Jag har en vän, lite mer intelligent än jag, lite mer allmänbildad, lite mer snabbtänkt. Under våra långa diskussioner om hur samhället och världen omkring oss ser ut, visar det sig att vi tycker ungefär likadant i de flesta frågor. Men det finns en väsentlig skillnad mellan oss. Medan jag väljer att blogga och debattera, väljer han att vara tyst. När jag frågar varför svarar han lågmält:
”Det finns ingenting att vinna på att diskutera. Den fria debatten är borta i det här landet.”
Ända tills under de senaste dagarna har jag, kanske väl naivt, varit övertygad om att han har fel. Sverige är en demokrati. I en demokrati ska man respektera varandras åsikter. I en demokrati bör man kunna diskutera alla problem – skola, vård, kommunikationer, invandring, utvandring, polis, försvar, rättsväsende, styre, administration, korruption, smittskydd, kriminalvård, miljö, jämlikhet, för att ta några exempel – som finns för att med gemensam kraft komma fram till en bättre lösning. Detta utan att bli inkastad i bisarra fack eller skälld för att vara kommunist, nazist, rasist, fascist, terrorist, kapitalist eller något annat på -ist.
Årets så kallade valrörelse, samt några få människor som skrämt skiten ur mig, har fått mig att börja förstå att jag har fel.
I valrörelsen har alla de problem som tidigare ansågs viktiga och allvarliga, mer eller mindre sopats under mattan, till förmån för en diskussion om invandring kontra rasism – en diskussion som initierats av högern (för att dölja – vad?). Vänstern, som inte på länge gjort skäl för sitt namn, tiger still (varför?).
Än värre är att den så kallade åsiktskorridoren smalnat av rejält och att jag nu förstått att det inte alls finns respekt för alla åsikter, eller rätten att framföra dem.
Det finns åsiktsstämplar och åsiktspoliser som osökt får mig att tänka på galna män och samhällssystem som straffade människor som inte lydde åsiktsreglerna.
I Sverige finns det, än så länge, bara några åsikter som kan leda till straff för dem som uttrycker dem. Men historien och erfarenheten visar tydligt att den som låter politiker eller diktatorer inskränka yttrandefriheten snabbt blir obehagligt överraskade över hur stora inskränkningarna kan bli.
Och vilket straffet blir för dem som bryter mot reglerna.
Att rädslan för att uttrycka sina åsikter och stå för dem finns även i Sverige, ser du tydligt om du granskar kommentarerna på min blogg. Hittar du, bland alla pseudonymer och fejknamn, en enda människa som törs stå för sina åsikter med hela namnet?
Nej.
Och det är skrämmande.
Under den senaste tiden har jag blivit först överraskad, därefter bekymrad och till sist skrämd av några personer som kritiserat mina blogginlägg. Förstå mig rätt – jag har alls ingenting emot kritik och jag uppskattar debatt. Men när jag får höra talas om åsiktsbegränsningar blir jag rädd på allvar. När någon kategoriskt talar om för mig vad som är rätt och fel, vad som är fakta och lögn i den gigantflod av information som sköljer över oss varje sekund. När någon tar sig rätten att veta bäst, och bestämma.
Jag skräms också av politiker som inte gör en min av att ta tag i alla de problem vi faktiskt har i samhället.
Eftersom jag i livet oftast blivit kritiserad och påhoppad av högermänniskor blev jag extra förvånad eftersom mina nya kritiker utger sig för att vara vänster. I min värld är vänstermänniskor för en öppen debatt och därför tog det en bra stund innan jag kände att något var fel, och slanten ramlade ner. Vänstermänniskornas åsikter var i själva verket extrema högeråsikter. Vid en finräkning visar det sig att de bor i sjönära mångmiljonvillor och har hushållsinkomster som vanliga människor inte kommer i närheten av. Och så vidare.
