Jag har velat skriva det här länge men inte kunnat.

På bordet i mitt sovrum står en liten och mycket vacker träask, med en del av Jeff ”Chewie” Lanes aska i. Det känns skönt att en av mina närmaste vänner vilar där jag sover.

Jag har svårt att gråta och det har bara hänt två gånger sedan 1977. När min far dog, och när läkaren 1991 sa att jag aldrig mer skulle kunna gå, sedan jag blivit förlamad efter en feloperation i ryggen. Men när jag i november fick veta att Jeff plötsligt dött av en blodpropp grät jag hejdlöst och smärtan är lika stark än i dag.

Låt mig försöka förklara ett av de starkaste och märkligaste vän- och kärleksförhållanden jag någonsin haft:

1983 åkte jag runt i USA på reportageresa med min danske kollega Björn. För första gången i våra liv kom vi till det plingande, blinkande, maffiaägda, galna Las Vegas. Björns uppgift var att göra reportage om custombyggda bilar och motorcyklar. Jag skulle rapportera från nöjesbranschen, inte minst den avklädda.

Ingen av oss kände någon eller hade den blekaste idé om var vi skulle börja. Svårmodiga sökte vi tröst i Las Vegas största Harley Davidson-butik och vem stod där inne om inte – Jeffrey G. Lane. Nyfiken på människor började han omedelbart prata med oss. En kort stund senare kändes det som om vi varit vänner i decennier. Sedan fick han saker att hända.

Några timmar senare hade Björn fler bilar och motorcyklar att fotografera, än han kunde hantera. Jeff hade avdelat en av sina anställda att köra mig runt bland nattklubbar i Las Vegas och ökenbordeller i Clark County för att öppna dörrar åt mig och se till att jag fick intervjua och fotografera där ingen annan fick. På några dygn vände Jeff vår reportageresa från katastrof till succé och där byggdes en djup och ovanlig vänskap som kom att vara i nästan 30 år trots att vi varken hade mail eller Facebook.

Mina besök hos den storvuxne Jeff blev många. När jag kom dit med min mor tog han oss under varsin arm och svingade upp oss i luften innan det bar av till The Pamplemousse, en av stadens mest exklusiva restauranger, där han bjöd på brakmiddag. ”Chewie” (ett smeknamn efter håret som växte på hans hals) ägde fortfarande sju numrerade svarta bilar – allt ifrån Mustanger till Cadillacs – åkte Harley Davidson och var flickornas älskling (jag minns inte ens hur många förhållanden och äktenskap han hann avverka, däremot vet jag att han saknade egna barn). Hans – i svenska ögon säkert moraliskt tveksamma – försörjning, escortagenturen Oui gick fortfarande lysande och livet lekte.

Så småningom blev Las Vegas-polisens intresse för hans affärer (prostitution är laglig i Clark County men inte i själva staden Las Vegas, ett rejält hyckleri med andra ord) så besvärlig att Jeff bytte bana. Pilot och galen i flyg sedan barnsben, började han istället sälja stora jetplan över hela världen.

Jag kom tillbaka, ensam, med flickvän och till sist med familj. Jeff öppnade som vanligt famnen, tog hand om oss, värmde och älskade som ingen annan. Plaskade med barnen i jaccuzzin på hans bakgård på Wagonwheel Avenue medan hamburgarna fräste på grillen. Lånade ut sina bilar, motorcyklar, sitt hus – allt. Världens största, ärligaste och varmaste famn stod inte bara öppen för oss, utan för de flesta han lärde känna. Jeff ställde upp för alla. Köpte ett hus åt sin gamla mor tvärs över gatan. Stödde vänner vars ekonomi rasat samman. Hade alltid en stund över för att lyssna och – som någon sa vid hedersfesten efter hans död – var tvungen att ha en så enorm kropp för att hans stora hjärta skulle få plats.

Under årens lopp delade vi skratt, upplevelser och minnen. En gång när vi färdades genom en öde öken för att ta oss till ett moraliskt tveksamt etablissemang, blev vi förföljda av en brun fyradörrars sedan med två män i svarta kostymer, vita skjortor och svarta slipsar.

FBI-agenter.

Mitt i öknen tvärnitade Jeff. Vi klev ur och gick till bilen som stannat 20 meter bakom oss. Jeff sa:

”Vill bara spara tid åt er, grabbar. Det här är min vän Dag från Sweden. Nu ska vi åka ut till klubben The Red Rooster och vi stannar väl där i några timmar tills Dag har gjort sina intervjuer innan vi åker hem till mig igen. Så om ni vill behöver ni inte hänga i öknen utan kan parkera utanför mitt hus och bevaka oss därifrån.”

