En aning kärlek ska det väl ändå vara på Alla Hjärtans Dag? Den här publicerades för första gången i augusti 1997 och förmodligen lever inte Hugo längre men – läs…

BIFFSTEK OCH LÖSS

Med svettband runt huvudet och lång skäggstubb flydde jag jobbet och storstaden för några dagar. Jag körde på kvällen för att få svalka. Bokade hotell i Jönköping, ringde och frågade hur länge resturangen var öppen, och insåg att jag inte skulle hinna.

Därför stannade jag på en så kallad vägkrog där en, möjligen naiv, matdröm slogs i spillror, när tjejen bakom disken dränkte fläsknoisetten med bearnaise ur en tetrapak framför ögonen på mig!

– Är den varm? undrade jag.

Hon vickade trött med sin lediga hand. Sa på bred småländska:

– Han är så där…

Jag har aldrig förr hört någon kalla bearnaisesås för han.

Jag sov i Jönköping, vaknade i gryningen och styrde mot en strand i Skåne, där min fru väntade. Vi hade inte setts på ett tag.

– Välkommen, sa hon. Kom så cyklar vi.

Det gjorde vi. Efter en mil kom vi fram till en skylt där det stod ”Hembränt”, vilket påminde mig om vissa behov. Affären sålde dessvärre bara lerkrus – fast väldigt fina – och jag handlade för tusen spänn. Det är dyrt med semester.

Vi hojade på. I nästa samhälle stod en gubbe och viftade:

– Vem där? Kom hit! skrek gubben.

Vi cyklade dit. Han stod på verandan utanför ett ålderdomshem, i prydlig halmhatt och alldeles för varmt klädd i den stekande solen. Han hette Hugo och var 91 år. Snart kom hans jämnårige kompis John med rollatorn, och snacket var igång. Katten och John blev kompisar medan jag hörde Hugos livsöde.

Han sa att det var mest skit med både hörsel och syn, annars var det bra. Hugo hade slitit i 50 år i fabrik. Dessförinnan var han dräng, och det var tuffa tider.

– Det värsta var att alla pigorna hade löss. Men jag lurade dom, sa Hugo. Dom fick aldrig komma in på min drängkammare, och jag bytte skjorta varje dag och hängde ut dem på natten, för lusajävlarna klarade inte kylan.

Jag sa inte så mycket, lyssnade mest. Hugo hade ett bra sinne för humor.

– Cykelhjälmar, sa han plötsligt. Snart blir det väl lag på såna. Synd att man inte får ha vad man vill, för jag har ett utmärkt nattkärl som skulle passa…

Han flinade. Sen berättade han att det hänt något kul häromdagen. En brud, som Hugo stötte hårt på när han var 16, hade nyss kommit in på hemmet, och så återförenades de efter 75 år.

– Kul, sa jag. Det är väl bara att börja stöta på henne igen, då?

Hugo funderade lite, rättade till stråhatten och tittade ut över havet.

– Det är väl det, sa han. Problemet är att hon inte kommer ihåg mig. Men jag får väl friska upp minnet på henne. Och hennes gubbe är inga problem. Skomakare. Tråkig som fan. Säger knappt nånting. De ska nog gå bra…

Så sa Hugo att annars var det bra på hemmet. Han saknade inte ens fruntimmer för det fanns det gott om, men dagarna blev långa i alla fall. Han önskade att han fortfarande orkade cykla.

En vecka senare styrde jag hemåt igen. Jag startade sent och skulle övernatta i Jönköping.

Jag ringde ett hotell och fick veta att dom hade resturang med rättigheter och allt och att den hade öppet till halv tolv. Härligt! Jag kom fram, hittade bara en ofattbart tråkig brickservering och fick veta att det var ”resturangen”.

Det finaste som fanns var biffstek för 89 spänn. Jag beställde.

– Jag vill ha vin, sa jag till tjejen bakom disken. Vad har du för något?

– Jag har två sorter, sa hon. Vitt och rött. Du vill ha vitt, va?

– Nää, sa jag. Jag vill ha rött.

Jag upptäckte en tetra bakom henne och pekade.

– Där är det tydligen, sa jag. Serveras det i glas eller karaff?

– Just nu i glas, sa hon, för jag har inga rena karaffer.

Så där höll det på. Ett tag trodde jag att det var Dolda Kameran. Jag övertalade henne att röja åtminstone ett av de skitiga borden med tallrikar med gamla matrester. ”Biffsteken” var åtminstone släkt med en, potatisen luktade gammal tvättstuga och vinet drack jag inte ens upp.

På rummet slog jag på TV:n och somnade till att Clint Eastwood – med polisonger och utsvängda brallor – sköt folk på löpande band i San Francisco. I gryningen styrde jag vidare hemåt. Det var 36 grader i skuggan och jag stannade inte på någon vägkrog för att äta fler biffstekar.

Hur var din semester..?

Dag Öhrlund

P.S. Tips: Smygehukskiosken i Smygehuk serverar närmast kriminellt goda, tjocka kokta! Testa, om du har vägarna förbi!