Vem kan du lita på? Vilka står för vad de är, vilka förvanskar sina agendor när de debatterar?
Jag får också en del direkta hot, naturligtvis från anonyma avsändare och av språket att döma tillhör de inte de mest begåvade.
Hoten skrämmer mig inte. Nu skräms jag av de intelligenta, de jag trodde var förespråkare för frihet, de som i själva verket vill inskränka yttrandefriheten i en demokrati. Jag trodde nämligen i min naivitet att att samma regler gäller för alla, men jag har nu förstått att det inte alls är så.
När den bruna, våta filten sänks över vår frihet och yttrandefrihet, tar det tyvärr ofta alltför lång tid innan man känner stanken. Inte minst om filten kommer från ett helt oväntat håll. De som håller i filten utgör den riktiga faran för demokratin. Och de finns inte ens på den politiska kartan utan gömmer sig bakom falska politiska hemvister och konstiga alias. På Facebook. På sajter. Överallt på nätet.
Därför att de inte törs stå för vilka de är.
Och för vad de verkligen vill.
Förmodligen har min gode vän och kollega alldeles rätt. Bäst att vara tyst innan man råkar riktigt illa ut.
Jag borde kanske lyssna, trots allt. Hålla käft.
Sverige är ute på en farlig väg nu.
Jag blir både ledsen och glad när jag läser ditt blogginlägg. Glad blir jag, då jag märker att fler tycker så som jag gör. Kändes som att jag läste mina egna tankar (i tusen gånger bättre formulering än mina spridda sådana). Men ledsen blir jag när jag inser att det du skriver är så jävla sant! Ursäkta språket. Man blir rädd när man inser att Sverige är påväg utför och att de enda människor som kan göra något åt detta, väljer att blunda för det uppenbara.
Jag känner igen mycket av mina egna tankar i det du skriver. De som förespråkar rättvisa försöker övertala, tvinga och tysta. De som arbetar för jämställdhet delar in olika människor i fack som cisperson, rasifierad eller vit man och försöker därmed tysta meningsmotståndarna med tillmälen och klassisk härskarteknik.
Om du inte tycker likadant så beror det på att du tillhör förmånstagarna av samhällets maktstrukturer, och förmånstagarna är oförmögna att se sin ställning.
Jag beskyller media för detta, drevet har stöpt våra politiker till en form som man inte kan frångå utan att kränkas, smädas, förringar och förlöjligas. Den enda som kan göra det idag är den ”onde”, den redan hatade som inget har att förlora. Och med det får han ett oförtjänt stort stöd av folket och därigenom hotar han den etablerade makten som sålt sina ideal för dessa 58 000:- / månad. Därför måste han bekämpas. Det är en ond och olycksbådande spiral…
Ännu farligare blir den vägen om människor, som du, väljer att vara tysta. För oss vanliga dödliga som likt åsnan står mellan de olika hötapparna och försöker bli klok på vilken man ska välja. Det är inte lätt i vanliga fall och det blir knappast lättare när de som borde veta bättre och leda oss inte ger någon vägledning. Då behövs människor som vågar prata, fundera högt och diskutera. Som inte ger upp, tröttnar och tystnar.
Tack!
Dag! Om du visste hur mycket jag uppskattar det du skriver! Det är så bra och skänker mig stor glädje. Det finns ett talesätt som beskriver din, och för all del, min åsikt. Tror jag..
– Demokratin ska försvaras med demokratiska medel – inte genom att inskränka den.
Sant, eller hur?
Sant!
Varje gång jag besöker din blogg har du slagit huvudet på spiken under det som har farit runt i huvudet de senaste dagarna. Tack för signeringen tidigare under dagen!
Tack själv, Patrik! :o)
Så länge som jag har debatterat, i flera olika, vitt skilda stora samhällsfrågor (och debatterat har jag gjort sedan slutet av 70-talet) så har det bara varit den påbjudna sanningen, isvestija, som gällt. Har man haft andra åsikter, så har det mesta refuserats och censurerats. Så nu har jag tröttnat på att debattera. Men jag vågar och har alltid vågat att sätta mitt namn under det jag skrivit.