”Har ingen aning om vad du pratar om”, sa den kostymklädde bakom ratten och rättade till solglasögonen. Hans kollega tittade mot öster och visslade. När vi senare parkerade utanför klubben mitt i öknen ställde de den fyradörrars sedanen 20 meter ifrån vår bil. De måste ha svettats som helvete medan vi tog det lugnt i luftkonditioneringen därinne.

Det fanns en anledning till FBI:s intresse, men agenterna förstod inte hur långt ner på listan de stod. En högt uppsatt vän till Jeff i Washington, hade bett om ett par tjänster i samband med stödet till general Noriega (innan USA nackade honom 1989). Alltså råkade det i Jeffs garage lagras granatkastare och några hundra tusen dollar i kontanter. När polisen fann varorna häktades Jeff i ett par timmar innan Las Vegas-polisen fick hastiga order direkt från Washington om att släppa honom.

Själv garvade han bara åt alltihop.

2002 stod jätten tätt bredvid mig i The Little White Chapel i Las Vegas som min bestman. Utan att tveka halade han upp min vigselring ur fickan samtidigt som hans mobil ringde. Det var dags att sälja ett jetplan och vem vill missa en businessdeal?

För några år sedan åkte jag över till Jeff för att researcha och sitta och skriva. Vi tillbringade många förmiddagar bland Harleyhojarna i hans garage, drack stora muggar hett kaffe, rökte oräkneliga cigarretter och diskuterade alltifrån bokidéer (trots dyslexin hade han många) till världspolitik.

Jeff var inte vad han varit. Efter en tragisk bilolycka där en full lastbilschaufför sett till att krossa Jeffs pickup och delar av hans kropp, var han opererad i höfterna och svårt smärtbelastad. Att dricka whisky eller köra Harley var uteslutet, alternativet var att halta med käpp och käka vitaminpiller. Men hans famn, värme, omtanke, kärlek, positivitet, humor var som förr.

Med stor energi tillbringade han dagarna med att utveckla en liten elbil som var genialisk och borde ha gjort honom stenrik.Byråkrati och tekniska problem försenade projektet och Jeff blev sakta men säkert ekonomiskt utarmad. Icke desto mindre fortsatte han – trots att han inte hade råd – att stödja vänner som hade det sämre. Än i dag vet vi att han – galen av oro sedan en vän inte svarat i telefon – körde sin pickup tills bensinen tog slut för att sedan lämna bilen och med hjälp av käpp halta sig vidare mot vännens adress för att se att allt var okej.

Det enorma hjärtat i den stora kroppen.

Jag skulle kunna berätta i timmar om skratten, upplevelserna, kärleken till den enorme man som alltid satte andra före sig själv.

Jag får trösta mig med att avskedet blev vackert.

Vi flög till Las Vegas en vinterdag i januari, hela familjen. I ett gigantiskt hus hos en av Jeffs vänner samlades vi runt hans urna till en Celebration Of Life, där alla åt, drack, visade bilder och berättade minnen.

Samma morgon hade jag haft en närmast religiös upplevelse. När jag gick ut utanför hotellet – bara några hundra meter från McGarran-flygplatsen som Jeff älskade – för att röka, blev jag stum. I morgonsolen rullade en stor, vacker, svart och silverfärgad jet med texten Spirit ut och stannade ett hundratal meter framför mig, innan den drog iväg för take off. Jag kunde ha svurit på att jag såg Jeff bakom spakarna.

Festen till Jeffs ära blev vacker, även om vi inte kunde hålla tårarna tillbaka. Vi delade broderligt på alla de mjukisdjur han samlat på sig, delade också på minnen och historier. Två dagar senare körde jag och hans andra två närmaste vänner de 50 milen till Los Angeles. Jeffs vän Tom hade hyrt ett plan och efter Jeffs önskan flög vi i förmiddagssolen ut över Stilla Havet och spred hans aska över vattnet.

Utom den lilla del som nu står på bordet i mitt sovrum.

Sedan dess har Jeff spökat på ett sätt ingen av oss kan bortförklara. Konstiga signaler från hans mobil, oförklarliga påringningar från telefonautomater, steg över golvet i hans hus.

Han finns bland oss.

Innan jag åkte hem fick jag Jeffs flygarjacka, hans skinnjacka, några t-shirts och en Harleyflagga. Allt det där vårdar jag med respekt och glädje dagligen.

Smärtan är fortfarande obegripligt stark, liksom saknaden efter den mest varmhjärtade och älskande man jag någonsin träffat.

Men samtidigt finns ljuset och anden där och jag hoppas att du stampar i golvet i morgon bitti, Jeff. Ditt senaste hyss var att jag inte kan ladda upp en enda av de bilder jag har av dig, till den här bloggen.

Way to go, man. Thanks for everything. See you soon, ´cause life´s a second. I love you!