Jag påpekar det innan jag glömmer bort det:

    Den som klagar över potthål i svenska gator har aldrig kört i albanska rondeller.

    Aldrig.

    Utanför hotellet skiner solen. Hett. Tjugotre grader, trettio, kanske trettiofem, vad vet jag? Jag ligger på det stora, luftkonditionerade rummet och borde förstås skriva en bok men orkar inte. Det är jobbigt att skriva en bok.

    Så istället läser jag Bukowski och äter cashewnötter. Bukowski är en mästare och jag kommer aldrig upp i hans division.

    För tidigt för vin. Inte för Bukowski men för mig.

    Så jag masar mig ner, sätter mig i en plaststol utanför hotellet, röker och betraktar vardagen framför mig. Den raggiga hotellhunden av tveksam rasblandning snor en hel piassavakvast med grön borst och rusar i väg medan en gubbe med soptunna svär och jagar honom. En tant med uppenbar dödsönskan masar sig över gatan medan de framrusande bilarna tutar på henne.

    Hon skiter i dem.

    Och överlever. Som nästan alla andra dagar.

    På andra sidan gatan, utanför en affär, svetsar en gubbe så att lopporna flyger. Han håller ingen mask framför ansiktet.

    Det fläktar skönt under de stora träden och Freddy slappar i sin taxi i hopp om en körning som ska styra upp ekonomin en aning.

    Det händer inte så mycket, så jag ringer förläggaren hemma i Stockholm. På Messenger för det kostar tjugo kronor i minuten att ringa som vanligt och en veckolön eller så, att skicka ett sms.

    Förläggaren låter pigg.

    Han gillar Messengersamtal, säger han. För det är oftast bra ljud.

 Men han har inget skvaller.

    Jag informerar honom ödmjukt om att nästa manus inte blir en deckare utan min debutpoesisamling som kommer att hela Minnen från albanska rondeller och att den kommer att bli hyllad av fisförnäma litteraturkritiker och vinna en hel rad litterära priser eftersom den blir fullkomligt obegriplig. Typ:

    Den albanske bonden stirrar tomt.

    Där i fjärran Putin

    och andra onda män.

    Getens tårar

    steks mot asfalten.

    Inget är som smärtan.

    Där solen

    Aldrig går ner

    Och så vidare.

    Förläggaren mumlar något jag inte hör. Jag tycker mig ana en snyftning. Sedan harklar han sig och säger med grumlig röst att vi får höras en annan dag.

    Jahaja. På det viset.

    Jag tittar på klockan.

    Bukowski hade inte brytt sig.

    Jag beställer vin och plötsligt känns livet mycket lättare.

    Tid för reflektion.

    ”Albanien, pappa”, sa Birk. ”Kom igen, det blir kul.”

    Och vem vill bli kallad en fegis? Vem vill missa ett äventyr? Efter snart femtio års resande, en oändlig rad trasiga väskor, krossade kameror, risiga hyrbilar, krav på mutor, utpressning, beskjutning, bomber och annat smått och gott tänker jag att jag förmodligen redan har avverkat betydligt konstigare länder.

    Det lät ju bra till att börja med. All inclusive-hotell direkt på stranden vid turkost hav.

    Inte behöva bry sig.

    Stora, läckra bufféer tre gånger om dagen.

    Fri sprit.

    Men plåstret rivs snart av med ett obarmhärtigt ryck.

    Inga bufféer.

    En ”all inclusive”-meny (fast på några av plastpärmarna står det ”all exklusive”) med några få rätter – där spaghetti bolognese tycks vara paradnumret – som vi förväntas äta från fjorton gånger på sju dagar.

    Allt annat kostar extra.

    En sorts glass.

    Alla de andra kostar extra.

    Inhemskt vin som ser ut som getpiss.

    Riktigt vin kostar extra.

    Riktig sprit kostar extra.

    Men isen är gratis.

    Dags för en diskussion med någon.

    Hotellchefen är till skillnad från den oerhört vänliga personalen en ung shpërthim parapubertal (prepubertal sprätt på albanska), fnattar omkring i långbyxor, långärmad skjorta och kavaj trots hettan. Hans största intresse tycks vara att pilla på mobilen och dricka inhemsk raki med polarna. När jag påpekar kontrasten mellan all inclusive och det som bjuds korsar han armarna, tittar lite nonchalant i fjärrran och säger:

    ”No problem for me.”

    Vilket tycks vara hans favorituttryck eftersom det upprepas oavsett vad jag ifrågasätter.

    När det gäller bristen på bufféer förklarar han att han bara har fyra rum uthyrda så jag får väl ändå fatta läget.

    Annars kan jag ju vända mig till TUI, resebyrån.

    Jo, det förstås.

