I natt berättade jag om Desirée. Vänskapen, godheten, humorn och – om hur The Big C som jag hatar slukade henne som sjukdomen slukat min far, i stort sett hela min släkt och alltför många nära vänner alltför tidigt.

I dag var det begravning. Liten kyrka norr om Stockholm, glädjande nog fylld till sista plats. Därför att Desirée var en stor, varm människa som många ville känna och krama.

Jag satt där, lyssnade på prästens ord, betraktade de gamla stenväggarnas dekorationer och funderade. Kom – som så många gånger förr – fram till att begravningar är förfärliga tillställningar.

Så mycket smärta, så mycket sorg.

Men samtidigt – tid för tankar. Vi sitter där i kyrkan och plötsligt är det inte en själ som skyndar, knuffas, har proppar i öronen, pillar på en iPad eller leker med sin mobiltelefon. Plötsligt är allt det där – som tycks vara så otroligt viktigt varenda minut i vardagen – inte viktigt alls.

Det enda som betyder något är stillheten, tankarna, den lugna musiken, andetagen, minnena, lugnet, värmen och kärleken.

Sådär som det borde vara oftare. Bara för att vi ska släppa karriären, vardagen och för en stund fundera över vad som verkligen betyder något.

Min kloka fru Katten brukar ibland säga att vi nog tyvärr skulle behöva ett krig. För att krig för människor närmare varandra, får oss att förstå de grundläggande värdena i livet. Folk i kris förstår och hjälper varandra.

Jag tror att hon har rätt och där i kyrkan – medan en ung man sjunger en lovsång så vackert att jag nästan får tårar i ögonen – tänker jag att vi kanske skulle behöva en begravning om dagen. Bara för att lugna ner oss, sitta en stund, lyssna på musik och vackra ord om vad som betyder något. För att minnas dem som inte längre är med oss och för att verkligen uppskatta dem som fortfarande finns och ta vara på dem.

Men då, när jag tänker det där vackra och viktiga, landar Verkligheten på min axel och bråkar. Verkligheten försöker störa begravningen, väser om karriär och pengar och Thailandsresor och storbilds-tv och utvecklingssamtal och befordringar och nya bilar och allt det där som tycks vara mycket viktigare än mänsklighet, närvaro, tankar, vänskap och kärlek.

Utan att någon tycks lägga märke till det knäpper jag bort Verkligheten från axeln, som vore den nu ett dammkorn. Jag fortsätter lyssna till den unge mannens oerhört vackra sång och önskar att den varat i några timmar till.

Det är fredag eftermiddag i en mycket liten kyrka utanför Stockholm. Medan den unge mannen sjunger sluter många ögonen och tänker på Desirée med glädje och saknad över alla de fina stunderna som varit och som aldrig kommer tillbaka. Säkert tänker de också på annat som är viktigt i livet. I kyrkbänkarna möts fingertoppar, händer kramar varandra.

För att vi plötsligt har tid. Vågar vara lugna. Tänka. Känna.

Och plötsligt känns allt det där med karriär, Thailand, tjänstebilar och internetuppkopplingar väldigt avlägset. I den alldeles nya höstluften utanför kyrkan ser jag några som drar djupa andetag men ler försiktigt, fortfarande uppslukade av egna tankar.

Det känns väldigt bra.