Det är i sanning en märklig historia, den som just avslutats i Falu Tingsrätt. En man och 23 kvinnor har dömts för barnpornografibrott. Märklig med tanke på att högst en procent av dem som är inblandade i barnpornografiska nätverk är kvinnor, enligt Interpol

I det fallet är en procent illa nog. Varje procent är illa nog.

Historien är klent skildrad i media, en tillfällighet som kan se ut som en tanke. För vem vill höra talas om svenska, präktiga mammor och mormödrar som hetsar upp sig över nakenbilder på bundna barn som blir våldtagna och utsatta för andra sexuella övergrepp?

Det är illa nog när vi läser om den galne österrikaren Josef Fritzl som höll sin dotter inspärrad i 24 år, gjorde henne gravid sju gånger och brände ett av de hans barn hon fött, i en ugn.

Men när svenska mammor och mormödrar sprider sexbilder av sina egna barn och barnbarn, blir det tydligen för mycket för oss.

Kanske är det därför kvinnorna får straffrabatt. För att vi ska glömma fortare. För att verkligheten är för hemsk.

Jag sitter i Falun en av de sista rättegångsdagarna. Ser till min förvåning att åklagaren Niclas Eltenius – trots att han menar att bevisningen är stark – yrkar på ett mycket milt straff för huvudmannen och ännu mildare straff för de 23 kvinnorna, för att han vill begära ”något tingsrätten ska gå med på”. Som en brunögd hjort står Eltenius med en juridisk trisslott i handen framför rätten i hopp om en liten vinst, istället för att trycka på gasen.

Besynnerligt. Liksom hela historien.

En 43-årig man från Borlänge (den som googlar det minsta kan naturligtvis få se både hans namn och namn och bostadsort på samtliga inblandade kvinnor publicerade, något som före det förlovade Internet vore svårt med tanke på pressetiska regler) har via chattfora tagit kontakt med 23 kvinnor i åldrarna 38 – 70 år.

De är vanliga, ostraffade, svenska kvinnor. Fruar och mammor från Mellerud och Nordmaling, från Trollhättan, Borlänge, Åkersberga och Älvsbyn. En av dem är ledare inom Svenska Kyrkans barnverksamhet. I hennes dator fann polisen 18 barnpornografiska bilder, varav åtta ”särskilt hänsynslösa”.

Mannen har diskuterat sex med avföring, djur och barn med kvinnorna. Efter det har flera av dem träffat honom och haft sex med honom.

De har tagit emot hans barnsexbilder, kommenterat dem med ord som ”mums” och bett
om fler. Några av kvinnorna har producerat egna porrbilder av barn och barnbarn och spritt dem.

Allt kom i ljuset sommaren 2010 när den 43-årige mannen, då misstänkt för barnsexbrott, fick sin dator beslagtagen. Polisen hittade tusentals bilder och filmer som visade hur barn utsattes för hänsynslösa sexuella övergrepp. Då upptäcktes också hans kontakt med de inblandade kvinnorna.

Av dessa har endast en erkänt att hon är intresserad av barnpornografi. Resten förvandlade sig snabbt till offer och hävdade att allt 43-åringen gjort skett mot deras vilja. Förklaringar som blev tunna när åklagaren kunde visa vad kvinnorna själva skrivit i chattkonversationerna:

”Mums.”

”Läckra bilder.”

”Finns det mer?”

”Här har du två fina bilder att se på.”

Falu Tingsrätt dömde mannen till ett års fängelse för grovt barnpornografibrott. Kvinnorna klarade sig undan med dagsböter – mellan 2 500 och 18 000 kronor – trots att tingsrätten inte trodde på deras bortförklaringar.

Politiskt korrekt i mellanmjölkslandet.

Kvinnorna har dömts för barnpornografibrott av ”normalgraden”. Ursäkta franskan, men vad i helvete kan anses som ”normalt” när det gäller pedofili och barnpornografi?

I rättens bedömning har ingått att de flesta av kvinnorna inte varit i ”psykisk balans”. 43-åringen har ”utnyttjat deras dåliga psykiska tillstånd och längtan efter mänsklig närhet”.

Då så. Då ska kvinnorna inte betala böter utan dömas till vård som förhoppningsvis kan få dem att släppa sin sexuella upphetsning över våldtagna barn. Och så att de fortsättningsvis inte sprider sexbilder av sina barn och barnbarn.

Mannen hävdade plötsligt att hans pedofilintresse dött under häktningstiden. I ett vädjande brev till rätten skrev han: ”Jag älskar barn som vuxna normalt gör, så döm mig inte för något jag inte är”.

Vi borde nog låta en psykdoktor eller två ta en närmare titt på honom. Men så blir det inte. Och händelsen kommer snart att blekna trots att den är synnerligen intressant, även ur ett internationellt perspektiv.

Varför tillåter vi den falla i glömska?

Varför ger vi både mannen och kvinnorna rabatt när offren – barnen – varken kunnat försvara sig eller komma till tals?

Ännu en anledning att diskutera rättssystemet?