Klockan är 02.30 när detta skrivs, efter att jag har talat i telefon i över en timme med min dotter.

Hon har inte fått äta eller dricka på över 30 timmar. För andra dagen ligger hon i en sjukhuskö och väntar på akut operation.

I dag har hon väntat sedan klockan 11.00.

Nu är den 02.29.

Femton och en halv timmes väntan med ångest, smärtor och bristfälliga besked.

Hon har haft panikångestattacker, igen. Hon har ofattbara smärtor. I timmar har hon fått höra att hon är ”först i kön”.

Jag fylls av vanmakt. Vanmakt för att inte kunna göra något för att dämpa lidandet hos en av de två människor jag älskar mest i världen.

Jag fylls av raseri. Dels för att aset som en gång orsakade allt det här lidandet hos henne, sitter och flinar obekymrad någonstans. Dels för att de som styr – och styrt – landet har tillåtit stora delar av vården att rasa ihop.

Politikerna såg det inte komma.

Eller?

Sedan i november har jag tillbringat försvarliga delar av min tid liggande på sjukhus, opererats flera gånger och jag ska snart in igen för att ligga där och opereras på nytt. Jag har sett stressen och hetsen, pratat med dag-, kvälls- och nattpersonal. Hört det ena vittnesmålet efter det andra om hur illa det verkligen är. Om hur personalen går på knäna, försöker le och hålla modet uppe men bryter ihop när ingen ser. Jag har glatts och förvånats över vilken fin, noggrann vård och omtanke jag fått från dem som trots allt orkar fortsätta slita. Tack, ni alla!

Men jag ser vartåt det barkar och nu går det fort. I Sveriges största stad, med ett av världens högsta skattetryck, varslar man 800 vårdpersoner om uppsägning när de behövs som allra mest. Idioti i sin prydno.

Politikerna såg det inte komma. Jag citerar Statistiska Centralbyråns hemsida:

”Vid millennieskiftet år 2000 har Sverige 8,9 miljoner invånare. Invandringen fortsätter att öka. Det handlar dels om personer som flyr från krig och förtryck från bland annat Irak, Afghanistan, Somalia och Syrien, och dels om arbetskraftsinvandring från övriga Europa i samband med att nya länder går med i EU. Dessutom ökar antalet utländska studenter som kommer till Sverige. När inbördeskrig bryter ut i Syrien 2011 söker sig många till Sverige och invandringen överträffar alla tidigare noteringar. Den höga invandringen medför att Syrien under 2017 går om Finland som det vanligaste födelselandet för utrikes födda. Under åren 2011–2017 är andra vanliga invandrargrupper personer födda i Polen, Somalia och Irak. Dessutom är det många svenskar som återvänder efter att bott utomlands och därför räknas in i statistiken. Samtidigt är födelsetalen höga och i januari 2017 passerar vi för första gången 10 miljoner invånare i Sverige.”

Över 1,1 miljoner fler invånare på 17 år! En markant procentuell ökning. Politikerna såg det inte komma, trots att de fattade merparten av besluten som ledde till ökningen. Naturligtvis är det lättast att slå på dem som styr landet nu, men siffrorna ovan visar att deras föregångare knappast är utan skuld heller.

Från SCB:s hemsida:

”I framtiden förväntas befolkningen fortsätta öka i nästan samma takt och år 2029 beräknas folkmängden vara 11 miljoner. Enligt denna framskrivning är vi 12 miljoner invånare i Sverige år 2052 och knappt 13 miljoner år 2070, det sista året i framskrivningen.”

Ser ni det komma nu, då?

Kanske. Men som vanligt gäller det att hålla masken in i det sista. Trots vårdupproret och hundratals, tusentals desperata vittnesmål från läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och andra i vården, ler sjukhusadministratörer och rapporterar glatt uppåt att säkerheten inte är i fara för vare sig patienter eller personal. En lodrät lögn!

En politiker har mage att kalla krisen för en ”förändringsresa”.

Jo, nog är det en resa, alltid. Men inte för dig. Du slipper.

Jag har ett förslag som kanske kunde hjälpa, om det bara fanns några sängar lediga: Låt ansvariga politiker ligga en vecka eller två i en säng i ett dagrum, en korridor eller varför inte på en brits på akuten, för att så att säga känna in verkligheten en aning.

Och jag har ett krav: Ställ er för helvete – oavsett partitillhörighet – för en gångs skull rakryggade upp, erkänn misstagen, be om ursäkt och kavla upp ärmarna för att ställa något av det viktigaste i vårt samhälle tillrätta!

Det är nämligen det ni är valda för.

Det är nämligen det ni har betalt för.

Gör jobbet.

Innan fler i den hårt slitna vårdpersonalen brakar ihop, säger upp sig och går hem.

Innan fler dör på akuten i onödan.

Läs min dotter Isabell Alisons senaste inlägg i sin helhet här. Hon är 24 år och hennes liv har nyss börjat:

”Kände smärtor i söndags kväll. Avvaktade.
Kände mig hängig och infekterad i måndags morse.
Avvaktade.
Skulle duscha och sticka iväg på möte under måndagseftermiddagen och möttes av stora mängder blod, var, yrsel och huvudvärk. Satte mig ner på badrumsgolvet, slöt ögonen, suckade.
Dags igen – tillbaka till akuten.

Inväntar nu operation nummer elva på tre och ett halvt år.
Sitter och andas ut i efterskalven av ett stortjut med krokodiltårar i famnen på min kärlek, mitt i natten på Falu lasarett, medan kroppen skakar och gör ont.

För jag väntade fem timmar på akuten i måndags – men då fanns det ingen chans till operation, jag var inte tillräckligt akut, inte prioriterad.
Jag ombads fasta från midnatt och komma tillbaka tisdag morgon 07:00 i hopp om att få plats på akutprogrammet.
Vid 16 meddelades det att programmet var fullt och att jag inte skulle få plats. Jag skickades hem och ombads fasta från senast midnatt och komma tillbaka idag, 11:00 för att opereras under dagen.

Det har snart gått fjorton timmar. Jag har varit ”näst på tur” de senaste sju. Smärtan blir värre av näringsbristen och att inte ha ätit på 28 timmar och morfinet räcker inte till.
Det enda besked jag får – är att jag ska vänta.

Jag är en relativt tålmodig, stark och kaxig individ; i vanliga fall. Men nu är jag liten, har ont och har väntat tre och ett halvt år på att få läka och bli frisk. Jag mår så otroligt bra utanför den här bubblan. Jag behöver energin. Vill inte vara här.
Frustrationen bubblar över, det börjar brinna i mig och alla tårar rinner ut.

Så ofantligt tacksam över min älskade Jonas, över Karim, Martin, Cassandra och Alex som turats om att få mig att skratta, hålla upp mig, hålla mig sällskap – till och med när jag sover – mata mig när de fått och både hållit hand, kramat om och pussat på det onda. Sjukhus är jobbigt, men inte lika jobbigt med er.
Jag överlever det här också. Men vågar säga den här gången, att det inte alls hade varit möjligt utan er ❤️

Tusen tack till alla som stöttar, skriver, ringer och finns just nu.
Det här slår så mycket hårdare för att det aldrig tar slut och för att hjälpen ligger så långt borta.
Andas vidare.
Väntar lite till.”