Jag står där i lägenheten i Solna och inser att jag aldrig mer kommer hit.

Lägenheten som var mitt hem i 18 år och min mammas i mer än 60 år.

Nu är det rörigt. Sopsäckar överallt, möbler och saker i en röra. En människas hela liv måste sorteras, kastas, fraktas bort snabbt. Lägenheten måste tömmas, säljas. Processen blir full av synnerligen smärtsamma insikter.

Ingenting är längre värt något.

De antika möblerna som mamma hoppades kunna sälja för att få in lite pengar på slutet. Kristallkronorna. Den där fina Rörstrandsservisen. Kristallglasen. Kopparkittlarna, de gamla.

Auktionshusen vill inte komma och titta. De kartonger med det finaste som vi kör dit, ber de oss ta med hem igen.

Ingenting, ett livs samlingar, är längre värt något.

Jag står där nu och tittar på sakerna och dammet på golvet och pärmen från hemtjänsten och sjukhussängen och rullstolarna och … räddar den fula porslinshunden som en av mina döttrar alltid velat ha. Och pappas flygvapenmärken. Och en liten värdelös sak som alltid betytt något för mig. Och …

Sedan stänger jag dörren till rummet där jag skrev och älskade med några som älskade mig.

Och går för alltid.

Låt mig prata lite om mamma:

Anna Barbro Irmelin Östling föddes den 17 juli 1921 i Ronneby, son till Edward Östling som var godsföreståndare vid järnvägen, och Alma som var fullt upptagen med att ta hand om såväl Barbro som de fem syskonen. Det här var på den tiden när Barbro, då hon nådde upp till telefonen, kom till en telefonist och kunde säga ”Får jag prata med pappa” och snabbt blev framkopplad till järnvägsstationens godsavdelning.

Alma blev tidigt änka och ensam med de sex barnen i ett stort hus. Barnen fick i sin tur kavla upp ärmarna och arbeta för att skapa egna liv. Under 33 år skaffade Barbro sig en mycket gedigen utbildning samtidigt som hon arbetade, bland annat i Praktisk Affärspsykologi, Näringsidkarens Vardagsjuridik, Teknisk Engelska, Finansiell Franska, Spanska och Ryska. Hon utbildade sig till reseledare, genomgick stabskursen för officerare vid Kungliga Flygkrigshögskolan och senare en befälsutbildning i den svenska flygledningen.

Karriären inleddes vid 15 års ålder som journalistvolontär vid Blekinge Dagblad. Tre år senare hade Barbro flyttat till Malmö och blev anställd som maskinskriverska på Mazetti chokladfabrik och därefter vid Svenska Sockerfabriksaktiebolaget. Hon flyttade så småningom till Stockholm och blev bland annat privatsekreterare hos riksdagsmannen Åke Wiberg.

Under andra världskriget samt de efterföljande åren hade Barbro en rad spännande anställningar som korrespondent, privatsekreterare och översättare. Hon tillbringade också tid i Tyskland, Schweiz och Frankrike för språkstudier.

Ett intyg, undertecknat ”med utmärkt högaktning” av assistenten K Palmquist vid Psykotekniska Institutet vid Stockholms Högskola, lyder:

”Ber härmed få meddela att den av Eder sökta tjänsten å Psykotekniska Institutet numera är tillsatt. Vi tacka för det intresse Ni visade genom att deltaga i testningen, till vilken ni gärna får hänvisa om Ni söker annan befattning. Eder placering i testningen var gynnsam.”

Den 15 augusti 1953 utnämnde chefen för Flygvapnet, generalen Nordenskiöld, Barbro till Lotta av kaptens tjänsteklass. Hennes anställning som personalassistent vid Flygstaben i Stockholm kom att vara i nästan sju år. Bland annat var hon chef för alla flyglottor i Sverige, vilket innebar att utforma utbildningar och göra inspektionsresor över hela landet.

Enligt Barbro var jobbet i Flygvapnet det bästa hon hade haft, och hon skulle med glädje ha stannat om inte hennes man, flygofficeren Carl-Eric, hade blivit förflyttad från Stockholm till flygflottiljen F 17 i Kallinge utanför Ronneby. Ironiskt nog var cirkeln sluten och Barbro var tillbaka i den stad hon lämnat i tidiga ungdomen.