Tack, Monica!
Att vara tyst är inget alternativ!! Uppskattar din blogg – som jag nyss hittat till o nu förväntansfullt följer – din rakhet o din oräddhet!! Fortsätt! Utmana! Säg sanningar!!
Detta är första gången jag halkar in på din blogg.
Angående din väns orsak till att vara tyst så är jag på väg dit jag också.
Min erfarenhet är att om man framför en åsikt på nätet som ligger utanför den berömda åsiktskorridoren så får man en stämpling i pannan direkt.
För att kunna leva ett någorlunda socialt liv gäller det att anta en diplomatisk inställning till de olika problemen i vårt moderland. Ibland får jag tillgipa det vanliga hyckleriet för att kunna behålla den sociala kontakten med folket omkring mig. En regel som jag numera håller mig till är: ”du behöver inte kommenterat allt”.
Ett annat steg är att inta en passiv roll på facebook.
Ja, Dag, det du skriver känner jag igen. Du uttrycker det som jag länge har tänkt.
Lycka till i dit skapande!
Per, jag svarar som jag svarar ”Sven Svensson” ovan: Sant. Desto större anledning att vi är flera som törs stå för våra åsikter. Var hamnar vi annars? Tack för din kommentar!
Dag så bra inlägg, som oftast.
Varför anonym . . jaa inte för att det jag tycker inte ”behöver döljas” MEN alla de tendentiösa påhoppen på det man skriver . . alla etiketter som sätts på ”oliktänkande” dvs man är motpolen till det som betraktaren tycker . . är betraktaren höger blir du beskylld som vänster och tvärtom . .
I ett öppet debattklimat vill man förstå i en åsiktsreglerad debatt så vill man INTE förstå för då kan ens agenda falla bort
Sant. Desto större anledning att vi är flera som törs stå för våra åsikter. Var hamnar vi annars? Tack för din kommentar!
Då jag varken räds Djävulen eller åsiktsfascisterna finner jag det högt på tiden att fortsättningsvis kommentera och uttrycka åsikter i mitt eget namn,vilket härmed verkställes i akt och mening att följa den Öhrlundska bulldozern,som avsevärt breddar åsiktskorrridoren och vars skicklige förare aldrig kommer att tystas!
För den händelse det lyster någon att ”hänga ut” eller ” märka mig” med diverse PK-etiketter – eller på annat sätt…. är vederbörande synnerligen välkommen!
Fördelen med att vara krympling är att man alltid har käppen till hands och att man med tiden erhåller en synnerligen välutvecklad överkroppsmuskulatur!
Härutöver har jag en synnerligen flexibel dygnsrytm varför ”oväntade besök” emotses med stort intresse – Det kommer dock icke att bjudas på Gevalia utan en mera handfast traktering!
Jan V Hermansson a k a Halte-Fan
Adress och telefonnummer är offentliga uppgifter!
Så himla rätt Du har! Jag trodde själv på ett öppet ärligt debattklimat, förut. Tills jag mailade en S-märkt kvinnlig ledarredaktör, o ställde några frågor, inget hot eller trakasserier. Nåt svar fick jag INTE! Däremot gjorde hon sig besväret att utifrån min emailadress söka reda på min högste chef, o fråga honom om det var ”FÖRETAGETS” policy o åsikter jag företrädde? Vilket ju såklart det inte var, MEN hon satte mig i klistret,mot min chef, ville alldeles uppenbart få mig sparkad från mitt jobb, pga min åsikt, som enl henne var ”FEL” o skulle kväsas! SÅ mycket för ”meddelandeskydd” o annat mumbo-jumbo från ”journalister” (pk). Så numera får man gå ”under uppenbara radarn” iaf.