Det är som vanligt hett och fuktigt när jag landar. Något av det första jag ser är en packe rednecks på ett pickupflak, tjoandes och viftandes med gevär.

Florida. Turistghetto – ja, vid Miami Beach och Fort Lauderdale. Men på västkusten där jag håller till sedan drygt tio år också mycket, mycket mer gammeldags sydstat än vad någon anar. Och ett växthus för en rasism vi inte kommer i närheten av i Sverige.

Innan jag reste träffade jag min gode vän Mushtaq på ett café i Stockholm. Vi pratade om det där med tolerans och rasism och som vanligt skrattade han: ”Ni svenskar blir aldrig mer än amatörrasister. Ni skulle höra vad vi invandrare säger om varandra.”

Det är varken första eller sista gången jag hör det där. Jag har nära vänner från Polen, Iran, USA, Indien, Ryssland, Grekland, Pakistan och gudvetvad och jag förvånas alltid över deras frispråkighet när det gäller människor från andra länder. Det vi kallar fördomar och uttalanden vi utdömer straff för, är för dem helt normala konstateranden utan större värderingar. Som vilka folkslag som är tjuvar och bedragare versus vilka som är värdelösa på att köra traktor.

Florida. Jag har inte känt Bob i mer än tio minuter innan han stolt halar fram sitt medlemskort i NRA, National Rifle Association och viftar med det.

”This country”, säger han, ”is going down the drain. And it isn´t getting better when we have a nigger in The White House.”

Jo, precis så säger han. Ordet som under OJ Simpson-rättegången försiktigt benämndes N-ordet slungas här ut utan tvekan. Bob berättar också att han som pensionär är frivillig i US Coast Guard, att myndigheten ger honom massor med ammunition att öva med, men att han inte skjuter upp allt utan sparar en god del hemma i garaget, för ”regniga dagar”. Och fortsätter: ”When the niggers are coming down my street, they´re up for a surprise, I tell ya´!”

Det är inget skämt, det här. Två dagar senare möter jag min vän detektiven, som numera utan omsvep bittert benämner sig själv som An angry, white man. Han har anti-Obamadekaler på bilen, samlar på sig fler vapen och ammunition än vanligt. Under sina långa nattpass samlar han på konspirationsteorier och förbereder sig på allvar för ett nytt inbördeskrig där det inte längre handlar om nord- och sydstater, utan om real americans mot hispanics.

Nästa dag: Steve, brandman, kommer med det senaste skämtet: Here in the south we like to sit down on our porches shooting at cans. Mexi-cans, Puerto Ri-cans … hahaha…

Men även Steve menar allvar. Och grannen tvärs över gatan, 82-åriga Miss Peggy, har beväpnat sig till tänderna, lyckats få ett permit for concealed weapon och springer nu omkring med en laddad 22:a i handväskan. Det kan ju komma en nigger, säger hon.

Då och då försöker jag ta upp en diskussion. Påpekar att om alla – även de illegalt invandrade – mexikanerna, puertoricanerna, kubanerna och alla de andra stannade hemma från sina jobb en enda dag, så skulle USA stanna. Ingen skulle tanka bilar, servera hamburgare, städa…

Reaktionen blir ilska blandad med förödmjukelse. Så är det minsann inte. Det är så att det illegalt invandrade packet stjäl jobben från de fina, vita amerikanska ungdomarna (som i verkligheten aldrig skulle vilja städa eller servera hamburgare). Diskussionerna fortsätter tills jag inser att sydstat är sydstat och att faktiskt inte mycket har förändrats under de senaste hundra åren.

Kommer tillbaka till Sverige och ser att Sverigedemokraterna har ökat dramatiskt i väljarundersökningarna. Jag blir inte ett dugg förvånad. Kalla mig naiv, men jag tror inte att en enda svensk vill ha nazister eller nationalsocialister vid makten. Däremot kan jag föreställa mig att en lång rad människor är innerligt trötta på att det finns en enda, stor fråga som absolut ingen törs diskutera.

Under de senaste åren har inte en enda politiker utom Jimmy Åkesson – inte heller en enda av mina journalistkolleger – velat diskutera invandrarfrågan eller flyktingpolitiken på allvar, alla livrädda att bli beskyllda för att vara rasister.

Innan jag reste till sydstaten såg jag Janne Josefssons program, en granskning av den flyktingmottagning som är inget annat än en miljardindustri, där skattepengar rusar ner i fickorna på Reinfeldts vänner. En flinande man som köpt några konkursade kursgårdar, skaffat Spikasängar på IKEA och fyllt gården med flyktingar, meddelade glatt att han omsatte 70 miljoner kronor per år.

En olycklig tjänsteman på Migrationsverket svarade på frågan om varför han gödde dessa privata flyktinghajar:

”Lätt för dig att säga. För mig ser verkligheten ut så här: I dag landar två plan med 580 människor som fryser, inte har mat, kläder eller någonstans att bo. Det ska jag ordna före klockan fem i eftermiddag. Vad skulle du ha gjort?”

Honom vill jag inte byta jobb med. För det finns nämligen till synes ingen plan, utom möjligen den hemliga som ligger under herr Reinfeldts kudde.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att vi svenskar i jämförelse är – som min pakistanske vän hävdar – amatörrasister. Jag konstaterar också att vår, riksdagsmännens och journalisternas exempellösa feghet när det gäller att diskutera en samhällsfråga, kommer att hjälpa Jimmy Åkesson att storma in i riksdagen med tvåsiffriga tal i nästa val.

Jag tror – möjligen naivt – att det inte alls handlar om att en grupp människor tycker illa om andra grupper av människor. Utan om att vi blir rädda när politiker mörkar, inte avslöjar agendan utan översköljer oss med överraskningar som ser svårbegripliga ut.

I en så kallad demokrati, också det ett begrepp som snarast bör diskuteras.

Om detta återkommer jag…