Dottern kommer hem från skolan och frågar försiktigt:

”Pappa, kan jag få lite pengar att äta för i morgon?”

Hon har nyss börjat år 1 i gymnasiet. Hon är en av dem som är vår framtid. Våra arbetare, tjänstemän, läkare, ledare.

Allting låter bra. Hon har inte längre en lärare eller mentor utan en coach. Eleverna ägnar sig åt PP – Pedagogiska promenader och MT – Mental Träning. Skolan håller till i ett vackert glashus utan skolgård, med en trottoar som substitut. Det finns en bra arbetsplanering och nolltolerans mot en massa saker, bland annat mobiltelefonanvändande på lektionerna.

Så långt (nästan) allt väl.

Alla skolans elever har fått ett tjusigt kreditkort med sitt och skolans namn på. Skolan, som inte har någon matsal, säger i sin programförklaring att den vill ge eleverna chans att vistas i ”restaurangmiljö”, vilket ska vara en del av deras sociala träning. Därför har man inlett ett samarbete med ett antal restauranger, Coop och ICA.

Kortet är värt 45 kronor per dag, varken mer eller mindre. Man kan inte ta ut mer en dag och inte spara överskjutande pengar till nästa dag.

45 kronor per dag.

Det var länge sedan jag hittade en dagens lunch för 65 kronor. På de ställen jag går pendlar kostnaden mellan 70 kronor och 85.

Att äta sig mätt för 45 kronor vore en omöjlighet.

Visst finns det färdiga, plastförpackade små kycklingsallader på Coop för 30 kronor eller så. Om man dricker smutsigt kranvatten, lyckas köpa ett paket knäckebröd och klasskompisen köper margarin, skulle ekvationen möjligen gå ihop.

Men 16-åringar behöver mer än plastförpackade kycklingsallader. De behöver, precis som vi andra, en varierad kost ackompanjerad av sallad, smör, bröd och kanske till och med en kopp kaffe eller te efteråt, nu när de är på väg att bli vuxna.

Nu tycker kritikern att jag gnäller och påpekar att grundskolorna köper in ett mål mat för 18 kronor per elev.

Det är rätt.

Efter åtta år som ordförande i tre grundskolors föräldraråd vet jag förbannat väl hur skolmaten smakar. Jag har varit där varje termin och ätit. Med ett undantag har det handlat om mat jag inte skulle ha utfodrat en gris med.

Skulle du vilja äta en 18-kronorslunch?

Dels handlar det här om rättvisa – om att även de barn vars föräldrar inte kan skjuta till 500 kronor i månaden ska få äta sig mätta varje dag. Få den näring de behöver för att kroppar och hjärnor ska må bra. Om att alla skolbarn ska få en vettig, god och näringsriktig kost i ett samhälle som kan lägga miljarder på ibland fullkomligt obegripliga projekt.

Dels är det en diskussion om hela vårt system. Om hur det kommer sig att skatterna fortfarande är skyhöga medan det vi förr fick för pengarna nu är borta. Det handlar om huruvida några ska sko sig på sjuk- och äldrevård, barnomsorg och utbildning.

Jag har alltid varit en förespråkare för frihet, för ett samhälle där alla alternativ ska finnas och där människor ska få välja.

Plötsligt ser jag ett samhälle där jag fortfarande betalar lika mycket. Där valmöjligheterna stryps i en vansinnig takt och där min dotter inte får äta sig mätt i skolan.

Jag tror att det är en riktigt dålig idé.

Jag hoppas att även makthavarnas barn kommer hem hungriga och protesterar vilt. Innan det är försent.