Första advent. Grått, mörkt och slaskigt ute. Vi tänder ljus och pratar. Numera mest om svårigheter, fysiska och psykiska krämpor. Lågmält om nära vänner som gått bort alltför tidigt. Om hur livet ska bli. Varför vi ska titta framåt hellre än bakåt.

Fast också förstås, om de glada dagarna bakom oss.

Efteråt mår vi oförskämt mycket bättre och kommer överens om att göra om det snart.

Staffan. En av de vackraste människor jag mött, både på ut- och insidan. Bakom det skönt härjade Dennis Hopper-ansiktet döljer sig tankar många borde ta del av, lyssna på. Under skjortan sitter ett av de största hjärtan, som alltför ofta låtit sig såras av dem som inte förstod bättre.

Det är närmare fyrtiosex år sedan vi möttes på en skolgård i Stockholms city för att tillsammans ta oss igenom tre års skolgång i det anrika gymnasiet där filmen ”Hets” en gång spelades in. Vi var båda helt överens om att filmen i själva verket var mest dokumentär och att en god del av våra lärare sedan dess lyckats utveckla sin pennalism till ren konst.

Men vi överlevde med humorns hjälp.

Vänskapen cementerades från dag ett, trots (eller kanske tack vare) våra olikheter. Staffan i högklackade boots, lång skinnrock, ringbeklädda fingrar och långt, lockigt hår.

Vacker som en dröm redan då.

Även på insidan.

Vi debatterade. Kollade in tjejerna. Tjuvrökte och skolkade tillsammans. Gjorde en makalös deal med den galne gymnastikläraren som krävde att tituleras ”kapten”, så att vi på lektionerna fick rasta hans tax istället för att springa tills vi hostade blod, som de andra. Staffan mutade kaptenen med musik, jag med herrtidningar.

Vi var nöjda.

Kaptenen var nöjd.

Taxen var galen och försökte alltid bita oss så fort vi lämnade tillbaka honom.

På kvällarna var det klubbar och scener i ett sjuttiotals-Stockholm som sjöd av positivitetsanda. Med stor musikalisk begåvning och flinka fingrar skötte Staffan keyborden i Strix Q när bandet kompade Magnus Uggla till hans första framgångar. Jag följde med, alltid nervös för att min första begagnade Nikonkamera skulle gå sönder för att jag körde alldeles för många svartvita rullar när de stod på scenen.

Studenten (nä, ingen av oss ansåg oss ha rätt att bära den vita mössan med tanke på betygen) och sedan scenbyte för oss.

Lumpen.

Av grumliga skäl hamnade vi båda på F1 i Västerås för grundutbildningen. Jag styrde min lilla Honda genom vinternatten efter att ha accepterat mitt öde. Som son till en flygofficer kunde jag inte klaga över att ha blivit uttagen som fotograf i Flygvapnet.

Staffan var inte lika smickrad. Exakt hur han bar sig åt vet jag inte än i dag. Bara att han redan efter en vecka med ett leende förklarade att försvaret inte längre var intresserat av hans tjänster.

Medan jag tillbringade trehundratrettiotvå dagar i uniform spred han glädje och musik i samhället.

Bättre det, för oss alla.

Livet och Ödet drog oss iväg på massor av olika vägar. Jobb, förhållanden, resor. Lycka och olycka. Det blev glesare mellan träffarna.

Men vänskapen fanns alltid kvar i botten.

Samtalen.

Omtanken.

Nu hjälper han mig att rulla fram en skrivbordsstol som får bli rullstol för en stund. Jag tar mig mödosamt över den, vi bygger världens enklaste studio med de små medel som finns tillgodo.

Och så, lekfulla snapshots.

Ingen regi, inga konstigheter.

Bara glädje och ömsesidig respekt, kärlek skulle jag nog vilja säga.

Finare blir det inte en grå första december.

Tack, Staffan. För visdomen, glädjen, kärleken.

Forever love. Vi har mycket framför oss.