Vänner,

Under den senaste veckan såg vi ordet ”ansvar” misshandlas och våldtas dygn efter dygn, tills det smutsigt och blödande kravlade in på en polisstation och bad om att få göra en anmälan. Skakande berättade det så viktiga ordet att det i riksdags- och regeringshus kastats runt och slagits blodigt mellan väggarna, medan partiledare från alla håll och kanter förgripit sig på det å det värsta.

Den direktsända parodi vi betraktade var helt i klass med den i höstas ryggradslösa valrörelse som till sjuttio procent byggde på att kasta skit på SD, till tjugo procent av att de två blocken hotade med att fälla varandras potentiella statsministrar och till tio sorgligt desperata procent med att i sista sekund hitta på något som väljarna förhoppningsvis kunde tycka vara viktigt.

Det gick åt helvete.

Och jag kan tala om varför.

Vi väljare må av de styrande (som för övrigt till skrämmande stor del består av blötöron och förvirrade människor som aldrig haft ett riktigt jobb) anses obildade och lata, men vi är inte helt dumma i huvudet. Vi vill se klarsynta ledare som diskuterar och tar tag i de problem vi har och som i första hand kämpar för ett bättre samhälle istället för egen makt. Framförallt vill vi se politiker som på gammeldags vis står för vad de säger, även när det blåser motvind. Men större delen av dagens politiker är lika pålitliga som väderrapporter eller hallickar i Milano. De är villiga att på tio minuter ändra riktning, sälja ut sin ideologi, sin tillhörighet och i värsta fall sin mamma och hennes katt, om det kan ge ytterligare några år vid makten. Branting, Hedlund, Sträng, Werner och kanske till och med Palme skulle panikrotera i gravarna om de tvingades lyssna till hur många lögner som nu slungas ut per minut.

Därför, mina vänner, kunde jag faktiskt inte hålla tillbaka ett elakt leende när jag såg att det blir extraval. Trots riskerna, trots kostnaderna, trots osäkerheten fram till dess. Det kändes som om en gammal skollärarinna knallade runt bland våra yrkespolitiker och smällde dem på fingrarna med stållinjal för att de nu dummat sig en gång för mycket.

Men åter till det så viktiga ord som de, våra välbetalda folkvalda, missbrukade så förbannat under dagarna som gick.

Ansvar.

Vad kontentan var, var lätt att förstå. Någon annan skulle ta ansvar. Det var någon annans ansvar att ta ansvar, oavsett vems ansvaret varit från början.

Fega skitar.

Nu vill jag, bara för en stund, tala om ett riktigt ansvar. Ansvaret för dem som hungrar och fryser på gatorna.

Det börjar, där jag bor, bli riktigt kyligt ute på eftermiddagarna. Kvällar och nätter vill jag inte tänka på. Men så tillhör jag också en av de priviligierade som slipper tigga och sova utomhus.

Redan för många herrans år sedan, när jag var ute och gjorde socialrelaterade reportage, bedömde man att det enbart i Stockholm fanns mellan 5 000 och 7 000 hemlösa. På den tiden fanns det ganska hyggligt om härbärgen, socialen hade en hel del resurser och de flesta av dem som ville bort från gatan, kunde få komma till något bättre. En del ansågs som hopplösa fall – trots ständiga erbjudanden om hjälp drog de sig ljusskyggt undan till en märklig värme och gemenskap med andra i en – bokstavligt talat – undre värld i tunnlar under huvudstaden. Men det kändes som om även de som inte ville hade fått en rimlig chans.

I dag ser det annorlunda ut. Förutom de alkoholister, knarkare och stackars förvirrade som kastats ut från de nerlagda mentalsjukhusen (och vem fan kom på den ljusa idén?) har vi fått sällskap av tusentals och åter tusentals tiggare från andra länder i EU.

De sitter på gatan. De fryser och hungrar. Många av dem kommer att dö i vinter.

Vem bär ansvaret nu?

För mig är svaret oerhört enkelt:

Staten Sverige. Myndigheterna. Socialen. Kalla det vad du vill.

Jag skulle av en hel rad olika skäl aldrig ge en tiggare i Sverige en krona. Mat – ja. Hjälp – ja. Pengar – nej. Tills allt är utrett och avklarat vill jag veta att mina pengar inte går till baltiska gangstersvin som med svenska statens goda minne (!) ägnar sig åt trafficking eller åt små förortsgangsters som blandar sig i huggsexan och hyr ut skattebetalarnas gatumark till fattiga romer genom hot och utpressning.

