OBSERVERA att inlägget nedan publicerades för första gången i augusti 2002, alltså för tolv år sedan. Och att det, tyvärr, känns minst lika aktuellt i dag:

 

VEMS HEDER?

Varje dag mördas några. Ibland pratas det om hedersmord. Religion och traditioner gör vissa galna nog att döda. Andra påstår att de gör det i fotbollens heliga tecken…

Jag sitter i Eslöv, en gång utnämnd till Sveriges tråkigaste stad, under några sommarveckor. Läser tidningen. En bild visar förtvivlade föräldrar vid en grav.

De sörjer döttrarna, 15-åringarna Helena Nilsson och Josefin Kjellander som en söndagsmorgon i november förra året kördes ihjäl av en rattfull, körkortslös 17-åring. En händelse lika tragisk och meningslös som straffpåföljden, samhällets meddelande till föräldrarna och andra:

17-åringen döms, sedan han dödat två unga människor, till 100 timmars samhällstjänst. I två och en halv vecka ska han masa sig runt i en park eller på en brandstation och förmodligen inte utföra speciellt mycket.

Två och en halv vecka. Samhällets värdering av två tonårsflickors liv.

Jag läser vidare. En man har mördats i Eslöv, vilket naturligtvis skakar en hel del av invånarna i staden. I mitten av juli hittas den ensamstående 36-åringen, en omtyckt och skötsam lärare, mördad i sin lägenhet. Polisen har inga teorier, inga spår.

Jag pratar med folk i Eslöv. Om mannen, mordet, tänkbara motiv. På en fest säger en kvinna eftertänksamt:

– Ja, det kan ju vara bögeri, åsså.

Jag undrar vad som får henne att dra slutsatsen.

Hon menar att bögarna ju håller på med ”sånt där”, det vill säga att slå ihjäl varann. Och hävdar med eftertryck att det finns fog att misstänka att mannen var bög – han var ju vid 36 års ålder ensamstående!

I detta lilla hus i denna lilla stad, såsom i många andra små hus runt om i landet, är få kvadratmeter avsatta till förståelse, vidsynthet och tolerans. Här frodas det slags åsikter som knappast gör det lättare att leva om man tillhör en, åtminstone sexuell, minoritet.

Mordet i Eslöv är naturligtvis inte årets första. Det som slår mig är att mängden mord och våldsamma misshandlar tycks öka och att det allt oftare verkar ligga okända eller absurda motiv bakom.

Den 20 juli hittas den 29-åriga tvåbarnsmamman Violeta Godevska ihjälslagen på golvet på sin krog i lilla Hedemora. Inget motiv är känt. Samma natt vaknar den gravida sexbarnsmamman Sölvi Olausson av att det brinner i hallen. Någon har hällt brandfarlig vätska i hennes brevlåda och tänt på.

Vem vill mörda en blivande sjubarnsmamma? Varför?

Inte alltför långt ifrån en stor väg hittas liket av en man, med noggrannhet bränt till oigenkännlighet för att försvåra identifiering. Polisen konstaterar att mannen mördats någon annanstans, sedan har liket fraktats till fyndplatsen och bränts. Motiv okänt. Vittnen sökes.

En ung kvinna hittas död i en trädgård mitt i Stockholm.

Vem mördar alla de här människorna?

En del av morden klaras upp någorlunda snabbt och har sina förklaringar. Det handlar om svartsjuka och rivalitet, om olycklig kärlek, om pengar och knark. Några människor blir vansinniga av det allt snabbare snurrande samhället, så vansinniga att de mördar sina män, fruar och till och med barn.

Kanske till sist även sig själva.

Inga mord eller dråp kan väl anses ha en vettig mening, men några syns mer meningslösa än andra:

Den 2 augusti klockan 06.37 avlider 26-årige Tony Deogan på Karolinska Sjukhuset efter att ha misshandlats i ett huliganslagsmål med påkar och andra tillhyggen. Slagsmålet har utspelats i en park i Stockholm, långt ifrån Råsundastadion där matchen mellan AIK och IFK Göteborg senare skulle spelas. Enligt polisen var slagsmålet mellan huliganerna planerat. Också ett slags mord, utfört av kompletta idioter som vill påstå att de är fotbollssupportrar, vilket naturligtvis är rena dravlet. De är vanliga, korkade huliganer som behöver en ursäkt att slåss, och som förmodligen slåss för att de inte har något bättre att fylla sina sorgliga liv med.

Tony Deogan var den förste svensk som avlidit av skador i ett ”fotbollsrelaterat” huliganslagsmål. Och kanske finns det en mening med unge Tonys död. Kanske kan den få en enda huligan att inse, att man faktiskt kan dö om man går till ett planerat slagsmål med en påk i näven. Och att det är måttligt romantiskt att få skallen inslagen av en idiot.

Så bläddrar jag i en hög med äldre dagstidningar, läser sida upp och sida ner om de så kallade ”hedersmorden”.

Den 26 april mördas ”tv-kvinnan” Asrin Masifi, 21. Hon stryps med en livrem, mordet maskeras som självmord. Hennes pappa, en 48-årig kurd, misstänks. Det pratas omedelbart om ”hedersmord”, ett begrepp som obegripligt nog vedertogs när 26-åriga Fadime Sahindal sköts ihjäl av sin far i Uppsala, sedan hon ”vanhedrat” familjen genom att ha en svensk pojkvän.

