Tomten ringde för ett par veckor sen.

Han lät deppig. Jag föreslog att vi

skulle träffas, ta ett par järn och

snacka igenom problemen.

Det är ju sånt vänner är till för.

Tomten och jag har varit goda vänner i sextio år. Han är en hyvens kille, och lever som de flesta tio månader om året. Har familj och avbetalningar, bor i radhus, går på a-kassa, har för högt kolesterolvärde och tar väl några järn för mycket. Men han är som sagt en bra kille, med glimten i ögat och massor av yrkesstolthet.

Han kom flåsande in på baren en halvtimme för sent. Jag smakade på min irländska whiskey och beställde en åt honom.

”Hur är läget?” undrade jag.

”För jävligt”, stönade han. ”I år känns det värre än någonsin”.

Han tog sig åt ryggen med en grimas:

”Det är dom här datorerna. Jag knäcker mig på att kånka på laptops och surfplattor. Varför kan dom inte ge ungarna raggsockor som förr? Och vet du vad – ungjävlarna i förorterna skriver att de vill ha pistoler och handgranater i julklapp! Några av dem kallade mig för ’bror’ och kastade tomflaskor mot släden. En ren fick en i skallen och blev alldeles snurrig. Det där borde man berätta för regeringen. Om vi hade nån, alltså.”

Sedan berättade han om allt det andra.

Det var stressigt. Efter tio månaders arbetslöshet fick han jobba häcken av sig och hann inte med i alla fall. Dålig lön, hemska arbetstider, bequerelfulla renar och nissar utan ansvarskänsla hörde till vardagen.

”Ta bara transporterna”, muttrade han. ”Jag har åkt omkring i den där slädjäveln så länge jag kan minnas. Den har varken hands-free, värmestol, ABS, GPS eller fyr-medsdrift. Den är helt enkelt livsfarlig, och jag vet inte hur många gånger vi har åkt i diket de senaste åren. Renarna är väl inte världens miljövänligaste heller – de skiter ju ner hela stan under ett pass. I år la jag in om att få en Chevavan istället, men det finns inte pengar, säger chefen. Tänk dig själv – Transport skulle aldrig godkänna att en enda av deras andra gubbar körde en meter under samma villkor som jag, med överlass och allt!”

Vi drack mer whiskey och han frågade hur jag hade det. Jag gnällde lite, men insåg snart att Tomten hade värre problem. Och fler.

”Man börjar ju bli till åren, och att gå arbetslös större delen av året är knäckande för självkänslan. Och inte nog med det. Nu känns det som om ingen riktigt vill ha en ens under högsäsong! Man ska fortfarande riskera att bryta ryggen av sig varje gång man kastar sig ner genom en skitig skorsten, eller snubblar uppför en villagång som ingen skottat, bara för att se ungjävlarna klistrade framför en dator istället för att tindra med ögonen. ’Tomten kommer’, säger föräldarna. ’Vem bryr sig?’, säger ungarna och kollar in våld på Internet istället. Nääe, det var bättre förr. Kan man få en whiskey till, förresten?”

Jag kände vart vinden blåste, så jag beställde in en hel flaska. Vi flyttade från bardisken till ett mysigt bås med levande ljus och allt. Vi ville ha något att tugga på.

”En liten trevlig jultallrik, kanske?” frågade servitrisen och sneglade undrande på Tomtens kläder.

”Nej för faan!” röt Tomten.

Servitrisen hoppade till och såg nervös ut.

”Förlåt”, muttrade Tomten. ”Jag menade inget illa. Kan du inte bara fixa ihop lite plock som inte är så juligt? Och ingen korv, tack…”

Hon skrev febrilt i sitt lilla block och gick iväg.

Jag frågade om han kunde lita på nissarna nuförtiden? Han såg en aning bedrövad ut när han svarade:

”Äh, det är mest skit med dem. Förr hade jag samma killar heltidsanställda året runt. Vi var ett bra gäng som kunde planera ordentligt. Men för några år sen blev alla uppsagda och bara vi tomtar fick söka om våra tjänster. Nu får jag plocka in ALU-praktikanter och FAS 3-folk och nyanlända som nissar varje år. Alla ska läras upp från början men de skiter i vilket, eftersom de vet att de får sparken om en månad i alla fall.”

