. Det verkar som om nästan alla har förfärliga, traumatiska barndomsupplevelser bakom sig, upplevelser som de tvättar och bearbetar genom författandet.

Och där står jag med en känsla av tomhet.

Sveriges, kanske världens tråkigaste deckarförfattare. Inga upplevelser att tvätta i deckarna. Inte ett smack spännande. Fuck.

Det fanns inga trauman i min barndom (förutom att det stank skit från åkrarna). Föräldrarna skilde sig inte, jag blev inte (vad jag vet) sexuellt utnyttjad och det fanns inga mörka hemligheter i släkten mer än att en professionellt lat farbror vägrade jobba och lät frun försörja sig. Jag var fet och mobbad, växte upp i ett förfärligt tråkigt jordbruksområde där alla visste vad alla gjorde innan de hade gjort det. Vilket inte hjälpte eftersom (nästan) ingen var skandalös.

Men – jag vill ju också vara intressant. För helvete.

Så jag tänker efter lite.

I dag är jag stor och fet och den som försöker mobba mig sätter jag mig rent fysiskt på, och så är den festen över.

Än sen då. Tänk igen.

Okej. Jag har faktiskt hälsat på en isländsk man som kunde förmå guden Tor att bli förbannad och pissa ner hela Island på en kvart, och gjorde det! Jag har överlevt ett IRA-bombattentat där en massa människor dog och skadades. Jag har varit på en gruppsexkonferens med fyra tusen deltagare och fått brev av den engelska drottningen och fotograferat världens snabbaste man och intervjuat den legendariske tågrånaren Ronald Biggs i Brasilien och sedan blivit beskjuten där. Jag har bjudit Stefan Sauk på kanelbullar och druckit vin med Anders Breiviks advokat. Jag har blivit förlamad och suttit i rullstol, och blivit rånad och turnerat med Björn Skifs. Jag har intervjuat Kicki Danielsson och Bert Karlsson och Lena Adelsohn Liljeroth.

Är det bättre nu? Lite?

Jag har träffat vuxna (?) tyska män som leker indianer och en arméofficer som sover bland vargar) och en man vars hela liv bestod av att plantera in lax i Stockholms ström (han hette Utter, förresten). Jag har fotograferat Dolly Partons kusin naken och åkt racerbåt i 160 kilometers fart och rejsat mot Reine Wisell på Kinnekulle. Jag har varit i USA:s hårdaste fängelser och gift mig i Las Vegas och lekt i Playboykungen Hugh Hefners mansion en söndagsmorgon när han sov med sin unga älskarinna.

Nu då? Poäng?

Jag har plåtat den påstådde Palmemördaren Christer Pettersson naken och han var den ende som fick fimpa i askkoppen på min nya, fina Cheva. Jag har träffat en man som hade tre tusen leksakstankbilar i lägenheten och är nära vän med Bert Hansson, reseledaren med världsrekord i grisfester (över tre tusen).

Jag har körts genom Oslos gator i en Rolls-Royce från 1905, jobbat i trettiofem länder och tagit drygt en miljon bilder. Jag har fått en kartong med tusentals sega råttor i födelsedagspresent och äger en bok med listor över tidvattennivåerna i hela världen. När jag var tio år lät pappa mig ta spakarna i ett plan på två tusen meters höjd, jag lider av en skitskum sjukdom och jag samlar på konstiga, norska saker.

Jag har druckit sprit hos en maffiakung på Hawaii, gått på toaletten i Donald Trumps skrytbygge i New York och flugit fallskärm efter snöskoter i Jämtland. Jag samlar på leksakspolisbilar och konstiga uppgifter och avskyr snö och trädgårdsarbete. Jag har varit nära att dö flera gånger och är galet förtjust i gelékrokodiler.

Jag har fått pris av Carl-Jan Granqvist och blivit hotad till livet ett antal gånger. Jag har blivit påkörd av en galen filmregissör i Hollywood och av en trött tankbilschaufför i Tyskland. Jag har bjudit en hundraårig tant på midsommarfest och blivit bjuden på födelsedagsparty på en brasiliansk bordell i djungeln. Jag har varit i knarkkartellens högkvarter på Ibiza och haft långa samtal med en ortodox präst på Cypern.

Jag har varit den ende patienten med en benskada hos en hor- och torskdoktor på Phuket (långt innan Svenne-chartern till Thailand var uppfunnen), jag har köpt en kopia av Elvis testamente i Nashville och jag har vaskat guld (fast nu kommer jag inte ens ihåg var det var) utan framgång. Jag har kört dyra och så snabba bilar att jag blivit rädd, kört racerbåtar, flugit lågt och fort och nästan fått styra en Finlandsfärja. Jag har hållit i ett kilo kokain, fotograferat skrattande, älskande och ihjälskjutna människor under en och samma natt.

Så okej. Inga trauman i barndomen. Jag är inte det minsta djup. Här väntar inga nobelpris eller augustpriser.

Men, du kan väl ändå läsa min nästa deckare? Deal?  ;o)