Det här ska staten ta hand om. Nu.

Och skämmas för att det inte gjorts för länge sedan.

Bakgrunden är delvis enkel:

I andra länder har man system som bygger på att man betalar en låg skatt mot att staten tar ett lågt ansvar och individen ett större.

I Sverige har vi sedan lång tid haft ett system som bygger på att vi betalar en av de högsta skatterna i världen, totalt sett, mot att staten tar ansvar för en hel massa saker – bland annat den sociala välfärden.

Ergo: Jag har redan betalt. För länge sedan och många gånger om. Så ta hand om de här människorna nu, staten. Ge dem mat, husrum och åtminstone någon form av värdighet – innan de fryser ihjäl, ok?

Ja, ja, jag vet. Diskussionen är inte så enkel. Den handlar också om EU-medborgares möjligheter att vandra fritt, och allt det där. Men det är fortfarande inte mitt problem (jag tillhör för övrigt dem som av många skäl var EU-motståndare från dag ett och fortfarande är det) – det är statens. Vi har gått med i EU-klubben och får nu vackert följa de regler som gäller.

Bland annat att ta hand om tiggare och hemlösa från andra länder.

Situationen med att människor – äldre, sjuka och föräldrar till behövande barn långt borta – ligger insvepta i gamla täcken på våra trottoarer är ohyggligt förnedrande. För dem som individer. För oss, som alltid gapar ut över världen om vilket förbannat bra samhälle vi är.

Medan de ligger där, hungriga och frusna, fnattar människor med månadslöner på 60 000 – 120 000 kronor runt i riksdagshuset, gör grimaser och bråkar som småungar om vem som ska ta ansvar.

Skäms på er, för helvete! Allihop. Kavla upp ärmarna och börja jobba för lönen! Tills ni har lekt färdigt om hur ni ska uppföra er i riksdagen för att få politiken att fungera, kan ni ju börja med att städa upp i det sociala träsk som kommer att kosta så många livet så snart.

Vi svenskar är verkligen bra på att hjälpa. Så fort det är en tv-insamling till förmån för sjukdomsforskning eller för offer i ett drabbat land, lyckas vårt lilla land på en kväll få ihop miljoner som skickas till hjälp.

Det är bra! Men det är fortfarande – egentligen – statens ansvar. Den stat som inte ens vill anslå tillräckligt till cancerforskningen. Den stat som skiter i att enbart självmorden kostar oss 70 miljoner kronor – om dagen.

Som privatperson har jag under decennier stött olika hjälporganisationer som jag trott på. I vissa fall har jag fått revidera mina uppfattningar och skamset insett att jag hjälpt till att betala hycklaren Bengt Westerbergs Röda Korset-lön på 68 500 i månaden samtidigt som han haft extraknäck för – en miljon! Jag har trott på – och stöttat – Greenpeace, Läkare utan Gränser, Frälsningsarmén och Stadsmissionen. Som författare har jag arrangerat och deltagit i välgörenhetsarrangemang som gynnat Barncancerfonden, Situation Stockholm och offren på Filippinerna.

Det känns bra, men det är val jag gjort av egen fri vilja. Och jag kommer att fortsätta, efter lust och förmåga.

Men det jag pratar om här ska tammejfan inte vara beroende av enskilda medborgares dåliga samvete. Vi har nu sett de filtinlindande, frysande, hungrande tiggarna länge nog på våra gator.

Medan våra styrande glatt låter Bert Karlsson fakturera Migrationsverket 829 000 kronor om dagen (!) för flyktingförläggningar (också en fråga som jag vill diskutera mycket, mycket mer), vill varken Löfven, Batra eller någon av de andra i riksdagshuset diskutera skammen på våra gator eller förnedringen för dem som ligger där.

Det är vi som röstar på de här politikerna, medan de hoppar runt och leker sandlåda.

Sanningen är att vi har exakt de politiker vi röstar fram och förtjänar (ja, även Sverigedemokraterna!).

Och att vi förmodligen just nu borde hålla en enorm skämskudde framför ansiktet istället för att krystat vråla ut över världen hur jävla duktiga vi är.

Det blir ett nytt val i mars 2015. Lite nya ansikten, nya politiker, nya partier med vilja, hade inte skadat.

Men så kommer det förstås inte att bli.

Så – ge du tiggaren en slant i morgon. För den du röstade på kommer sannolikt inte att ta sitt ansvar.

Lönen, förmånerna, makten är ju redan säkrade. Heja Sverige, 2014! Titta världen, vad duktiga vi är!