I Asrins fall verkar motivet dock mera oklart.

Sedan mitten av 1980-talet har en rad misshandlar och mord utförts i Sverige med ”heder” som motiv. I Umeå mördas en 15-årig flicka av sin bror och kusin för att hon levt ”för västerländskt”. En 20-årig turk försöker mörda sin syster för att hon dansat på ett diskotek. En 18-årig irakisk flicka skalperas och knivhuggs av sin bror för att hon umgås med ”fel” man. Raden av unga, utländska flickor som hållits fångna, misshandlats, kallats horor av sina mödrar och torterats av sina fäder och mödrar är lång. De tvingas leva på hemliga adresser i ständig skräck, de sitter ensamma, förskjutna mellan två kulturer och med ett sjukt dödshot hängande över huvudet. Tydligen ska de ändå vara lyckliga att de klarat livhanken. Och någonstans finns det en ”heder” som uppenbart fått en törn.

Det finns ingen statistik över ”hedersrelaterade” brott i Sverige. Men experter tror att många olyckor och självmord kan vara förtäckta ”hedersmord” och länsstyrelserna i Malmö, Göteborg och Stockholm rapporterar att minst 400 unga kvinnor i länen är utsatta för hot av manliga släktingar.

Inte sällan utförs hedersmorden i kurdiska familjer. Sker det inte i Sverige så tar man med den ”vanhedrande” dottern till hemlandet och slår för säkerhets skull ihjäl henne där istället, innan mordet maskeras som en olycka.

Politiker som Mona Sahlin ger sitt märkliga stöd i en fullkomligt sjuk debatt.

Efter Fadimemordet tog Sahlin på sig en slöja (!) och gick in i en moské för att visa sitt deltagande (?). Och svenska journalister förvandlade det absurda ordet ”hedersmord” till ett begrepp som förväntas accepteras.

Kurder säger i tidningarna att de ”välkomnar debatten” men ändå är ”trötta på att bli utpekade”. Det får de nog, precis som alla andra ”hedersmördare” finna sig i, tills de uppträder på ett sätt som är värdigt den demokrati de sökt om att få komma till, leva i.

Naturligtvis ska vi inte acceptera mord, inte för en sekund. Det finns ingen heder i att mörda en annan människa, oavsett anledningen. Om det är ursvenskar eller kurder som mördar är oväsentligt. Ett mord är ett mord. Spola skitsnacket om heder.

Sverige är en demokrati där människor ska ha frihet att leva som de vill, umgås med vilka de vill och göra vad de vill. Inom lagens råmärken. I Sverige står lag över religion, traditioner och personliga värderingar. De som tycker att det är en bra idé är välkomna att vara här på samma premisser som alla andra.

De som inte tycker det bör söka sig någon annanstans.

Så läser jag om de lönande morden. Jag blir beklämd och förbannad:

På 1970-talet kom finska alkoholister över till Stockholm och begick småbrott för att få sitta i ett varmt, svenskt fängelse över vintern, istället för i tukthuset i Åbo. Så småningom kom polacker hit och körde rattfulla för att få sitta i svenskt fängelse och tjäna några tusenlappar.

Och nu, med de nya öppna gränserna, kommer såna som Altin Sylaj och Gennadi Kirves.

Sylaj, dömd för rån, pustar ut på sängen framför färgteven i sin cell i Karlskronahäktet, efter en mäktig pastagratängmiddag. Han har nyss tränat i en 45 000 kronors-maskin i gymet, och förklarar självsäkert att fångar bör ha det bra nu på 2000-talet.

Som alla andra interner har han möjlighet att tjäna upp till 1 600 kronor i månaden genom att jobba eller delta i fängelsets anti drog-program. 1 600 kronor är mer än vad en polis tjänar i hans hemland Litauen. Och när han väl lämnar fängelset kan han ta med alla pengarna hem, och svenska skattebetalare betalar hans återresa.

49-årige Gennadi Kirves kom till Sverige från Estland för att mörda. Med en hammare slog han ihjäl den 79-årige pensionären Kurt Dorph i juni förra året. När polisen kom till platsen erkände Kirves omedelbart och sa att han ville komma till ett svenskt fängelse.

Kirves döms till åtta års fängelse. Vilket betyder att han med dagens penningvärde skulle kunna lämna fängelset med 153 600 kronor som tack för att han mördade.

Så kommer överraskningen. Sverige beslutar att Kirves ska bli den förste intern som mot sin vilja utlämnas till hemlandet, allt enligt ett tillägg till Europarådets överföringskonvention.

Och plötsligt ändrar Kirves sin version. Han ber för sitt liv. Det är synd om honom. Han flydde till Sverige för att rädda sitt liv. Han handlade i desperation när han mördade. Om han utvisas till Estland kommer han att misshandlas och dö en plågsam död i fängelset. Han vägrar dock berätta varför, och vilka som ska döda honom.

Jag läser att Sverige skulle kunna spara 36 miljoner om året genom att utvisa fångar som Kirves. Men att det inte görs eftersom resurser saknas.

Jag tycker inte synd om Kirves, inte om Sylaj eller någon av dem som kommit hit för att mörda och tjäna på det.

Och jag åtar mig på stående fot att bli den resurs som har tid att handlägga den här typen av utvisningsärenden åt Sverige.

Snabbt, effektivt och för en bråkdel av 36 miljoner om året.

Någon som vill jobba med mig på min nya avdelning?