”Våld i nära relationer”.

Vi är pigga på att sätta namn på företeelser, inte lika snabba på att agera kraftfullt mot det som är fel.

Jag ogillar våld och jag är skeptisk till att man värderar våld olika. Våld är oacceptabelt oavsett vem det riktar sig mot.

Män har i alla tider slagit sina kvinnor och barn, och det är naturligtvis åt helvete. Förr teg fler i det tysta, eftersom de var beroende av männens försörjning och det var en skam att berätta. I dag är situationen tack och lov en annan.

Icke desto mindre: Under ett år dödas 17 kvinnor av män de har eller haft ett förhållande med.

Mer än en i månaden.

I de flesta fallen är motivet svartsjuka. I alltför många fall har varningssignalerna varit mer än tillräckligt tydliga. Mannen har hotat kvinnan, eller slagit henne tidigare. Kvinnan har ropat på hjälp, anmält. I vissa fall bara något dygn innan galningen – som åklagaren beslutat att inte frihetsberöva trots hotet – återvänt, ofta med en kniv i näven.

Samhället har inte reagerat. Och ännu en kvinna huggs ihjäl, i värsta fall medan hennes barn ser på.

Barn förlorar sin mamma. Föräldrar sörjer en dotter, syskon sin syster, vänner sin vän. Ett livslångt lidande för många.

Sverige, 2012.

Med den teknik vi har i dag skulle många liv kunna räddas, och ännu fler kvinnor skulle kunna slippa stryk.

Den elektroniska fotbojan är väl utprovad. I kombination med besöksförbud vore den utmärkt. Så fort den aggressive mannen överskrider den gräns besöksförbudet anger, så går larmet. Han har brutit mot påbudet och åker in.

Men det här handlar uppenbarligen inte om elektronik utan om politik och flathet, vilket faktiskt förvånar mig i det här fallet.

Jag undrar vilket parti som vill gå till val medan ännu fler kvinnor förlorar sina liv, för att vi inte tjudrat de blivande mördarna trots att vi vet vilka de är.