Flygofficeren och kärleken, Carl-Eric Öhrlund

 

Under åren i Kallinge mellan 1959 och 1966 arbetade Barbro extra vid en revisionsbyrå i Ronneby, samt som lärarvikarie i skolor i Kallinge och Karlskrona.

1963 vann Barbro, i en tävling i Facits personaltidning, en treveckorsresa i USA med allt inkluderat. Maken Carl-Eric följde förstås med på det stora äventyret och resultatet blev en lång serie researtiklar i de blekingska lokaltidningarna

När Carl-Eric förflyttats tillbaka till Stockholm fick Barbro anställning vid SE-Banken som arbetsledare för avdelningen för värdepapper och skatteärenden. Efter drygt fyra år lämnade hon banken för att bli revisor på en byrå i Stockholm, där hon bland annat skötte skattearbetet åt kända ansikten som ABBA, Lill-Babs och Svenne Hedlund från Hep Stars.

När maken Carl-Eric dog 1977 tog Barbro det kanske djärvaste steget i sitt liv genom att säga upp sig och starta en egen revisionsbyrå, som hon först drev från kontor på Drottninggatan i Stockholm (samtidigt som hon arbetade extra åt Riksgäldskontoret), senare från bostaden i Solna. Barbro fortsatte som revisor i 34 år fram till 90 års ålder då hon gjorde den sista deklarationen åt en kund.

Barbro var en intelligent, disciplinerad och på alla sätt driven kvinna, en dåtidens feminist som verkade genom att göra karriär på egna meriter genom gedigna studier och hårt arbete. Hon hade mycket bestämda åsikter – inte minst om att betala räkningar på rätta datum – och var inte alltid helt lätt att ha att göra med.

Samtidigt var hon mycket omtyckt av sina kunder och efter makens död blev hon en av primadonnorna i Stockholms manliga homosexuella kretsar, där hon tillsammans med den äldre operasångerskan ”Palten” bjöds till alla fester och behandlades som en drottning!

Tillbaka till nuet:

Begravningsceremonin skulle vara enkel och så blir det. Efter kremeringen tar jag urnan i min bil – som jag gjorde med mormor, som jag gjorde med älskade pappa – och kör till Blekinge. Mina lika älskade döttrar Isabell och Josephine ser till att roadtripen fylls med bra musik.

På fredagen hänger regnet i luften men kommer aldrig riktigt. Tio minuter innan vi ska gå in i kyrkan, granne med flygflottiljen F 17 där min far, överstelöjtnanten, var stolt flygare och sedermera flygchef, händer något märkligt.

En briljant pilot i en 39 JAS Gripen dyker upp och uppför en magnifik flyguppvisning som får det att slå lock för öronen. Med full efterbrännkammare rollar han, inverterar, låter maskinen dansa över den regntunga himlen. Runt kyrkan, runt kyrkogården. Varv efter varv.

Som vore det ett tecken, kanske pappas hälsning till mamma: Äntligen, käraste, kom till mig igen!

 

Kerstin Graff är inte bara en synnerligen god vän utan också präst i en församling i Skåne. Jag har frågat om hon vill hjälpa oss att föra mamma till den sista vilan och hon har svarat att hon känner sig hedrad.

Vi är få där i Bredåkra kyrka i Kallinge. Och det känns bra. Jag, döttrarna, min kusin som mer är min ende bror. Kerstin och hennes man Micke. Kantorn och en assistent. Inga fler.

Kerstin dirigerar vackert en ceremoni som blir oerhört vacker. Josephine, Isabell och jag har valt musik av bröderna Gärdestad, Marie Fredriksson och Tommy Nilsson. Isabell sjunger Amazing Grace. Allt är i sin enkelhet närmast smärtsamt vackert och samtidigt befriande.

Efteråt bär jag urnan i famnen bort till familjegraven. Det regnar lite nu. Kerstin säger att tårarna är Guds. Vackert.

Kerstins ord, glädje, gester när jag sänkt urnan i jorden, blir den vackraste avslutningen, och tillsammans vandrar vi alla efteråt mot en underbart levande middag där vi på alla sätt i många timmar diskuterar livet i alla dess former.

  

På återseende, mamma. Bättre kunde det inte ha slutat.

Tack Isabell, Josephine, Per, Kerstin och Micke.