    Freddys Taxi blir räddningen. Freddy förstår problemet och ber oss hoppa in i den rostiga Opeln. Han har satt färgade knappar, som ser ut som non stop-karameller, i taket för att det ska se fint ut.

    Han pratar enbart albanska och vi enbart engelska så det går riktigt bra.

    Freddy är en rutinerad dödspilot som rutinerat kryssar mellan potthål, tiggande tanter och vildhundar mitt i vägen, allt med en hand, medan han med den andra håller i mobilen och för en högljudd debatt med en kvinna, troligen hans fru.

    Freddy kör oss flera kilometer, stannar utanför en restaurang som ser högst anständig ut, fast den heter Brutal.

    Han ber att få fem Lek för körningen.

    Jag skakar förvånat på huvudet. Fem Lek är femtio öre.

    Jag försöker framföra detta men Freddy skakar bara på huvudet, håller upp fem fingrar och säger:

    ”Lek.”

    Jag har inte fem lek så jag ger honom en tvåhundralekssedel och han ser djupt olycklig ut. Tjugo kronor.

    Freddy vill kramas. Han har ingen växel och försöker signalera att han är skyldig oss etthundranittiofem Lek. Jag klappar honom på axeln och säger att det nog jämnar ut sig en dag.

    Restaurang Brutal bjuder fantastiskt kött, smakfulla tillbehör och högst anständigt vin. En underbar upplevelse som vi får anledning att återvända till.

    Vid bordet säger Birk:

    ”Road trip. Kom igen, det blir kul.”

    Jag tänker på potthål och tanter mitt i motorvägen. Bland annat.

    Men vem minns en fegis?

    Att hyra en bil är en upplevelse. I hotellreceptionen får vi se en broschyr över trettio bilar, varav det visar sig att tre eller fyra existerar i verkligheten. Två trevliga män dyker upp med bilen, vill ha betalt i förskott i euro, inte Lek, och påpekar vikten av en fullkomligt heltäckande försäkring som kostar tio euro extra. Dock är de finstilta villkoren på albanska, men det blir nog bra.

    Färden går söderut, nära kusten, genom en blandning av oändligt vackra landskap och byar med förfallna hus och tuppar som jagar genom gatorna. En bekymmerslös fårbonde låter djuren vandra i grässträngen mellan två motorvägsfiler och jag börjar träna upp mig till Freddyklass när det gäller att kryssa mellan potthål.

    Vildhundarna på och kring vägen blir allt fler. Vackra, men loppbitna, slitna och ofta halta efter möten med bilar.

    Vi avverkar Fier, Vlore och några andra mindre städer. Fortsätter längs en vacker väg längs kusten, njuter av det turkosa havsvattnet innan vägen plötsligt tycks ta av uppåt.

    Och så blir det fem timmars bergskörning.

    Kom igen, pappa, det blir kul.

    Jodå. Ofattbart vackra landskap. Spännande överraskningar när trettio bergsgetter eller en ofantligt stor tjur står mitt i vägen på andra sidan en hundraåttiograderskurva.

    Körskola de luxe.

    Vi klättrar och njuter av utsikten, men plötsligt faller min blick på temperaturmätaren vars nål stiger oroväckande fort.

    Herregud, det är en modern bil. Den dyraste firman hade. En stor SUV. En Audi. Personligt levererad. Naturligtvis nyservad och kontrollerad.

    Kom igen!

    Nålen klättrar och jag inser att bilen kommer att börja koka vilken minut som helst. Vi är uppe i bergen, långt åt helvete från all civilisation och …

    Det dyker upp i absolut sista sekunden. Ett märkligt hus insprängt i berget, tycks det. Ett Mercedesvrak och en dammig Mercedes på hjul utanför. En betydligt modernare husbil, modell mindre.

    Vi gör en dödsföraktande sväng över bergsvägen och lyckas få upp Audin på en grusplätt. Öppnar motorhuven och skruvar av locket till kylarvätskan.

    Det kokar och bubblar och sprutar. Birk går in i det märkliga huset, får tag i en gråhårig man och förklarar att vi har problem. Han ruskar på huvudet, slår ut med armarna och säger no problem.

    Vi knackar på dörren till husbilen. Ut kommer en väderbiten, skäggig och leende tysk som har kört genom hela Europa. Han erbjuder oss en tjugofemliters vattendunk och vi häller på tills Audin håller käft.

    Sedan går vi in i det som är en bergsbar, dricker polsk coca cola och väntar på att bilen ska svalna av.

    Jag frågar efter toaletten och får snubbla mig fram över ojämna stenplattor till en toa som är en halv kvadratmeter eller så. Dörren är trasig, något lås finns inte, det rinner något över golvet och i toan utan sits tronar tre stadiga bajskorvar som vägrar låta sig spolas ner.

