På scenen sitter en 47-årig fyrbarnsfar som aldrig haft händer eller fötter, sedan hans mor under graviditeten exponerades för växtbekämpningsmedlet Hormoslyr som användes i skogsbruket och längs banvallar, tills det förbjöds 1977. Medlet tillverkades av skandalföretaget BT Kemi, vars direktörer åtalades sedan företaget grävt ner gifttunnor på sitt område i Teckomatorp.

Mannen på scenen, Mikael Andersson, fick betala priset för miljösvineriet i form av ett fysiskt livstidsstraff. Som svar bestämde han sig tidigt för att aldrig ge upp.

Aldrig.

 

 

 

 

 

När jag ser honom sitta där i den elektriska rullstolen, manövrera datorn med en armstump och dricka vatten genom att lyfta muggen med munnen, flyger tanken för en sekund tillbaka till den tid då jag låg förlamad på grund av en läkares misstag, och tvingades utföra mina toalettbesök i sängen.

Jag ryser till.

Men det var värre för honom.

Mikael Andersson togs ifrån sina föräldrar när han var nyfödd. Han fick inte komma hem förrän han var ett år gammal. I 14 års tid skjutsades han till – vad han i dag bedömer som fullkomligt meningslösa – behandlingar på sjukhus i Stockholm där man försökte tvinga honom att använda smärtsamma proteser som hindrade honom mer än de hjälpte. Fyra år gammal somnade Mikael gråtande i tysta sjukhussalar, rädd för att hans pappa aldrig skulle hämta hem honom till Örebro igen. Rädd för att bli lika föräldralös som några av de andra barnen på avdelningen.

För att ingen skulle vilja ha ett barn utan fullt utvecklade armar eller ben.

I över två timmar berättar Mikael med gripande entusiasm vad som drivit honom till att skapa ett liv, där han i dag lever fullt ut och reser över hela Sverige och Norge med bil, tåg och flyg – utan personlig assistent.

 

 

 

 

 

 

Ett liv där han är självständig, inte längre behöver vara beroende av andra.

Under den långa resan fram till i dag har idrotten varit ett av hans starka stöd. Utan händer och med bara stumpar till ben har han spelat bordtennis och innebandy, gjort armhävningar och tagit sig upp i armstående, hoppat i vattnet från bryggor och hoppat fallskärm. Det senaste personliga rekordet slog han för ett år sedan när han hoppade studsmatta oavbrutet i 60 minuter, med en tiokilos blyväst på kroppen.

Det tog Mikael tre år att ta körkort och få människor med sig i tanken att bygga en bil han kunde köra genom att styra med bröstet. I dag har han klockat sig själv när han utan hjälp backar in rullstolen i den specialbyggda bilen, hoppar över till framsätet och in under det alltid fastspända bältet, startar och kör:

60 sekunder.

Med ett leende påpekar han att det är bättre än Lerums Brandkår, som har 90 sekunder på sig att komma in i bilarna och iväg.

 

 

 

 

 

 

Mikaels mantran: Tankens kraft. Motivation. Viljan att vara självständig. Modet att välja andra vägar, våga vara unik.

Våga kasta sig ut.

Han vill att vi andra ska vara lika motiverade, inse att bara fantasin och viljan sätter våra egna gränser. Att vi inte ska låta andra människor göra det. Att det oftast finns en väg förbi hindren och att det varje morgon är just vi som bestämmer hur våra dagar ska bli.

Svåra beslut, ibland. Tidvis direkt obehagliga.

”Det är inte lätt”, säger Mikael Andersson. ”Men kom ihåg att det kommer att vara värt det.”

Vi är 600 människor som ger honom stående ovationer när han framfört sitt budskap.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag köper hans bok Armlös, benlös men inte hopplös (Norstedts, ISBN 978-91-1-302360-1).

Gör det du också.

 

 

 

 

 

 

 

 

För det är i mötet mellan människor det händer saker.

Kanske för dig också.