Grannarna stoppar mig under hundpromenaden. Kompisar som inte hört av sig på åratal ringer. Det ramlar in mail och mess och sms. Alla med samma fråga:

Har DU verkligen skrivit en låt till Mello?!

Jepp, tro det eller ej.

Och hur, undrar du kanske, kunde det då komma sig att jag la mord och elände åt sidan för att tralla framför datorn?

Svaret heter Linda Bengtzing.

Men historien börjar med något helt annat. Tillsammans med 22 andra författare skrev jag noveller till antologiserien De sju dödssynderna. Och det föll på min lott att be intressanta människor skriva förorden till böckerna. När Robert Wells, Ylva Maria Thomson, Yannick Tregaro, Per Ragnar och Carl Jan Granqvist hade lämnat sina bidrag sa en god vän:

”Varför frågar du inte Linda Bengtzing?”

Foto: Filip Cederholm

Så det gjorde jag. Linda skrev två bidrag om Girighet, båda så bra att vi tvingades lägga ihop dem till ett.

Några veckor senare ringde Linda till mig och berättade att två begåvade herrar – Mathias Kallenberger och Andréas Berlin – hade skrivit en låt till henne, med Melodifestivalen i tankarna. Hon bad mig ta en titt på texten och mejlade över den.

Jag petade lite här och var bland orden, sedan flög fan i mig och jag skrev en text om en tjej som knappast står och väntar på prinsen, utan går ut och tar för sig rejält.

Att skriva en låttext för första gången var något av det svåraste jag gjort i mitt liv. Det handlar om att berätta en historia på 15, 20 rader och dessutom om att rimma i refrängen. Det där går rätt bra så länge man läser orden på papper eller skärm.

Och när man sjunger dem till musiken går det åt helvete! Det visar sig snabbt att de fantasifulla låtskrivarna haft den dåliga smaken att höja en ton eller så precis där mina synnerligen begåvade ord skulle gifta sig med varandra. Och så var det bara att börja om från början.

Men efter många svordomar och omskrivningar blev det en låt till sist. Och med Christopher Silfverbielke sittandes på min axel döpte jag den till Killer girl.

Linda gillade texten, petade lite bland orden och – där satt den!

Nervositeten var förstås stor. Vecka efter vecka passerade tills vi slutligen fick beskedet att låten valts bland de tiotusentals bidrag som skickats in.

En overklig känsla.

Därefter följde presskonferens i TV-huset, tidningsintervjuer och fotografering.

 

 

 

 

Foto: Filip Cederholm

Sedan dess har Linda varit fullt upptagen med träning, repetitioner, kläder, koreografi och gudvetvad, medan jag kunnat luta mig tillbaka.

Nu tränger verkligheten sig på. På torsdag är det dags att åka till Gävle för att vara med vid repetitioner och presskonferenser.

Och på lördag, den 27 februari, smäller det!

Du vet vem du ska rösta på, va?

Tack! :o)

PS: Jag har faktiskt fått blodad tand och skrivit en låt till nu. Men schhh, berätta inte för någon – det är bara du och jag som vet! ;o)