    Färden går vidare, från två, tre tusen meters höjd eller så. Bromsarna börjar ge märkliga ljud ifrån sig trots att jag motorbromsar större delen av den branta vägen. I de värsta kurvorna – utan sikt framåt – blir vi ofta omkörda i hög fart av självmordsbenägna förare i lyxmercor eller BMW.

    Bra. Fuck ’em! Dö då, för helvete! Men skona bergsgetterna.

    När vi äntligen når ner från bergen har mörkret börjat smyga sig in över Albanien. Det är närmast ofattbart vackert när solen sjunker ner mellan topparna och försvinner.

    Mindre vackert är det när Telia åter meddelar att surfen är slut och att de vill ha tusen kronor om vi ska kunna fortsätta använda mobilen som gps.

    Genomsnittshastigheten sjunker. Birk, navigatören, hittar inga genvägar till en potthållsfyllda motorvägen som åtminstone är hyfsat rak. Tröstar mig med att det ser ”hyfsat” rakt ut på ”vissa sträckor” framöver.

    Jahaja.

    Temperaturmätaren har hållit sig lugn, nu är det bensinmätarens nål som sjunker oroväckande. Vi vill inte gärna bli stående längs en krokig, kolsvart, albansk landsväg utan bensin. Vi biter ihop medan mil efter mil försvinner under däcken.

    Ingen mack.

    Till sist dyker den upp, mörk och till synes öde. Vi svänger in och en sliten man uppenbarar sig ur ett skjul. När vi säger bensin ser han olycklig ut, pekar på pumpen och viskar:

    ”Diesel”.

    Så pekar han tvärs över vägen till det som uppenbarligen är systermacken.

    Vi parkerar vid bensinpumpen och andas ut. Gamlingen som kommer fram kan naturligtvis inte ett ord engelska. Vi signalerar med fingrar att vi vill ha femton liter, inte mer, det ska räcka hem.

    Han ser frågande ut.

    På hans miniräknare skriver vi ”15 liter” och han nickar, börjar fylla.

    En trevlig, yngre alban som pratar italienska och några ord engelska, kommer fram och börjar prata.

    Den gamle på macken hänger upp munstycket.

    Han har tankar femtio liter och vill nu ha halva Europas BNP i ersättning.

    Lång dialog uppstår, och den italienskpratande albanen försöker hjälpa till. Vi förklarar upprepade gånger att vi bett om femton liter, inte femtio. Men jag förstår, om man kan göra eurobusiness på den albanska landsbygden så gör man det.

    Efter alltför långa diskussioner härsknar vi till, ger gubben femtio euro och gasar på.

    Så småningom närmar vi oss de rakare bitarna av potthålssträckorna och gasar på.

    Tror vi.

    Plötsligt rondeller. Helt oförklarliga, onödiga.

    Dumma.

    Förmodligen ett resultat av bidrag från något europeiskt forum som ska rädda världen från gammal kommunism.

    Så åter – den som klagar över potthål på svenska gator har aldrig kört i albanska rondeller.

    Aldrig.

    Vi når så småningom Durres och förvånas över att vår avfart ligger flera kilometer för långt fram. Återfärden från motorvägen blir plågsam. Potthålen känns som smällar i njurarna, vi kryssar med små mellanrum mellan hus och bråte, vildhundar försvinner in mellan skuggorna.

    Vi parkerar så småningom en åter överhettad Audi med skrikande bromsar vid hotellet och lämnar nycklarna i receptionen, i trygg förvissning om att vi har betalat allt i förskott, lämnat tillbaka bilen med alltför mycket bensin för att firman ska klaga.

    Det blir midnatt och på rummet firar vi att vi återkommit utan större problem. Den uteblivna middagen kompenseras med salta pinnar och kex.

    Drygt femtio mil på tolv och en halv timme. Inte mycket i kilometrar men bergsvägarna var krävande.

    När jag med värkande kropp lägger huvudet mot kudden börjar något ljushuvud på hotellet bredvid dra av ett fyrverkeri för att fira något.

    Ja ja.

    Gëzuar Shqipëri – heja, Albanien!

    Nästa dag bestämmer vi oss för en utflykt till huvudstaden Tirana.

    Hyrbil?

    No way.

    Freddys taxi.

    När vi förhandlar funderar jag lite över hans debiteringssystem.

    För att köra en knapp timme till Tirana, vänta i tre timmar och sedan köra oss tillbaka, vill Freddy ha åttio euro.

    Det är rimligt.

    Häromdagen ville han ha femtio öre för att köra oss flera kilometer.

    Nåja, det måste finnas en hemlighet bakom allt det där.

    Heja Freddy, det är marknadsekonomi nu.

    Kör hårt!