Nedskärningarna hade fått andra effekter också, berättade Tomten. Förr var landet uppdelat i distrikt, som servades av ett helt gäng tomtar under en chefstomte. Men efter att hälften fick sparken, utökades distrikten till orimliga proportioner.

”Vi hinner helt enkelt inte. Hur ska jag ska kunna dela ut klappar från Linköping till Östersund på en kväll? Det räcker med att en liten parvel gillar mig, vill att jag ska snacka en stund eller leka med hans nya tåg, för att schemat ska spricka. Eller att en ensamstående mamma tänder till, bjuder på ett järn och vill att man ska stanna en stund efter läggdags. Då går allt åt skogen. Förra året var det ett gäng i Gävle som inte fick sina klappar förrän i mars, för att jag inte hann med. Och den utdelningen fick jag inte ens betalt för.”

Maten kom in och vi åt lite under tystnad. I smyg betraktade jag min gamle vän. Han såg verkligen trött och sliten ut.

”Hur är det med Majsan och ungarna då?” frågade jag.

Han suckade tungt:

”Det är väl bättre nu, men vi hade en kris för ett tag sen. Jag hade ett prassel med en hemmafru i Uppsala förra julen. Det var förstås korkat av mig att fortsätta, en ålderskris kanske. Och när Majsan fattade vad jag höll på med började hon prassla med en av mina nissar, så jag blev riktigt sur. Men allt det är är uppklarat nu, vi har börjat om på ny kula. Fast hon tycker förstås att jag kunde skaffa ett bättre, mer regelbundet jobb med mindre bråk. Jag fick ju på käften förra året…”

”Va?” sa jag. ”Berätta!”

Tomten skakade på huvudet:

”Jag kom ut från en hyreskåk mitt i Stockholm och skulle kasta upp tomsäcken och sticka. Men släden var omringad av ett gäng såna där militanta veganer som höll på att spreja slagord på den och försökte tända eld på den, medan några andra försökte släppa loss renarna. Jag undrade förstås vad fan dom höll på med? Någon liten veganbrud började yra om djurplågeri och att dom inte ställde upp på att djur misshandlades. Jag sa att hon kunde ta sig i häcken och då sa hon att det var sexuella trakasserier, och sen var festen igång. Dom var väl en tre, fyra stycken som hoppade på mig,  men akta dig vad däng dom fick! Jag brukar ha ett baseballträ liggande i släden, just in case, och nu fick dom smaka käpp. Men ett par snytingar fick jag ju förstås…”

Tomten svepte sin whiskey och jag slog upp en ny åt honom.

”Nääe”, sa han fundersamt. ”Det börjar bli för bra det här. Det är inte alls som det var förr. Man skulle dra från hela skiten…”

Jag undrade vad han skulle vilja göra istället?

”Tja”, sa han. ”Man har ju haft lite tid att tänka under de här åren. Memoarer verkar ju patetiskt, varenda snattande politiker skriver ju snyftböcker för att få förståelse. Men att ligga näck på en strand i Västindien vore ju inte helt fel. Öppna en bar kanske. Eller bara läsa bra deckare. Jag tror att jag söker sjukpension efter den här säsongen. Tror du att dom accepterar sönderfrusen röv som arbetsskada, he-he?”

Vi skålade igen. Det blev en lång och glad kväll, trots allt. När vi vacklade ut från baren stod släden snett parkerad halvvägs upp på trottoaren. Renarna stod där och glodde, hängde med huvudena och tuggade på något.

Tomten erbjöd mig skjuts hem, men jag avböjde. Vi sa hej och lovade att ta det lugnt och allt det där. Det var en imponerande syn när han snedstartade uppåt och drog järnet mot sin förort. Långt inombords undrade jag, om det kanske var sista gången jag såg honom..?

Medan jag gick hemåt i den kalla vinternatten med snön knarrande under sulorna, mindes jag Victor Rydbergs ”Tomten”. Jag tänkte på min väns framtidsplaner och travesterade:

 Midvinternattens köld är hård

veganer samlas på var gård

Smider planer i tung dimma

om att slå Tomten i midnattstimma

Men ack kommer planen

snöpligt till korta

När de plötsligt märker

att Tomten är borta

Snön lyser vit på fur och gran

snön lyser vit på taken

På en soldränkt strand ligger tomten,

ensam, glad och naken…

 Dag Öhrlund