… bara för att det behövs i vår tid.

Det är fest i det Öhrlundska Palatset, av två skäl. Dels firar vi releasen av de första tre böckerna i det stora sjuboksprojektet om De Sju Dödssynderna. Dels fyller min fru Carina år.

Vänner kommer från när och fjärran för att fira och festa.

Plötsligt står han där i höstkylan, leende och med rosiga kinder, de där som jag ser som ett sundhetstecken även om han själv hävdar att ett långvarigt och flitigt vinintag bidragit till att bygga den vackra kulören:

Robert.

En människa av närmast fenomenala mått. En Guds gåva till kvinnan och – faktiskt – till alla oss andra, fast av helt andra skäl.

Vacker som en målning i Galleria degli Uffizi

Nyfiken nu? Vem är denne Robert? Operasångare, fredsmäklare, hjärnkirurg, miljöaktivist eller raketforskare?

Närå, inget av det. Men väldigt mycket människa och glädjespridare.

Dessvärre har jag inte sett Robert på över ett år. Ty kärleken stal honom, fick honom att överge norra storstockholm för – Jönköping.

Några timmar efter att han kommit ler han milt överseende när han upptäcker att vinet är amerikanskt och inte italienskt. Men han är alltför finkänslig för att protestera.

I en flera timmar lång och mycket filosofisk diskussion, där jag flera gånger anklagar honom för att ha lämnat oss geografiskt, säger han gång på gång:

”Det fanns för lite italienska spermier i Jönköping.”

Det kommer inte uppkäftigt, skrytsamt eller på annat sätt förnämt. Bara ett stillsamt, återkommande konstaterande.

Okej, du väntar fortfarande på poängen. Vem fan är den italienske Robert och varför är han så märkvärdig?

Svar: För att han sprider glädje. Bara genom att finnas. Genom att stå där.

Häromkvällen: Den vackre Robert till vänster. I mitten – en mycket suspekt resande gårdfarihandlare i krut och hästfoder, från Skövde, som på grumliga vägar lyckades smyga in på vår fest.

Det har hänt många gånger. Jag har varit på ett helvetes humör. Handlat i en livsmedelsbutik, kommit ut vid kassan och – plötsligt har han stått där, rosenkindad och leende.

All min ilska har runnit bort på en sekund, bröstet har fyllts av värme och glädje.

Ingen, absolut ingen, kan låta bli att bli varm och glad när man ser Robert.

Och nu är han – för långt – borta.

Det fanns för lite italienska spermier i Jönköping.

Nåja, detta var nu inget vetenskapligt konstaterande och källorna bakom uttalandet är ytterst oklara, om de ens finns. I själva verket handlar det om en kärlekshistoria – eller flera, om jag ska vara riktigt noggrann – som får självaste kärleksförfattaren Nora Roberts att avundsjukt bita på naglarna.

Så vi tar det i ordning:

Efter kriget lämnade Vittorio sin älskade hemstad Florens och begav sig tillsammans med en vän ut i Europa för att arbeta sig igenom flera länder. De kom till Sverige och där träffade Vittorio av en slump fröken Carlsson.

Vittorio reste vidare till Brasilien, men hans hjärta klappade för fröken Carlsson och de höll hela tiden kontakt per brev (till ungdomarna: typ snapchat med fyra veckors fördröjning, coolt va?).

Så återvände Vittorio till Sverige, han och Margit Carlsson blev ett par och resultatet av kärleken blev Robert.

Har du kramat ur näsduken nu? För här kommer det mer ångande kärlek:

Robert, den borne singeln efter skilsmässan för många år sedan, bestämde sig för en semester på Öland.

Typ budget.

Så det blev ett ganska enkelt boende, något slags vandrarhem slash bed-and-breakfast. Nästa morgon upptäckte Robert att ställer var fullt av pensionärer, barnfamiljer, han själv och – Sofia.

Resten är, som det så vackert heter, historia. Sofia bodde i Jönköping och Robert tyckte, vid 57 års ålder att tja, varför inte? Full av det mod som endast en andra generationens invandrare från Italien kan uppbringa sa han upp sig på jobbet, sålde radhuset och flyttade.

Till Jönköping.

Robert – saknad av oss i storstaden

Nu blickar han tillfredsställt ut över Vättern från en fin lägenhet med stora glaspartier mot sjön. Han slipper köer, trängselavgifter och – förhoppningsvis – självmordsbombare.

Jönköping har äntligen fått fler italienska spermier. Men också en fantastisk, glädjespridande människa.

Världen skulle se bättre ut med fler såna.

Du kanske förväntade dig något mer omvälvande när du började läsa det här. Men – det här är en hyllning till en förbannat fin människa.

Borde vi inte ha lite mer sånt i tillvaron?