Min Facebook-grupp ”Författare på Facebook” är på många sätt fantastisk. När jag en gång startade den trodde jag att vi skulle bli 40, kanske 50 medlemmar.

I dag är vi snart 4 700.

Några när en författardröm i huvudet. En del har påbörjade manus liggande i lådan eller datorn. Andra har publicerat en eller flera böcker, mer eller mindre framgångsrikt. Bland medlemmarna finns också formgivare, bloggare, novellister, bokförläggare, redaktörer, fotografer, barnboksförfattare, fackboksförfattare, drömmare, poeter och … ja, alla som har med bokbranschen att göra.

Det är trevligt och bra. I gruppen finns en stor värme och generositet som gör att de som behöver får stöd och inga frågor är för dumma. Intressanta och viktiga ämnen debatteras ofta och gränserna töjs.

Som gruppens grundare är jag ödmjukt glad och tacksam för att se hur den har utvecklats.

Samtidigt blir jag då och då orolig, som en far för ett barn som vinglar mot en starkt trafikerad gata utan att förstå faran, utan att förstå hur stark smärtan av ett fall eller en krock kan bli. Ska jag ingripa eller ej? Här handlar det inte om barn utan om vuxna, men ändå om människor vars längtan kan vara så stark att okunskap och naivitet kan leda till smärta.

Den ena halvan av mig skriker: ”Håll tyst, låt dem göra som de vill och gå på smällarna själva!”

Den andra halva skriker: ”Så onödigt att tillfoga dem smärta! Varna dem för fallen, håligheterna och bedragarna!”

Vad göra?

Bokvärlden har vänts upp och ner sedan den digitala tekniken kom. I dag kan vem som helst publicera sina åsikter på internet, via Facebook, Twitter, en blogg eller andra fora. Det är, i demokratins namn, utmärkt bra för yttrandefriheten och åsiktsfriheten.

Vem som helst kan också publicera en bok. Om inget traditionellt förlag vill ha den så kan man vända sig till ett hybridförlag eller till något av de många företag som erbjuder hjälp med självpublicering.

Det är – ur ett yttrandefrihetsperspektiv – också bra. Men inte sällan ger dessa företag mellan raderna falska förespeglingar om hur fantastisk utgivningen ska sluta.

Och sällan blir det så.

”Det skrivs åt helvete för mycket böcker”, sa Jan Guillou när jag intervjuade honom om skrivande. Undermeningen var, att det förr fanns erfarna redaktörer som avgjorde om ett manus var litterärt intressant och bra nog för utgivning, medan pengar i dag kan ta en genväg och se till att en bok blir utgiven vare sig den är bra eller dålig.

Förstå mig rätt. Jag är för full frihet, framförallt när det gäller yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men jag blir ledsen när jag ser människor, som kanske arbetat med en bok i flera år, bli ledsna, besvikna och lurade på pengar.

När det gäller just författande och böcker tycks det vara så, att de som håller på med det vill att fantasierna och drömmarna ska kunna ta en omväg kring kritiken, svårigheterna och sanningarna.

I verkligheten är det precis tvärtom.

Förra året gavs det ut drygt 15 000 böcker i lilla Sverige. Över 40 böcker per dag. Deckare, skönlitterära, fackböcker, barnböcker – you name it.

Några få av dessa blev storsäljare. En del sålde hyggligt. En stor del floppade och returnerades snabbt.

Jag försöker inte kväva eller slå ihjäl din dröm. Jag arrangerar själv skrivarkurser, jag älskar att människor skriver och vill hjälpa dem in på rätt väg.

MEN – som på alla andra livets vägar gäller det att vara närvarande, ha en realistisk inställning och förstå varför det inte alltid går som man tänkt sig trots att man kämpat. Jag förstår att du vill berätta om ditt liv och dina svårigheter, att du tycker att din farfar var unik eller att dina vänner har sagt att dina dikter är underbara.

Men det betyder inte – tyvärr – nödvändigtvis att en större skara människor vill ha läsningen.

Jag säger inte att du ska ge upp. Rent krasst säger jag bara att det är lika lätt att sälja in biografier och diktsamlingar, som att slicka sig på armbågen. Prova, så får du se.

Deckare då? Visst, skriv en. Men om du ska lyckas så ska du spela i samma division som Läckberg, Kepler, GW och …

Gör du inte det? Sluta då och skriv något annat. Lev i verkligheten OM du har andra drömmar än att låta manuset vila i byrålådan.

Och du – se upp för alla dem som vill ha dina pengar för att du är en författare som skriker efter att bli utgiven! Om du ger min gamla, halvblinda mamma 100 000 kronor så kan även hon se till att ditt manus blir korrekturläst, att din bok får ett fint omslag och blir tryckt.

Men det är inte då, när du stolt står där med din tryckta bok i handen, som jobbet slutar.

Det är då det börjar.

Det är då just din bok ska börja konkurrera med tusentals och åter tusentals andra titlar på marknaden, böcker som de stora förlagen satsar tiotusentals kronor på att marknadsföra.

Är din berättelse tillräckligt stark för att klara sig i konkurrensen?

Om du självsäkert kan svara ja, så kämpa för din bok tills du dör!

Annars, sitt ner och ägna dig åt en stunds självkritik.

För mig tog det tio års slit, tvivel, tårar och svordomar innan jag kände att mina böcker kunde hävda sig litegrann på marknaden.

Jag hoppas att det går fortare för dig.

Ge inte upp! Men – var realist.